Nej jag blir inte kränkt

för att någon inte vill skaka min hand.

Det blåser kring Miljöpartiet. Mehmet Kaplan har dinerat med en högerextrem och nu ”vägrar” MP-företrädaren Yasri Khan att ta i hand med kvinnor. Oacceptabelt skriks det till höger och vänster. Muslimer som beter sig oacceptabelt. Muslimer som vägrar anpassa sig. Muslimer som inte respekterar kvinnor. Yadayadayada.

Ministern Aida Hadzialic (S) reagerar mycket kraftigt på agerandet.

”– Jag är förbannad, det här är helt oacceptabelt. I Sverige behandlar vi män och kvinnor lika”, säger hon i en intervju med Aftonbladet.

 Den här muslimska mannen bör avgå. Han bör inte få företräda partiet. Han bör anamma våra ”svenska” seder där vi behandlar män och kvinnor på samma sätt. Bullshit bullshit bullshit.

”I sverige behandlar vi män och kvinnor lika”. Hahaha. Tillåt mig tala om för dig att det påståendet är rent hyckleri. Det må vara en strävan. Men vi behandlar INTE kvinnor och män lika i Sverige. Jag orkar inte rabbla alla tusentals exempel på att det inte är så, men vi är väl alla överens om att det påståendet inte stämmer.

1.Varför skulle en handskakning vara det mest respektfulla en man kan visa en kvinna? Varför tolkar vi två händer som möts och kramar om varandra som ett sådant otroligt tecken på respekt plötsligt?

2. Hela världen är full av olika kulturellt och religiöst motiverade sätt att hälsa på varandra. I Frankrike pussas man på kinden. Vilket jag personligen kan avslöja att jag avskyr. Vill inte att vilt främmande människor vidrör mitt ansikte med sina munnar. Tycker det känns extremt intimt. Här i Sverige har vi gått från den klassisk handskakningen till att kramas i tid och otid. Även med människor vi inte känner. Inte helt bekvämt för alla. I Sydafrika så ser handskakningen helt annorlunda ut än vår. I Thailand och Indien gör man en så kallad wai i stället för att ta varandra i hand.

3. Det handlar om en kulturellt/religiöst förankrad föreställning om vad som är respekt för det motsatta könet och en människas integritet. Att inte röra vid någon i onödan.

4. Vi har religionsfrihet i Sverige. Så länge någons religionsutövning/övertygelser/tro inte skadar andra människor så måste det vara upp till var och en som individ att tro som hen vill. Så länge alla människors lika värde respekteras så kan vi inte gå in och döma andra människors kulturella uttryck, kroppsspråk, sätt att hälsa, sätt att röra vid eller inte.

5. Ja, jag blir galen av att många i det här landet tycker att vårt sätt, det ”svenska” sättet är det NORMALA. Det bästa. Det minst kränkande. FÖR ALLA. Tänker man så är man ute på hal is. Då är man inget annat en en klassisk översittare. En kolonisatör.

6. Vår kultur är för människor från andra delar av världen verkligen en kultur som förtrycker kvinnor. Man måste kunna ta på sig andra glasögon än sina egna. Inte utgår i från att de andra är onda. Att de andra inte har förstått. Att de andra ligger utvecklingsmässigt efter. Vi måste kunna se att vi är en kultur bland många många andra. Och den ena är inte mer rätt eller fel än någon annan. Alla har vi våra skavanker. Vår ofullkomlighet. Vår orättvisa.

Det var bara det.

 
 

Human Canvas

Min bror Love Lundell är konstnär. Hans bilder och drömska landskap talar rätt in i själen på mig. Kanske inte helt otippat då vi delar samma barndomsland, men jag tror att hans konst är allmängiltig. Att den talar in i väldigt mångas själar. En vill förlora sig in i hans bilder, vara i dem. Landa därinne i magin och inte komma ut igen. Så otroligt stolt över honom och kan med någon slags yrkesrelaterad känsla för vår samtid säga att jag vet att han inom kort kommer att vara en av våra stora konstnärer.

Nu är han aktuell på Stockholm Art Week. På auktionen Human Canvas kan man buda sig till ett konstverks av my bro direkt på huden. En riktigt bra tatuerare tatuerar in hans konst på din hud. Jag la såklart ett bud. Den här bilden vill jag ha på överarmen. Allt överskott från auktionen går till UNHCR.

Skärmavbild 2016-04-19 kl. 08.46.50
 

Bara bestämma sig

Jag läste här om dagen om hur viktigt det är att konditionsträna. Att hjärtat behöver tränas. Då kände jag mig som ett otränat vrak. Alltså jag tränar ju väldigt mycket styrka. Lyfter, mockar, kånkar, stolpar, drar sly, bär vatten och hö – livet med häst och stall kort och gott. Mina muskler lider det alltså ingen nöd på. Är mer vältränad än jag någonsin varit. Det märker jag när jag gör några situps. utfall och armhävningar. Det går skitlätt och jag orkar göra fyra gånger så många av varje än jag pallade med förra året. Men hjärtat får inte sitt. Jag gör i stort sett ingen konditionsträning överhuvudtaget. Därför bestämde jag mig för att drastiskt ändra på den nedåtgående trenden. Fram till den 1 juni skall jag träna varje dag och minst tre dagar i veckan skall ägnas åt pulshöjande verksamhet. Konditionsbygge big time. Började i förrgår och har hittills: Lördag jogga 3 km. 20×3 utfall 20×3 armhävningar 20×3 situps. Söndag: långpromenad med hundarna 40 min, ridning 40 minuter, mockade hage, bar 10 hinkar vatten, packade 8 höpåsar med 4 kg i varje. Måndag: Yoga 40 min. Galen träningsvärk sedan lördagens utfall. Så sjukt otränad i vissa muskelgrupper.

Måste göra såhär. Gå all in för att det ska kännas kul och som en utmaning.

Puss

 

Queen Kakan

Om ni inte har lyssnat på senaste fyllepodden med mig och Anitha Schulman så tycker jag verkligen att ni ska göra det. Kakan Hermansson gästar och bjöd på ett så jävla viktigt stycke samtal. Kan avslöja att både jag och Anitha var helt starstrucked av Kakan. Hon är naturkraft. Mod. Styrka. Ännu mer mod. En viktig inspirationskälla, så grymt att hon finns i vårt annars rätt likriktade mediala landskap.

img_1787

Älskar verkligen att göra fyllepodden. Att helt ocensurerat få prata med människor om deras relation till alkohol. Vi behöver de snacken. Behöver våga lyfta på stenar som av någon bisarr anledning ofta anses skamliga och ”känsliga”. Alkohol är som heliga kor i Sverige. Tabu. Om någon vi känner börjar dricka för mycket och på ett destruktivt sätt så vågar vi inte ta upp det. Det anses vara ofint att lägga sig i. Vilket är så jävla knäppt med tanke på hur många som faktiskt utvecklar beroendesjukdom i Sverige. Alkoholism är en folksjukdom ju. Som vi bör prata mer om. Skamfritt. Utan att skuldbelägga.

 

En burk indianpärlor och döden

Bara några dagar innan Lo skulle börja förskolan när han var ett år och två månader var vi med om det fasansfulla. Jag dammsög lägenheten och den lilla kerub-bebisen valsade runt kring mina ben och lekte obekymrat precis som vanligt. När vi kom in i barnkammaren bestämde jag mig för att byta lakan i sängarna. På de korta sekunder det tar att dra av ett påslakan lyckas lilla Lo kvick som en vessla klättra upp via en stol på storebrors skrivbord och när jag vänder mig om har han precis kört ner handen i en burk med indianpärlor.
Jag ser liksom i slow motion hur han på två sekunder stoppar den där lilla näven i munnen. En handfull färglada indianpärlor in i en ettårsmun. Katastrof är ett faktum. Jag gör precis som man inte ska göra i en sån situation. Drabbas av panik och skriker NEJ, varpå den lilla ettåringen rycker till och VERKLIGEN drar in ett andetag och börjar hosta som en besatt. Därefter följer ett traumatiskt töcken av försök till att få ut pärlorna som fastnat. Vänder upp och ner på ungen, bankar honom i ryggen, han hostar och kräks och till slut får han luft igen. Slutet gott allting gott vill jag skriva nu, men tyvärr kan jag inte det. Två dagar efter den här incidenten kan man nämligen höra ett litet litet väsljud när Lo andas ut.
Efter konsultation med sjukvårdsupplysningen åker vi upp till barnakuten där Lo röntgas. Ingenting syns på röntgen men för säkerhets skull skickas vi vidare till Huddinge sjukhus barnkirurg. Där förklarar överläkaren att de vill gå ner i Los lilla lunga. Indianpärlor syns oftast inte på röntgen nämligen och det kan vara så att det sitter en liten rackare i Los lilla bronk. Sagt och gjort. Lo förbereds för ett ingrepp (skicka ner verktyg i luftstrupen osv) och två timmar senare när Lo precis vaknat upp från narkosen kommer överläkaren med en brun liten pärla på ett stålfat. Den hade satt sig djupt nere i vänster lunga.
Jag var en av de 60 procent av alla föräldrar till småbarn som inte har gått någon första-hjälpen-utbildning. Paniken kom sig så otroligt mycket av att jag faktiskt inte visste hur jag skulle göra i den här livsfarliga situationen. Jag hade till exempel ingen aning om att  barn som har satt i halsen under 1 år ska placeras så här:MG_8294-805x1024

Man lägger alltså barnet på mage längs med sin arm (eller i sitt knä), armen under barnets mage ska stödja huvudet genom att hålla i hakan, se till att huvudet är lägre än övriga kroppen. Sen ger man med sin handflata 5 ordentliga slag mellan barnets skulderblad. Om föremålet ändå inte kommer upp: vänd på ungen och ge bröstkompressioner. Man ska absolut INTE leta med fingrarna i halsen, en vanlig reaktion hos många – det kan i stället orsaka att föremålet bara pressas ännu längre ner.

Efter den här nära-döden-upplevelsen bestämde jag mig för att lära mig allt om precis ALLT om första hjälpen för barn. Jag tänker aldrig mer stå som ett frågetecken fullständigt utelämnad till den där maktlösheten som griper tag när man inte vet hur man ska göra för att hjälpa.
Det här inlägget är skrivet i samarbete med Trygg Hansa som jobbar aktivt för att förebygga olyckor. Vill ni också gå en kurs så har jag ett erbjudande från Trygg-Hansa som ger er 100 kr i rabatt på alla Life in Mind’s första hjälpen utbildningar (finns även webbkurser) ; ange kod: trygghansa1604 och boka innan 30:onde April!

I samarbete med Trygg Hansa

 

Att vakna och somna i blått

Får ju inte bli som den där knasiga tanten som lever sitt liv i grönt i NY inklusive bestick, trosor, ögonskugga, toapapper  –  ja, rubb och stubb skall vara grönt för att hon ska känna sig på topp.

Men alltså blått i alla dess former…Kan inte få nog. I´m not Lady in red. I´m madame Bleau.

blue320150204-001

Inspo från Pinterest och från http Sanna Tranlöv

 

En riktigt riktigt fin liten dag

Nu har de betats av. Utvecklingssamtalen och skolläkarbesöken. Och allt synes enligt lärarna vara alldeles normalt och utan anmärkning och okomplicerat. Två gossebarn som trivs i sin skola och arbetar på fint. Så himla glad över det. Tacksam är ordet. Kan nog inte tänka mig något mer orostungt än en liten älskad unge som går till skolan med motvilja och inte trivs. Bättre mammasjälvkänsla i dag. Tack gode Gud.

Fortsatte i väg på ett förutsättningslöst möte med ett produktionsbolag. Kläckte en idé som jag är så helvetes jävla peppad på nu att det inte är klokt. Måste bara få utveckla den nu och skapa något som jag tror kommer att bli helt fantastiskt. Ursäkta tungotalet, men det är ju så här med projekt i dess begynnelse – hemliga.

12.00 mötte jag upp Ann Söderlund och Cissi Wallin för att – tadadada – äta lunch med självaste maktkvinnan och partiledaren Anna Kinberg Batra. Hon gör tydligen så här rätt ofta. Bjuder in kvinnor om på olika sätt tar plats i det offentliga rummet på lunch för att diskutera viktigheter. Vi var där för att Ann Söderlund fick nog av sexuellt våld och la upp en text på instagram som fick stor spridning – detta tyckte Anna Kinberg Batra var ett bra initiativ. Vi var helt enkelt där för att snacka feminism, det sjuka i att  vi ännu inte har en samtyckeslagstiftning, synen på mammor i arbetslivet,  och annat himla viktigt. Sen fick vi en rundvisning i Riksdagen vilket gav mig någon slags enorm vördnad för det här landet vi lever i. Demokrati. Rättvisa. Jämlikhet och nu förhoppningsvis större fokus på feminism och jämställdhet.

Jag och Ann tog en promenad genom gamla stan och njöt av solen. Pratade framtiden och det galna faktum att Annie som jag brukar kalla henne nu väntar sitt femte barn. Så glad för hennes skull. Har lite svårt att förstå hennes längtan efter fler små, men i bland behöver man faktiskt inte förstå. Det räcker med att dela glädjen med någon som sjunger av den.

Gick hela vägen upp till söder och kände att nu i dag vände mitt risiga vårmående. Nu kom lusten in i hjärtat igen. Tror fan att jag har säsongsstyrd deppångest för när jag analyserar min ångest så slår det mig att den alltid alltid dundrar in i slutet av mars, när det blir sommartid. Och så vänder det typ nu. En riktigt riktigt fin liten dag.

 

Fotografiska

image

Älskar Fotografiska. I stort sett allt jag sett där har gått in i hjärtat på ett eller annat sätt. I kväll var det vernissage för Betina Rheims. Starka kvinnliga ikoner utforskas utifrån vilka roller vi spelar genom livet.

 

Chokladpraliner

Ligger i min säng i min älskade fleecepyjamas som hållit mig levande hela vintern och vräker i mig chokladpraliner som jag fick efter min föreläsning i Västerås i går.

En lite uppgiven kväll är vad det är. En kväll då jag känner att mina mammaskills inte riktigt matchar uppgiften. Så jävla dålig på att sätta gränser på ett vuxet, värdigt och stabilt sätt. Och gränserna måste sättas, det vet vi ju alla. Men det är så svårt och trots att jag vet att jag blivit bättre (har tränat som en idiot) så kändes det i kväll som om att jag ville säga upp mig som förälder. Så inkapabel. Kanske känner alla så här med en tonåring i huset? Kanske är det just den här känslan som hör till den här tiden…

Jag vill ju tro att vi får det vi behöver. Att mitt innersta väsen behöver den här situationen och de här utmaningarna för att växa och utvecklas. Så lyckas jag alltså tänka i bland och känner mig lite lugnare och mindre maktlös och idiotiskt. Men inte i kväll. Nu är det nog enbart praliner som hjälper. Och möjligtvis ett avsnitt av Vikings. Ja, så får det bli.