Påskdagen

Har varit i Nepal och spelat in En resa för livet med SOS Barnbyar. Tvekade länge om jag skulle orka göra resan. Om det skulle bli för mycket för mig, om jag bara skulle bli ett gråtvrak mitt bland människor som verkligen inte behöver möta gråtvrak. Eller om jag skulle kunna komma dit och kunna mötas i sorgen på ett bra sätt. Och så åkte jag. För att jag gick på instinkt. För att jag älskar världen och människorna. Och för att jag vet att mamma hade velat se Nepal. Så jag såg Himalaya åt henne. Och mötte så mycket kärlek. Självklart förtvivlan, kvinnohat och beräknande illvilliga empatilösa vuxna. Men barnen och de ideella krafterna och mammorna, shit vilka hjältar. Trots att Nepal är ett av världens absolut fattigaste länder så hade jag Hans Roslings tydliga röst i bakhuvudet hela tiden: Det blir bättre.

Men så kom fredagen i Nepal och Olga ringde i panik från sin skola och sa att en lastbil vanisinnesplöjt fram genom Drottninggatan och rätt in i Åhléns. Och hon och Siri hade just fikat på Drottninggatan och flera skolkompisar kanske var där just nu. Och fan vad jag inte ville sitta på ett svettigt hotellrum i Bhaktapur just då. Fan vad livet är skört och lidandet finns överallt. Skälvande timmar innan vi visste att alla mina nära var i säkerhet.  Vackert sen att se vad som hände i vår stad med all kärlek och all empati och all känsla av att inge jävel ska få komma o sabba vår trygga stad.

Påsken är här och den har varit lugn och fin hittills. Barn som jagat påskägg, gått påskkärring, frossat i godis, och vi har frossat i mat och ägg precis som det sig bör. Och så har jag hästar som vanligt. Ingen påsk utan häst.

 

Fredagmorgon med Olgis

På fredagar har Olga sovmorgon och vi har gjort det till en liten tradition att äta frulle tillsammans på nåt mysigt ställe. De senaste veckorna har det inte blivit några fredagsfrukostar eftersom våra liv stått still. Men i dag kom vi i väg till Nybergs konditori i vasastan och fick vår lilla heliga stund tillsammans. Hon är min bästis, Olgis. Världens bästa person. Finaste, känsligaste och samtidigt starkaste. Så tacksam för henne. Har varit så tungt att se henne så förtvivlat ledsen de här veckorna. Hon har haft en tung vår. Mamma och hon stod väldigt nära varandra, de hade en relation som bars av innerlig kärlek och omsorg.  Som om mamma kompenserade sina i bland bristande mamma-scills genom att vara drömmormorn. Och bara två veckor innan mamma gick bort fick vi det tunga beskedet att Faith vår älskade lilla projektponny som vi lagt ner så mycket tid och kärlek på, har en gammal kronisk skada i sitt framknä som gör att hon bara kommer att hålla för promenadridning om ens det. Tungt att vara lika ledsen själv och inte riktigt kunna vara den där hoppingivande, stabila mamman som hon hade behövt. Tungt när livet vacklar på så många plan. Tur då att hon har en pappa och bonusmamma som är så jävla fina. Och Micke som finns där. Och alla vännerna. SÅ innerligt jävla tacksam över våra vänner. Så mycket kärlek och stöd och värme som vi fått de här veckorna är fan i mig nästan overkligt. I nöden prövas vännen sägs det. Jag kan bara dra slutsatsen att urskiljningen måste ha skett under någon annan tidigare nöd, de som finns vid min sida nu är bara kärlek.

 

Vissa dagar

är det som att min kropp och min själ inte orkar vara i sorgen. Det känns som om någon slags skyddande, dövande hinna har dragits över mig. Jag kan inte se mamma framför mig. Tankarna på henne och att hon inte finns leds liksom bort av min hjärna. Otroligt märklig känsla som jag aldrig känt tidigare. Kanske känslan bakom uttrycket ”bedövad av sorg”. 

Bedövad. Så känns det. Samtidigt räcker det med så lite. En pust av hennes parfym från en jacka hon lånade när hon var här sist och det river till i hjärtat. Sen räddar hinnan mig igen. Alla klyschor stämmer. Alla klyschor får en annan innebörd nu. 

Det jag är tacksam över är att den här gången, i den här chocken, i den här krisen, det är mina verktyg. Jag har verktyg nu som jag inte hade för 5 år sedan. Och jag använder dem helt automatiskt. Jag har bett om hjälp och fått det. Jag förstår att jag måste vila. Sova. Läka. Jag förstår att jag också måste få arbeta. Skingra tankarna och känslorna och vila i arbetet. Slukas av det. Jag förstår att sorgen ser olika ut för olika människor. Jag förstår att det kommer att ta tid. Lång tid. Och jag är vän med det. 

 

Vårshopping

Ni som hängt med sen min bloggbegynnelse vet att shopping inte är min grej. Jag får beslutsångest och blir folkskygg i affärer. Dessutom ogillar jag känslan av att ha blivit rånad och ändå komma hem med ett plagg som alla andra redan här. Därför älskar jag vintage. Och internet. Att i lugn och ro få botanisera och hitta de där små pärlorna. Att vinna en budgivning och känna sig som värsta smarta gamblern. Att återbruka. Den här slit- och slängmentaliteten känns osmaklig. Här är några av mina allra bästa Tradera-fynd:

Min fina Hermesklocka:

Reiningsadel till Ninna:


Nu har jag budat på en helt fantastisk vårlook till mig själv:

Beiga Celine-solisar

Underbar vintage Celine-jacka

Leoprintad YSL-väska i modellen Muse som jag bara älskar!

Nu håller jag tummarna!!!

I samarbete med Tradera

 

Tranan över hagarna 

Jag ser mamma överallt. I går när jag red över ängarna kom hon i en trana mitt över mig. Lågt flög hon. Jag kände hur hon ville visa sig för mig.

 Tranornas ankomst var mammas älsklingstid på hela året tror jag. Hon skapade till och med en egen högtid som jag inte har hört att någon annan firar. Hon klädde ut sig till trana, en grå filt över huvud och axlar och så dansade hon in i sovrummet och lämnade små gåvor. När jag var sex år fick jag ett litet asiatiskt skrin av tranan. 

Andra dagar har mamma kommit genom rådjuren. Varje morgon sedan mamma dog så har där stått ett liter rådjur mitt i hästflocken och väntat på mig på morgnarna. Och det har aldrig stått där förr. De vågar inte komma så nära. På kvällarna går det runt huset, nära nära. Hundarna skäller som besatt men hon vågar stå kvar där under eken och titta in i vardagsrummet. 

Tänk om det är så att själen kan ta plats i ett djur för en stund. Slå följe. 

Det tröstar mig att tänka så. 

 

När livet stannar

Jag har inte varit här på ett tag.

Min mamma har gått bort. Oväntat rycktes hon bort från oss för två veckor sen. Och livet blir aldrig sig likt.

Den där alldeles obegripligt starka känslan av att marken liksom rämnar under en har börjat lägga sig. Det går att andas nu. Det går att dricka kaffe. Det funkar att äta. Det funkar att gå en promenad med hundarna. Kvar är saknaden. Varje morgon när jag vaknar så tänker jag instinktivt att jag måste ringa mamma för att berätta om det hemska som har hänt, men så får jag fatt i insikten att det inte går. Att jag inte har en mamma att ringa till längre. Hon som alltid fanns där när det hemska hände. När jag blev rädd. När livet kändes brutalt. Hon finns inte där längre.  Så börjar dagarna nu. I tomhet. Vi som skulle till Hydra igen. Vi som skulle bli självförsörjande på grönsaker i sommar. Vi som skulle bli biodlare. Vi som skulle ta reda på allt om kvinnorna i vår släkt. Vi som skulle gå på Skansen och se björnungarna med barnen. Vi som skulle skriva en kokbok. Vi som skulle plocka vårens första nässlor tillsammans och äta nässelsoppa under en blommande hägg. Saknaden. Den bor i varje andetag nu. Vem är jag utan dig?

Sen mjuknar det lite. Jag väcker barnen och grips av kärlek. Jag ser våren komma. Hundarna viftar på svansarna och hästarna har vårkänslor. Jag överöses av omtanke och kärlek av alla de som står mig nära som jag älskar. Huset är fullt av blommor och kärlek. Allt är kärlek ändå. Allt är kärlek. Och det tröstar mig.

 

Tack Sälen

Snö, snö, snö och så lite sol på det. Alltid magiska dagar i snön. I år gick det som har kommit att bli den traditionella mamma-barn skidresan till Sälen och hotell Bugelhof. Bäst hittills av alla år är mellanbarnens betyg. Mammorna håller med om att just det här året har varit supersmidigt och faktiskt friktionsfritt. 


Tror att förklaringen stavas större och mer självgående barn, backar och liftar i alla svårighetsgrader, ett enkelt skidsystem och ski in -ski out läge från Bugelhof. Och ett barn- OCH vuxenvänligt hotell som hade allt vi önskade. God mat. Spa. Fantastisk frulle.

Några andra favoriter i Sälen var restaurangen Lammet och Grisen – köttfrossa att minnas! Fågelboet – våffelfrossa att minnas! Och förstås Bugelhofs alldeles egna restaurang Harrys – den bästa renen jag ätit på länge!

Skidhyra på Alpinbutiken gick supersmidigt! 


 Tre mammor och 10 barn i åldersspannet 4 mån-16 år. Tycker ändå att vi förtjänar någon slags hjältegloria efter den här resan. Hur kul det än är så är skidresa med barn alltid en fysisk och psykisk strapats! Tack Anitha, Penny, Tom-Allan, Ann, Dante, Ilon, Frasse, Ossian, Danne, Olga, Iggy och Lollo för bästa dagarna på länge❤️

 

Den som är mest emot slöjan vinner!

Svenska handelsministern gjorde business i Iran och kritiseras kraftigt för att göra sitt jobb iklädd slöja. Detta stycke tyg som har blivit en så het potatis, ett sådant avskytt plagg som av de flesta eller i alla fall väldigt många svenskar har kommit att tolkas som det absolut mest kvinnoförnedrande ”modet” genom alla tider.

Jag hör i denna storm tre huvudsakliga argument för att plagget borde förpassas till garderoben:

  • Slöjan är kvinnoförnedrande. Kvinnor tvingas av män att klä sig i slöja och därmed sexualiseras och skammas de, samt tvingas utöva en religion och kulturella seder som de egentligen inte vill utöva. För vem kan väl frivilligt vilja bli muslim? Islam är ju KVINNOFÖRNEDRANDE. Gör skillnad på kvinnor och män. Fy och usch, som att åka tillbaka till medeltiden.  Kvinnan är alltså offer för våldsamma maktlystna män som genom en våldsam religion vill äga kvinnan. Med detta argument vill man förbjuda slöjor som plagg för att komma åt de maktlystna männen samt gärna begränsa denna särskilt kvinnoförnedrande religions utrymme i Sverige och i västvärlden.  För att rädda kvinnor och barn från en våldets religion.
  • Slöjan är ett plagg som rent praktiskt gör det svårt att utföra vissa arbetsuppgifter. ”Man ser ju inte henne ansikte”, ”tänk att behöva gå runt i ett tält, det kan ju aldrig vara skönt”,  ”Det är skrämmande för barn i förskolan/äldre/funktionshindrade att inte se någons ansikte/hår”. Man vill med detta argument förbjuda slöjor av rent praktiska skäl (på ytan i allafall, man vill till varje pris undvika att bli kallad rasist/islamofob).
  • Vi ska inte hålla på och vifta med religiösa symboler överhuvudtaget. Religiösa symboler sår spit mellan människor och religon bör vara en privatsak. Vårt samhälle styrs inte av kristna lagar och kyrkan är separerad från staten och bör så förbli i ännu högre utsträckning. Religion är roten till all ondska i världen typ.

Låt mig krossa (hehe, ödmjukhet har aldrig varit min grej…men ok då BEMÖTA) dessa argument:

SLÖJAN ÄR KVINNOFÖRNEDRANDE OCH BÖR FÖRBJUDAS!!!!

  • Slöjan både är och inte är kvinnoförnedrande. Detta tyg betyder olika saker för olika människor. Det beror helt på vad vi laddar den med. VI bestämmer vad slöjan skall vara eller inte vara. Vi är medskapare till att den är kvinnoförnedrande, eller har samma värde som vilket gammal saggig t-skirt som helst. Bara för att majoriteten plötsligt väljer att ladda en huvudduk med ett negativt värde så betyder det inte att det stämmer för alla. ALLA kulturer där könsmaktordning råder gör skillnad på kvinnor och män. I alla kulturer är kvinnligt kodade plagg/yrken/ting sämre än manligt kodade plagg/yrken/ting. Gå in på HM´s barnavdelning – pojk/flick. Flickor kan bära pojk, men pojkar som bär flickkläder är mindre ok. Gå in på närmsta badhus (kvinnliga/manliga omklädningsrum). Självklart tycker många iranier som flytt regimen där man lagstiftat om att kvinnor skall bära slöja –  att slöjan är = förtryck. Men för många andra muslimer som inte kommer från länder där slöjan är ett tvång, så är slöjan en religiös symbol. Precis som korset många kristna bär runt halsen. Eller en kippa. Eller en sari, eller en turban.  Låt mig jämföra med ett annat plagg som åkt upp och ner på moralskalan de senaste decennierna: den muskorta kjolen. Ett plagg som genom historien minst sagt har väckt moraliska diskussioner och som än i dag förekommer som argument till varför en tjej varit ”inbjudande” och ”slampig” och riskerar att få våldtäktsmän friade i våldtäktsdomar. Klär du dig i muskort kjol – som majoriteten laddar med idéer om sexualitet, samt sminkar dig som en ”hora” (smink har också åkt upp och ner på moralskalan genom tiderna som ni vet) så får du skylla dig själv om du blir tafsad på/våldtagen eller om män inte förstår att din kropp inte är allmängods. Ett annat exempel på att det inte behövs någon religion överhuvudtaget för att separera män från kvinnor är synen på våra kroppar och hur nakna de får vara. Ammande kvinnor får inte visa sina bröst på instagram och Facebook. Kvinnor får inte visa sina överkroppar någonstans i vårt samhälle. De kan då dömas för förargelseväckande beteende. Kvinnors bröst är i vår kultur – och detta är viktigt – i vårt västerländska samhälle – helt och hållet sexulaliserade. Så pass sexualiserade att de anses stötande och ”äckligt” att amma öppet. Medan män kan knalla in på Böda Campings hamburgerbar och fritt fram spilla sötstark senap på de solbrända male-titsen utan att någon lyfter ett ögonbryn / springa runt på way out west med bara överkroppar utan att kvinnor kastar sig över och våldtar dem. Män har i alla tider bossat över hur kvinnor ska klä sig. Män har i alla tider skammat kvinnors sexualitet på olika sätt.
  • Islam är inte mer/är lika kvinnofientlig än andra religioner. Beroende på vem som tolkar religionen. Kristendomen är på sina håll extremt kvinnoförtryckande. Se Donald Trump. Se kristen höger. Se förbudet mot kvinnliga präster inom katolska kyrkan. Se oskuldkravet. Se förbudet mot familjeplanering. Abortmotståndare. Se förbudet mot skilsmässa. Ja ni hör ju… Man behöver heller inte vara religiös för att hata kvinnor. Se SD´s ideologiska program. Se ny rysk lag som gör det möjligt att spöa kvinnor och barn inom familjen utan straffpåföljd. Män hatar kvinnor med eller utan religiösa förtecken. ÖVER HELA VÄRLDEN, OAVSETT RELIGION.

SLÖJAN ÄR OPRAKTISK OCH SKRÄMMER BARN OCH GAMLA!

  • Det finns mängder av plagg som är opraktiska som vi ändå av olika skäl väljer att bära. Supertajta jeans tillexempel. Inte så praktiska när man ska sätta sig på knä och hjälpa en liten kotte att klä på sig overallen. Blodstockning i knävecken. Högklackade skor – inte så bra för fötterna att gå runt i en hel dag på ett flygplan. Platåskor. Korsetter. Olika smycken som kan utgöra hälsorisker osv, osv. Men absolut, är slöjan heltäckande så kan jag förstå att det rent praktiskt kan utgöra ett hinder. Men ärligt talat så har jag aldrig någonsin i Sverige stött på en enda person med burka som innehaft ett yrke där jag som kund känt mig ”stött” eller ”rädd”. Jag har inte mött någon med burka överhuvudtaget här. Väldigt få muslimer i Sverige bär burka nämligen.

SLÖJAN OCH ALLA RELIGIÖSA SYMBOLER BÖR FÖRBJUDAS:

  • Vill man förbjuda slöjan för att man tycker att religion bör vara en privatsak så bör man också driva linjen att skolan skall vara helt och hållet sekulär. Vi bör alltså upphöra att sjunga psalmer på skolavslutningar, fira Lucia, julpyssla, prata om Jesus och krubban, fira påsk och äta påsklunch osv. ALLA religiösa inslag bör då rätteligen förbjudas i offentligheten. Men när man framför detta motargument blir folk som bindgalna och kräver att få höra sin barn sjunga Den blomsterid, samt Lussa i kyrkan (blond luciaflicka, ej mörkhyad pojklucia)! Ska man förbjuda slöja på barn, så bör man också förbjuda andra religiösa symboler på barn. Men många av oss skulle känna oss jävligt begränsade och pissed om skolan plötsligt förbjöd oss att låta våra barn bära ett litet guldkors runt halsen.

    LÅT OSS I STÄLLET GÖRA DET MYCKET ENKELT:

  • INGEN människa – man eller kvinna – får någonsin tvinga någon att klä sig på ett visst sätt. Barn undantaget. (De kan nämligen få för sig att trampa ut i vinterväder med baddräkt och tiara vilket är både opraktiskt och direkt farligt!) En kvinna som under en period i sitt liv vill iklä sig buddhistisk munkklädsel, raka av sig håret och helt gå upp i sitt religiösa engagemang ska naturligtvis vara helt fri att göra det. En muslimsk kvinna som vill bära slöja skall naturligtvis få göra det. Kristna kvinnor som vill gå i kloster och i klä sig nunnedräkt skall naturligtvis få göra det! MEN INGEN SKA NÅGONSIN FÅ TVINGA OSS ATT SE UT PÅ VISSA SÄTT.

I stället för att förbjuda bärandet av slöja så bör man förbjuda påtvingande av diverse klädesplagg. Såklart!

 

Jerringpriset engagerar

Wow, vilken respons jag fick på min feministanalys av the fuzz kring Jerringpriset. Så himla fint att ni liksom jag inte accepterar den här mobbingen längre. 

Allra gladast blev jag av detta: 


Helgen och vecka har varit hästig. Vi har mätt vår projektponny Faith på kliniken i Stav och det visade sig att hon var betydligt mindre än vi trott. Vi köpte en D-ponny som blev en supermaxad C-ponny:-). Tänk vad ögat kan luras. Hon har så hög halssättning och är ju av den stressade typen. Blåser upp sig liksom, gör sig stor och flyktig. 

Men med lite support från hippiehästen Ninna , som fick följa med för att få sin plötsliga hälta undersökt och som i alla sammanhang beter sig som att hon rökt olagliga grejer, dvs är totalrelaxad o ställer sig o sover, samt 1 timmes acklimatisering på plats så slappnade Faith av så mycket att hon sjönk ihop hela 3 cm från att vi kom in till mätmännen först. Faith är 140 cm och börjar bli en sån otroligt fin liten häst. Förra helgen red Olga henne för Jennie Larsson som gav henne ett fint omdöme. I går hoppade Olga bana på henne första gången. 

Ninnas hälta sitter i hoven och var typiskt nog nästan ej synbar när vi väl kom in på kliniken. Två dagar senare ser jag nu ingenting:-). 

Och så har vi haft massor av spekulanter på en plats i lösdriften. Underbart att möta människor vill ge sina hästar fina och naturliga liv. 

Och nu kommer Marianne Lindsjöö som ska kolla tänder o vaccinera hela ligan. Hästarna alltså. 

Senaste nytt från hönsgården: 

 

En sista kommentar till debatten om Jerringpriset – en feminist analyserar!

Det har sagts och tjafsats mycket om Jerringpriset. Det har så att säga rasats. Den ena sidan – den utan koppling till ridsporten – har betett sig som skit, alltså på riktigt skit. Som vanligt. Kört samma bisarra resonemang om ”hästsekten som röstade fram en kandidat på orättvisa grunder” ”hästen gjorde jobbet” ”ingen riktig sport” osv. Samma äckliga mobbington som när Rolf-Göran tog hem priset 2o12. Den andra sidan – hästfolket har uppgivet försökt försvara och kräva rättvisa. Men det når liksom aldrig fram…

Låt mig förklara varför. Hela den här galna jävla debatten är nämligen en otroligt tydlig studie i hur könsmaktsordningen fungerar. Det kan liksom inte bli mer tydligt än så här.

Hästsporten i Sverige är feminint kodad. Och bara det är otroligt fascinerande, eftersom den vanligaste pojkleksaken på 1800-talet var *****trumvirvel***** HÄSTEN. Sen hände något, oklart vad, men hästen blev när den inte längre användes militärt, när dess funktion övertogs av motorfordon liksom dumpad av männen. De gamla kavallerihästarna fick bli ridskolehästar. Och nu plötsligt – på 50-talet – fick också tjejer börja rida. Och som vi red. Som vi älskade att få tillgång till de här fantastiska , magiska djuren som tills dess hade varit förbehållna män. Hästen gick från att vara manligt kodad i vår kultur, till att bli helt och hållet femininiserad. Så ser det – for your info – inte ut i resten av världen. I Spanien tex köper machomän P.R.E-hingstar på samma sätt som de köper porschar.

Trots att Peder Fredricsson är man, så är hästar och hästsport alltså feminint kodade i Sverige. Att rida är ”tjejjigt” – det fick vi lära oss redan på dagis. Att rida är töntigt, häst luktar skit, hästar är fåniga, äckliga på samma sätt som rosa, lila, rosetter och dockor. ”Jag hatar ponnys och färgen rosa” var samtalsämnet vid bordet när tre små grabbar på bilden i min sons klass förra veckan när jag var på besök skulle pryda sin bildmapp med valfritt motiv. Jag satt där som åskådare och kände bara sån uppgivenhet. Det är alltså fortfarande år 2016 helt normaliserat att små pojkar uttrycker sig så här trots att det vid bordet bredvid sitter tre små tjejer och målar regnbågsfärgade enhörningar på sina mappar. Hata tjejer, tjejjigt, rosa och hästar – helt öppet utan diskussion och konsekvens.  Helt normalt att tokmobba hälften av klassens medlemmar dagligen! Helt normalt för flickor att bli nedvärderade hela dagarna av pojkar. Konstigt är att inga tjejer hatar svart, blixtar, vapen och dinosaurier med blod i käften. Konstigt att småtjejer sällan säger att de hatar killar. Konstigt att många småtjejer uppmanas till att klä sig ”tufft” och att föräldrar ofta skryter om att de har en riktigt ”tuff och grabbig liten pojkflicka” men att man aldrig hör föräldrar skryta över att de har ”klännings- ponny- barbieälskande pojkar”. Eller jo det anses gulligt fram tills att de går i trean. Sen börjar man bli orolig för…ja för vadå??

Och snälla gå inte till försvar nu och mena att era söner minsann är annorlunda och så vidare. Visst finns det undantag, men rent generellt ser det ut så här i Sverige och i världen. Kvinnligt kodade aktiviteter, objekt och yrken är helt ok att förnedra, tala illa om, håna, förlöjliga, mobba – helt utan faktabaserade resonemang. Och kvinnor hjälper så att säga till att upprätthålla det här systemet som bygger på att ge män makt, kontroll och tolkningsföreträde. Att stödja systemet och anamma så kallade ”manliga” ledaregenskaper är det enda sättet för en kvinna att få ta sig ton och få makt. Margret Tatcher typ. Ju mer ”manligt” kodat en kvinna beter sig desto mer accepterad blir hon som trotsar könsmaktsordningen och strävar efter toppen. Typiskt exempel ser vi här i kolumnen av Expressens Anna Friberg där hon kallar årets Jerring-vinnare ”ett dåligt skämt”.

Jag har ridit sedan jag var fem år och jag har sedan dess fått höra att min sport inte är någon riktig sport. Att det ju bara är att sitta och åka. Att hästar är luktar skit. Hästtjejer är efterblivna. Och tråkiga. Och jag fattar verkligen varför många hästtjejer slutar rida just när de är i 14-15-års åldern. Man pallar inte förnedringen mer. Man gör sig till vad som förväntas av en, blir ett kontrollerbart objekt i stället. Det känns enklare och mindre utsatt liksom.

Ridsporten är Sveriges andra största flickidrott efter fotboll. Fattar ni. Den är sjukt mycket större än simning och skidåkning och handboll och volleyboll och fäktning och fan och hans moster. Det är en jättesport. Punkt. Och eftersom Jerringpriset är just folkets pris, så säger det liksom sig självt att det inte behövs några jävla kupper eller sekter eller mobiliseringar eller annat från ridsportens håll för att Peder Fredricsson ska vinna priset.

Den stora frågan är bara när tidningarnas sportbilagor, SVT och resterande gamm-media ska fatta vilken otroligt stor och köpstark målgrupp ni missar genom att inte täcka ridsporten med mer än några små futtiga notiser då och då. Idrottsvärlden är en värld där könsmaktsordningen får härja fritt och vilt. Aftonbladets rosa sportbilaga slänger jag omedelbart i sopkorgen, eftersom det mycket sällan står en enda intressant rad om min sport där. Och det som står är sånt jag läst mig till för länge sedan i tex brittisk media.

Det var bara det. Och grattis till priset Peder Fredricsson. Du är så galet värd det och jag grät när du fick det av så otroligt många anledningar. Främst för att jag vet vad som krävs för ett equipage att ta sig till OS. Det är i stort sett en omöjlighet bara det. Och så grät feministen i mig. Och hästälskaren i mig ser kommunikation. Gudomlig kommunikation.

c53ac1643832ffb86294799611581884