Den som är mest emot slöjan vinner!

Svenska handelsministern gjorde business i Iran och kritiseras kraftigt för att göra sitt jobb iklädd slöja. Detta stycke tyg som har blivit en så het potatis, ett sådant avskytt plagg som av de flesta eller i alla fall väldigt många svenskar har kommit att tolkas som det absolut mest kvinnoförnedrande ”modet” genom alla tider.

Jag hör i denna storm tre huvudsakliga argument för att plagget borde förpassas till garderoben:

  • Slöjan är kvinnoförnedrande. Kvinnor tvingas av män att klä sig i slöja och därmed sexualiseras och skammas de, samt tvingas utöva en religion och kulturella seder som de egentligen inte vill utöva. För vem kan väl frivilligt vilja bli muslim? Islam är ju KVINNOFÖRNEDRANDE. Gör skillnad på kvinnor och män. Fy och usch, som att åka tillbaka till medeltiden.  Kvinnan är alltså offer för våldsamma maktlystna män som genom en våldsam religion vill äga kvinnan. Med detta argument vill man förbjuda slöjor som plagg för att komma åt de maktlystna männen samt gärna begränsa denna särskilt kvinnoförnedrande religions utrymme i Sverige och i västvärlden.  För att rädda kvinnor och barn från en våldets religion.
  • Slöjan är ett plagg som rent praktiskt gör det svårt att utföra vissa arbetsuppgifter. ”Man ser ju inte henne ansikte”, ”tänk att behöva gå runt i ett tält, det kan ju aldrig vara skönt”,  ”Det är skrämmande för barn i förskolan/äldre/funktionshindrade att inte se någons ansikte/hår”. Man vill med detta argument förbjuda slöjor av rent praktiska skäl (på ytan i allafall, man vill till varje pris undvika att bli kallad rasist/islamofob).
  • Vi ska inte hålla på och vifta med religiösa symboler överhuvudtaget. Religiösa symboler sår spit mellan människor och religon bör vara en privatsak. Vårt samhälle styrs inte av kristna lagar och kyrkan är separerad från staten och bör så förbli i ännu högre utsträckning. Religion är roten till all ondska i världen typ.

Låt mig krossa (hehe, ödmjukhet har aldrig varit min grej…men ok då BEMÖTA) dessa argument:

SLÖJAN ÄR KVINNOFÖRNEDRANDE OCH BÖR FÖRBJUDAS!!!!

  • Slöjan både är och inte är kvinnoförnedrande. Detta tyg betyder olika saker för olika människor. Det beror helt på vad vi laddar den med. VI bestämmer vad slöjan skall vara eller inte vara. Vi är medskapare till att den är kvinnoförnedrande, eller har samma värde som vilket gammal saggig t-skirt som helst. Bara för att majoriteten plötsligt väljer att ladda en huvudduk med ett negativt värde så betyder det inte att det stämmer för alla. ALLA kulturer där könsmaktordning råder gör skillnad på kvinnor och män. I alla kulturer är kvinnligt kodade plagg/yrken/ting sämre än manligt kodade plagg/yrken/ting. Gå in på HM´s barnavdelning – pojk/flick. Flickor kan bära pojk, men pojkar som bär flickkläder är mindre ok. Gå in på närmsta badhus (kvinnliga/manliga omklädningsrum). Självklart tycker många iranier som flytt regimen där man lagstiftat om att kvinnor skall bära slöja –  att slöjan är = förtryck. Men för många andra muslimer som inte kommer från länder där slöjan är ett tvång, så är slöjan en religiös symbol. Precis som korset många kristna bär runt halsen. Eller en kippa. Eller en sari, eller en turban.  Låt mig jämföra med ett annat plagg som åkt upp och ner på moralskalan de senaste decennierna: den muskorta kjolen. Ett plagg som genom historien minst sagt har väckt moraliska diskussioner och som än i dag förekommer som argument till varför en tjej varit ”inbjudande” och ”slampig” och riskerar att få våldtäktsmän friade i våldtäktsdomar. Klär du dig i muskort kjol – som majoriteten laddar med idéer om sexualitet, samt sminkar dig som en ”hora” (smink har också åkt upp och ner på moralskalan genom tiderna som ni vet) så får du skylla dig själv om du blir tafsad på/våldtagen eller om män inte förstår att din kropp inte är allmängods. Ett annat exempel på att det inte behövs någon religion överhuvudtaget för att separera män från kvinnor är synen på våra kroppar och hur nakna de får vara. Ammande kvinnor får inte visa sina bröst på instagram och Facebook. Kvinnor får inte visa sina överkroppar någonstans i vårt samhälle. De kan då dömas för förargelseväckande beteende. Kvinnors bröst är i vår kultur – och detta är viktigt – i vårt västerländska samhälle – helt och hållet sexulaliserade. Så pass sexualiserade att de anses stötande och ”äckligt” att amma öppet. Medan män kan knalla in på Böda Campings hamburgerbar och fritt fram spilla sötstark senap på de solbrända male-titsen utan att någon lyfter ett ögonbryn / springa runt på way out west med bara överkroppar utan att kvinnor kastar sig över och våldtar dem. Män har i alla tider bossat över hur kvinnor ska klä sig. Män har i alla tider skammat kvinnors sexualitet på olika sätt.
  • Islam är inte mer/är lika kvinnofientlig än andra religioner. Beroende på vem som tolkar religionen. Kristendomen är på sina håll extremt kvinnoförtryckande. Se Donald Trump. Se kristen höger. Se förbudet mot kvinnliga präster inom katolska kyrkan. Se oskuldkravet. Se förbudet mot familjeplanering. Abortmotståndare. Se förbudet mot skilsmässa. Ja ni hör ju… Man behöver heller inte vara religiös för att hata kvinnor. Se SD´s ideologiska program. Se ny rysk lag som gör det möjligt att spöa kvinnor och barn inom familjen utan straffpåföljd. Män hatar kvinnor med eller utan religiösa förtecken. ÖVER HELA VÄRLDEN, OAVSETT RELIGION.

SLÖJAN ÄR OPRAKTISK OCH SKRÄMMER BARN OCH GAMLA!

  • Det finns mängder av plagg som är opraktiska som vi ändå av olika skäl väljer att bära. Supertajta jeans tillexempel. Inte så praktiska när man ska sätta sig på knä och hjälpa en liten kotte att klä på sig overallen. Blodstockning i knävecken. Högklackade skor – inte så bra för fötterna att gå runt i en hel dag på ett flygplan. Platåskor. Korsetter. Olika smycken som kan utgöra hälsorisker osv, osv. Men absolut, är slöjan heltäckande så kan jag förstå att det rent praktiskt kan utgöra ett hinder. Men ärligt talat så har jag aldrig någonsin i Sverige stött på en enda person med burka som innehaft ett yrke där jag som kund känt mig ”stött” eller ”rädd”. Jag har inte mött någon med burka överhuvudtaget här. Väldigt få muslimer i Sverige bär burka nämligen.

SLÖJAN OCH ALLA RELIGIÖSA SYMBOLER BÖR FÖRBJUDAS:

  • Vill man förbjuda slöjan för att man tycker att religion bör vara en privatsak så bör man också driva linjen att skolan skall vara helt och hållet sekulär. Vi bör alltså upphöra att sjunga psalmer på skolavslutningar, fira Lucia, julpyssla, prata om Jesus och krubban, fira påsk och äta påsklunch osv. ALLA religiösa inslag bör då rätteligen förbjudas i offentligheten. Men när man framför detta motargument blir folk som bindgalna och kräver att få höra sin barn sjunga Den blomsterid, samt Lussa i kyrkan (blond luciaflicka, ej mörkhyad pojklucia)! Ska man förbjuda slöja på barn, så bör man också förbjuda andra religiösa symboler på barn. Men många av oss skulle känna oss jävligt begränsade och pissed om skolan plötsligt förbjöd oss att låta våra barn bära ett litet guldkors runt halsen.

    LÅT OSS I STÄLLET GÖRA DET MYCKET ENKELT:

  • INGEN människa – man eller kvinna – får någonsin tvinga någon att klä sig på ett visst sätt. Barn undantaget. (De kan nämligen få för sig att trampa ut i vinterväder med baddräkt och tiara vilket är både opraktiskt och direkt farligt!) En kvinna som under en period i sitt liv vill iklä sig buddhistisk munkklädsel, raka av sig håret och helt gå upp i sitt religiösa engagemang ska naturligtvis vara helt fri att göra det. En muslimsk kvinna som vill bära slöja skall naturligtvis få göra det. Kristna kvinnor som vill gå i kloster och i klä sig nunnedräkt skall naturligtvis få göra det! MEN INGEN SKA NÅGONSIN FÅ TVINGA OSS ATT SE UT PÅ VISSA SÄTT.

I stället för att förbjuda bärandet av slöja så bör man förbjuda påtvingande av diverse klädesplagg. Såklart!

 

Jerringpriset engagerar

Wow, vilken respons jag fick på min feministanalys av the fuzz kring Jerringpriset. Så himla fint att ni liksom jag inte accepterar den här mobbingen längre. 

Allra gladast blev jag av detta: 


Helgen och vecka har varit hästig. Vi har mätt vår projektponny Faith på kliniken i Stav och det visade sig att hon var betydligt mindre än vi trott. Vi köpte en D-ponny som blev en supermaxad C-ponny:-). Tänk vad ögat kan luras. Hon har så hög halssättning och är ju av den stressade typen. Blåser upp sig liksom, gör sig stor och flyktig. 

Men med lite support från hippiehästen Ninna , som fick följa med för att få sin plötsliga hälta undersökt och som i alla sammanhang beter sig som att hon rökt olagliga grejer, dvs är totalrelaxad o ställer sig o sover, samt 1 timmes acklimatisering på plats så slappnade Faith av så mycket att hon sjönk ihop hela 3 cm från att vi kom in till mätmännen först. Faith är 140 cm och börjar bli en sån otroligt fin liten häst. Förra helgen red Olga henne för Jennie Larsson som gav henne ett fint omdöme. I går hoppade Olga bana på henne första gången. 

Ninnas hälta sitter i hoven och var typiskt nog nästan ej synbar när vi väl kom in på kliniken. Två dagar senare ser jag nu ingenting:-). 

Och så har vi haft massor av spekulanter på en plats i lösdriften. Underbart att möta människor vill ge sina hästar fina och naturliga liv. 

Och nu kommer Marianne Lindsjöö som ska kolla tänder o vaccinera hela ligan. Hästarna alltså. 

Senaste nytt från hönsgården: 

 

En sista kommentar till debatten om Jerringpriset – en feminist analyserar!

Det har sagts och tjafsats mycket om Jerringpriset. Det har så att säga rasats. Den ena sidan – den utan koppling till ridsporten – har betett sig som skit, alltså på riktigt skit. Som vanligt. Kört samma bisarra resonemang om ”hästsekten som röstade fram en kandidat på orättvisa grunder” ”hästen gjorde jobbet” ”ingen riktig sport” osv. Samma äckliga mobbington som när Rolf-Göran tog hem priset 2o12. Den andra sidan – hästfolket har uppgivet försökt försvara och kräva rättvisa. Men det når liksom aldrig fram…

Låt mig förklara varför. Hela den här galna jävla debatten är nämligen en otroligt tydlig studie i hur könsmaktsordningen fungerar. Det kan liksom inte bli mer tydligt än så här.

Hästsporten i Sverige är feminint kodad. Och bara det är otroligt fascinerande, eftersom den vanligaste pojkleksaken på 1800-talet var *****trumvirvel***** HÄSTEN. Sen hände något, oklart vad, men hästen blev när den inte längre användes militärt, när dess funktion övertogs av motorfordon liksom dumpad av männen. De gamla kavallerihästarna fick bli ridskolehästar. Och nu plötsligt – på 50-talet – fick också tjejer börja rida. Och som vi red. Som vi älskade att få tillgång till de här fantastiska , magiska djuren som tills dess hade varit förbehållna män. Hästen gick från att vara manligt kodad i vår kultur, till att bli helt och hållet femininiserad. Så ser det – for your info – inte ut i resten av världen. I Spanien tex köper machomän P.R.E-hingstar på samma sätt som de köper porschar.

Trots att Peder Fredricsson är man, så är hästar och hästsport alltså feminint kodade i Sverige. Att rida är ”tjejjigt” – det fick vi lära oss redan på dagis. Att rida är töntigt, häst luktar skit, hästar är fåniga, äckliga på samma sätt som rosa, lila, rosetter och dockor. ”Jag hatar ponnys och färgen rosa” var samtalsämnet vid bordet när tre små grabbar på bilden i min sons klass förra veckan när jag var på besök skulle pryda sin bildmapp med valfritt motiv. Jag satt där som åskådare och kände bara sån uppgivenhet. Det är alltså fortfarande år 2016 helt normaliserat att små pojkar uttrycker sig så här trots att det vid bordet bredvid sitter tre små tjejer och målar regnbågsfärgade enhörningar på sina mappar. Hata tjejer, tjejjigt, rosa och hästar – helt öppet utan diskussion och konsekvens.  Helt normalt att tokmobba hälften av klassens medlemmar dagligen! Helt normalt för flickor att bli nedvärderade hela dagarna av pojkar. Konstigt är att inga tjejer hatar svart, blixtar, vapen och dinosaurier med blod i käften. Konstigt att småtjejer sällan säger att de hatar killar. Konstigt att många småtjejer uppmanas till att klä sig ”tufft” och att föräldrar ofta skryter om att de har en riktigt ”tuff och grabbig liten pojkflicka” men att man aldrig hör föräldrar skryta över att de har ”klännings- ponny- barbieälskande pojkar”. Eller jo det anses gulligt fram tills att de går i trean. Sen börjar man bli orolig för…ja för vadå??

Och snälla gå inte till försvar nu och mena att era söner minsann är annorlunda och så vidare. Visst finns det undantag, men rent generellt ser det ut så här i Sverige och i världen. Kvinnligt kodade aktiviteter, objekt och yrken är helt ok att förnedra, tala illa om, håna, förlöjliga, mobba – helt utan faktabaserade resonemang. Och kvinnor hjälper så att säga till att upprätthålla det här systemet som bygger på att ge män makt, kontroll och tolkningsföreträde. Att stödja systemet och anamma så kallade ”manliga” ledaregenskaper är det enda sättet för en kvinna att få ta sig ton och få makt. Margret Tatcher typ. Ju mer ”manligt” kodat en kvinna beter sig desto mer accepterad blir hon som trotsar könsmaktsordningen och strävar efter toppen. Typiskt exempel ser vi här i kolumnen av Expressens Anna Friberg där hon kallar årets Jerring-vinnare ”ett dåligt skämt”.

Jag har ridit sedan jag var fem år och jag har sedan dess fått höra att min sport inte är någon riktig sport. Att det ju bara är att sitta och åka. Att hästar är luktar skit. Hästtjejer är efterblivna. Och tråkiga. Och jag fattar verkligen varför många hästtjejer slutar rida just när de är i 14-15-års åldern. Man pallar inte förnedringen mer. Man gör sig till vad som förväntas av en, blir ett kontrollerbart objekt i stället. Det känns enklare och mindre utsatt liksom.

Ridsporten är Sveriges andra största flickidrott efter fotboll. Fattar ni. Den är sjukt mycket större än simning och skidåkning och handboll och volleyboll och fäktning och fan och hans moster. Det är en jättesport. Punkt. Och eftersom Jerringpriset är just folkets pris, så säger det liksom sig självt att det inte behövs några jävla kupper eller sekter eller mobiliseringar eller annat från ridsportens håll för att Peder Fredricsson ska vinna priset.

Den stora frågan är bara när tidningarnas sportbilagor, SVT och resterande gamm-media ska fatta vilken otroligt stor och köpstark målgrupp ni missar genom att inte täcka ridsporten med mer än några små futtiga notiser då och då. Idrottsvärlden är en värld där könsmaktsordningen får härja fritt och vilt. Aftonbladets rosa sportbilaga slänger jag omedelbart i sopkorgen, eftersom det mycket sällan står en enda intressant rad om min sport där. Och det som står är sånt jag läst mig till för länge sedan i tex brittisk media.

Det var bara det. Och grattis till priset Peder Fredricsson. Du är så galet värd det och jag grät när du fick det av så otroligt många anledningar. Främst för att jag vet vad som krävs för ett equipage att ta sig till OS. Det är i stort sett en omöjlighet bara det. Och så grät feministen i mig. Och hästälskaren i mig ser kommunikation. Gudomlig kommunikation.

c53ac1643832ffb86294799611581884
 

Att vara med i Daniel Redgerts podd och plötsligt bli Botox-expert med hela svenska folket!

Jag var ju med i Daniel Redgerts poddcast Tankar med…härom veckan. Ja, här kan ni lyssna om ni vill!

Jag outade i denna poddcast att jag ”älskade botox” och nu svämmar min inkorg över av frågor gällande var jag gör min billiga botox.

Måste förtydliga mig. Jag älskar naturligtvis inte botox. Det var en kraftig överdrift att säga så. Men jag har mer eller mindre regelbundet injicerat en pyttedos i min bekymmerrynka sedan tre år tbax. Och jag gillar att den där bekymrade looken slätas ut. Det gör jag. Och jag gör inte min billiga botox på något speciellt ställe. Jag gör den på olika ställen som har bra erbjudanden. Och eftersom jag vill ha så lite – bara i den där lilla rynkan – så blir det inte så dyrt. Men för alla er botox-funderare så har jag gått till en riktigt riktigt duktig tjej som jag återkommer till eftersom hon är snäll och använder minsta möjliga babynål och kan konsten att trösta en hopplöst spruträtt kvinna. Danielle har också varit bäst på att korrigera en liten ojämnhet jag har i ansiktet. Inte billigast, men riktigt proffsig och kunnig: Danielle Fa på Laser och Estetik!

Och ja, jag har fått mycket kritik för detta botox-outande också. Jag är en förebild och har en dotter och borde veta bättre och så vidare. Jag borde omfamna hela mig och hela min look. Jag borde visa mig själv egenkärlek och ge mig själv en kram och sluta slå på mig själv och så vidare. Jag borde läsa på och förstå att jag utsätter mina barn för risken att bli empatistörda eftersom botoxade ansikten inte visar känslor. Osv.

Och jag slås återigen av människor oförmåga att tänka i två led. Att förutsätta att människor som botoxar, bantar och tränar hatar sig själv är en alltför enkel slutsats. Att påstå att vi tvingas till detta genom patriarkatet är också en för enkel oanalyserad tanke. Jag älskar mig själv. Tycker att jag är vacker. Är rätt nöjd på det hela taget. Är inte särskilt fåfäng. Är inte överdrivet intresserad av så kallad skönhet och smink och utseende och mode. Mår inte dåligt när jag inte gjort botox (som nu, när rynkan e tbax eftersom jag gjorde botox senast i juni förra året). Men jag testar lite allt möjligt som känns bra. Tatueringar, piercing, olika frisyrer, manikyr och kläder jag blir förälskad samt idéer om hur jag skulle vilja forma min kropp eller ej i har passerat genom åren. Jag är 38 år och tar inte särskilt allvarligt på något längre. Blir mer och mer tillåtande och mindre och mindre dömande. Förstår Lady Dahmers kroppsaktivism helt och fullt och omfamnar den liksom jag likväl blir inspirerad av Michaela Fröstads überhurtiga löprundor på instagram. Älskar att frossa croissanter och pannkakor och godis för att nästa dag använda mat som medicin. En människa är inte ett enkelt spår. Inte en enkel väg. Ju äldre och visare och mer erfarna vi blir desto färre åsikter om rätt och fel har en…Eller jag har det i allafall. Mindre och mindre dömande, mer och mer tolerant för olikheterna…

 

Courchevel je t’aime

Alltså i dag har vi haft en sån sjuk drömdag att jag nästan måste nypa mig i armen för att förstå att den var på riktigt. Vaknade till en klarblå himmel, strålande sol, -5, vindstilla. Inga liftköer (helt sjukt, men helt sant), 60 cm nattdumpad snö och en superpedantisk pistmaskinist. Alltså vi pratar ren perfektion. Skidåkarens fucking högsta dröm. 

Courchevel ligger ju i världens största liftområde Les trois vallés. Flera hundra nedfarter, 600 km preppad pist och över 100 liftar. I dag hann vi med en bråkdel:-). Riktigt riktigt fina backar. Riktigt episk åkning. Så fin snö att jag nästan blir tårögd av att tänka på den! Och vyerna. Såg hela Mont Blanc och grät lite över det också. 

Det här är mitt första besök i franska alperna. Har varit i Österrike tidigare. Rent spontant känner jag att det här mer är jag! Snällare, smörigare backar, ostron och champagne till lunch, en riktig njutarmentalitet överlag. Mindre supergalna funktionsklädda hurtbullar mer fashion, njut och estradöråkning. Såklart en hel del nyrikt, minkpälsklätt intill dumhet som bara är här för att jaga status, men de åker ju knappt skidor. Stannar i byn och shoppar loss på Chanel och Dior. Älsk på den här dagen helt enkelt!!! 

 

God morgon Courchevel

Vi är i snöhimlen. Högt över träden, med spetsiga gräddbakelser runt om oss. I franska alperna. Vi har drömt om det här och pratat om det varje år sedan vi träffades. Vi måste åka till alperna. Vi måste få åka skidor i solen. Vi måste få äta ostron mitt i backen. 

Och nu är vi här! I världens största skidsystem och det är magiskt. Vi bor på Aman Le Melezin som bäst kan beskrivas som sober überlyx och vi har faktiskt bestämt oss för att ligga i sängen precis hela dagen och äta croissanter och dricka kaffe och slösurfa och titta ut där snön bokstavligen vräker ner. Ingen sikt i backarna så det enda vi ämnar göra är att pallra oss ner till spa’t och simma lite lugnt. 

 

Tack 2016 jag älskade dig trots att så mycket skit hände

Världen kändes skakig 2016. Terror. Rädsla. Främlingsfientlighet. Trump som president. En medialt landskap präglat av propaganda. Det första året i mitt liv som jag på allvar har börjat tänka på att det faktiskt skulle kunna gå helt åt helvete här i Sverige. Att det kan bli krig här också. Att våra värderingar är så formbara och relativa. Att det som var fullständigt otänkbart för 10 år sedan nu i dag är fullt godtagbara tankar. Att vi är så jävla självgoda och naiva som tror oss stå utanför och ovanför allt som sker…

Men mitt eget liv, min lilla privata bubbla var mer harmoniskt och kärleksfullt än någonsin tidigare. Så jag älskade 2016.

I stort sett hela mitt liv har präglats väldigt mycket av att leva nära den aktiva beroendesjukdomen. 2016 gjorde jag inte det. 2016 var ett liv fritt från medberoende. På riktigt.

Julen och nyåret har varit…fantastiskt. Som i en smörig, lycklig novell. Och jag har kunnat delta i lyckan. Famnats av den liksom. Mat, mat, mat. Brasor. Tända ljus. Glada barn. Spel. Filmer. Mysbralla. Tofflor. Uteritter i solen. Osv. Nu har jag ytterligare några dagar av lugn framför mig. Så himla himla skönt.

 

Några dagar innan det nya året…

Julen är över…Den välsignade. Faktiskt. Haft min kanske bästa jul ever. Otroligt fint har vi haft det. Var lite orolig innan, då mina jular under en stor del av mitt liv ofta varit mer eller mindre kaotiska.

Min dröm om jul vilar mycket på min tidiga barndoms jular. Och hur jag än vrider och vänder på det så är det liksom dit jag drömmer om att återvända…

När jag var liten, fram till att mamma och pappa skilde sig när jag var 9 år så firade vi alltid hos min farmor och farfar. De var som en trygg hamn. Inget groll fick plats i deras hus. Man kom till deras lilla 50-tals minivilla klockan 13.30, satte sig till dukat julbord, åt av farmors utsökta köttbullar, korvar, sillar och jansson tills man sprack, förflyttade sig till det lilla lilla vardagsrummet där Kalle Anka slogs på 15.00 och sen gick Stickan, mina kusiners farfar, ut för att köpa tidningen och ta en cigarill och typiskt nog så kom Tomten precis när Stickan var borta. En klassisk familjejul utan strul. Starka traditioner. En farmor och en farfar som tog på sig jobbet att rodda julen för oss andra som fick komma till dukat bord och fint städat hus. Ingen blev för full. Ingen tjafsade. Jag minns dessa julars soundtrack

Sen blev det skilsmässa. Och farfar blev sjuk. Och jularna blev bara ett fladdrigt fragment av brustna traditioner. Försök att skapa nya. Försök att fixa julen själv liksom. Vilket passar sig mindre bra rent praktiskt och orkesmässigt när man har små små barn. Svårt att göra Jansson då, svårt att vara värdinna. Svårt att hugga gran och pynta och projektleda då.

Så det har blivit lite hipp som happ och kaos och en ständig saknad efter farmor och farfar. Efter det självklara. Efter att någon annan bar julen på sina axlar. Så himla mycket värt det i dessa tider då det är så ultramodernt att bara bryta med allt och bestämma själv. Gå på vilja. Avfärda för att man inte få bestämma själv typ…

Kris och kaos kommer ofta upp på julbordet. Kanske för att vi har så svårt att gömma oss i annat just på julafton. Inget jobb att fly in i. Inga måsten – förutom att ha trevligt med sin familj…Och hur ska man kunna ha trevligt om en har en massa olösta konflikter och skit. Stressen gör sitt till också.

Konstigt att något som borde vara så enkelt kan bli så satans svårt.

Den här julen var det just enkelt. Att älska är enkelt. Att umgås med dem man älskar är enkelt.

 

Små pyromaner i hemmet…

Hittade en tom tändsticksask i lördags. Alla tändstickorna var uppbrända och låg lite här och var i huset…

Min första impuls var att bli helt opedagogiskt galen på kidsen, men jag lyckades bita i hop och klev i stället in på deras rum med någon slags mer myndig och djupt oroad stämma och meddelade att ”nu barn, nu är det dags för brandövning”.

Sagt och gjort så satt de två små pyromanligisterna som två tända ljus vid matbordet några minuter senare och vi hade ett allvarligt men ändå fint samtal om vad som skulle hända om det började brinna här hemma. De fick berätta hur de brukade göra i skolan och att de inte alls blev rädda för brandlarmet när det gick i gång och att de redan hade fått öva på att krypa minsann! Sen gick vi runt i hela huset och kikade på de utrymningsvägar som finns och så fick de visa sin eminenta krypskills.


Sen fick de hjälpa till att bestämma en återsamlingsplats: flaggstången! ”Den är liksom lätt att komma i håg”.

Vi tränade att ringa 112 och så pratade vi om att de INTE ska springa runt för att hitta sina IPhones, gosedjur, hundar eller annat om brandlarmet går.

Som ett avslutande sista moment fick de lägga sig i sina sängar och låtsas sova och så drog jag på larmet! Båda två kröp fint nerför trappan och ut genom dörren enligt utrymningsplanen som jag visat och så sprang de till flaggstången, räknade familjemedlemmar och slog 112.

På det stora hela var det en riktigt lyckad brandövning men en stor fråga återstod: ”Vad gör vi om hundarna inte kommer ut, mamma? Ska de bara få brinna upp?”.

Och då försökte jag förklara att hundarna som har världens känsligaste nosar och instinkter säkert skulle klara sig och springa ut själva…

Efter brandövning fick de varsitt diplom dom jag skrev ut här.

Här är Sector Alarms checklista om du också vill brandöva hemma:

  • Gör en utrymningsplan
  • Bestäm en plats att samlas på (återsamlingsplats)
  • Lär de yngsta barnen att ljudet inte är farligt
  • Kryp ut om det är mycket rök
  • Brandöva med ljud
  • Ring 112 och berätta att det brinner

Nu hoppas jag på att slippa fler pyromanfasoner hemma!

I samarbete med Sector Alarm

 

Kvinnorna i mitt liv

Hösten kom och gick och innehöll på tok för lite häng med mina bästisar. För nån vecka sen fick jag sånt längtanssug efter dem att jag ställde om en glöggfest till en kvinnofest på landet. Hästar, evighetslånga samtal,  långkokt lammlägg, julgodis, glögg maxat med en sleep over… bästa helgen på länge. Vänskap ska vårdas för utan vännerna tappar man lätt kompassen. Puss.