Fotografiska

image

Älskar Fotografiska. I stort sett allt jag sett där har gått in i hjärtat på ett eller annat sätt. I kväll var det vernissage för Betina Rheims. Starka kvinnliga ikoner utforskas utifrån vilka roller vi spelar genom livet.

 

Chokladpraliner

Ligger i min säng i min älskade fleecepyjamas som hållit mig levande hela vintern och vräker i mig chokladpraliner som jag fick efter min föreläsning i Västerås i går.

En lite uppgiven kväll är vad det är. En kväll då jag känner att mina mammaskills inte riktigt matchar uppgiften. Så jävla dålig på att sätta gränser på ett vuxet, värdigt och stabilt sätt. Och gränserna måste sättas, det vet vi ju alla. Men det är så svårt och trots att jag vet att jag blivit bättre (har tränat som en idiot) så kändes det i kväll som om att jag ville säga upp mig som förälder. Så inkapabel. Kanske känner alla så här med en tonåring i huset? Kanske är det just den här känslan som hör till den här tiden…

Jag vill ju tro att vi får det vi behöver. Att mitt innersta väsen behöver den här situationen och de här utmaningarna för att växa och utvecklas. Så lyckas jag alltså tänka i bland och känner mig lite lugnare och mindre maktlös och idiotiskt. Men inte i kväll. Nu är det nog enbart praliner som hjälper. Och möjligtvis ett avsnitt av Vikings. Ja, så får det bli.

 

Drömsoffan

Och så hittade jag den – drömsoffan Blanca- från Melimeli. Kom just ut från deras showroom och har nu beställt en alldeles ljuvlig 2-sits i deepblue. Och en 70 cm puff i emeraldgrean! Kommer bli såååå fint tillsammans med min redan drömmiga Ihrebornsoffa i turkos krossad sammet. Älskar blått. Älskar sammet. Älskar grönt.

image

Har i övrigt ägnat förmiddagen åt vila. Åt paus. Återhämtning. Bara legat i sängen och läst och sett solen glittra på plåttaken. Läste det här kloka på Iman – David Bowies frus instagram:

image
 

Upptempo

2010 gick jag in i den berömda väggen. En kombination av akut medberoende, att vara småbarnsmamma till en bebis som var allergisk mot mjölkprotein och därför inte sov mer än 30 min i sträck under sitt första år (och fick rätt diagnos först när han var tre år, men det är en annan historia) och väldigt mycket jobb ledde till att jag utvecklade starkt ångest. Så stark att jag trodde att jag inte skulle klara av att leva med den. Därefter kom en förlamande trötthet. Minns att jag den sommaren sov 12 timmar i sträck varje natt men ändå vaknade trött och orkeslös. Bara tanken på att göra frukost var ansträngande. Träffa folk var som ett maratonlopp. Käka en trevlig middag som att cykla Vättern-rundan. Jag var sjukskriven på halvtid i tre månader och när hösten kom minns jag plötsligt att livet började få färg igen. Sakta men säkert tog jag mig tillbaka till min lust och längtan. Till glädjen och tryggheten i mig själv. Samtidigt kan jag aldrig säga att jag är som förr. Det hände något på djupet av mig där och då. Jag blev typ allergisk mot stress. Jag tål det inte länge. Kan inte leva med fullt schema. Klarar inte av för många moment under en och samma dag. Kan inte rusa på och pumpa ut adrenalin för länge. Då kommer ångesten som ett brev på posten.

Nu har jag haft väldigt späckat schema under några veckor. Barnens alla träningar är i gång, jag har råkat boka in stora jobb i stort sett varje dag, det är otroligt mycket jobb att fixa i stallet och jag måste liksom hetsa från det ena till det andra och blir aldrig riktigt klar.

Och nu ringer varningsklockorna. Glömde koden till mitt kort i dag. Kände mig yr i morse och vaknar på nätterna och kan inte somna om för att stresshormonet direkt börjar pumpa runt i kroppen.

Måste dra i handbroms nu. Måste skapa återhämtning. Måste få tid att bara vara några dagar.

Fan att man inte är en bläckfisk med extrem stresstålighet:-)

 

Söndag hos Sanna

Ah, söndagar, mina bästa dagar. Försöker verkligen att vara ledig på riktigt på söndagar. Och lyckas faktiskt oftast. Älskar att de är så kravlösa. Att det inte är några egentliga ansträngningar som förväntas av en mer än att bara softa. Inga galna excesser på kvällen heller. Bara lugn och mys.  Lo och jag började morgonen med en mysig lång frukost. Det är fint att bara hänga med en unge i taget i bland. Vi satt och snackade och mumsade och lyssnade på radioteater och det slog mig att jag inte har några småbarn längre. Lo är sex år och ska fylla sju. En ytterst kompetent och balanserad liten individ som klarar det mesta själv. Galet vad tiden går fort.

Olga drog i väg till stallet sex i morse för att hoppa sin första tävling för säsongen. Hon fick skjuts med vår gamla barnflicka Johanna som själv är gammal ponnytävlingsryttare. Så jäkla gulligt av henne att suporta Olga på det här fina sättet. Grynet hoppade dubbelnolla men det räckte tyvärr inte till placering. Men ändå. Så himla himla stolt över Olgas driv och hennes framsteg med den här lilla ponnyn som ju inte direkt var Guds bästa barn när vi köpte henne.

I dag softade vi i  och runt ”hemligheten”. Våren exploderade där ute och jag blev nästan hög på lyckokänslor. Planerade för höns. Och får. Och odlingar. Secret Gardener goes Secret Peasant.

Kvällen ägnades åt stallet och sista finishen på vår fina hage. Korpar svävade ovanför och kajor samlade pinnar till sina bon och vitsipporna är bara all over the place. Bara på en månad nu har det gått från is, lera snöslask och mörker till ljuvliga, ljusa vårkvällar. Vilket konstigt land vi lever i egentligen. Tänk att vi klarar av de här sjuka svängningarna.

 

Hittade en ny sajt…

O M G. Alltså så många klänningar så lite tid. Surfade runt lite och hittade den här sajten och drömmarnas klänningar, drömmarnas smycken och drömmarnas möbler, mattor, väskor…

Hej då hastnet.se, HEJ 1stdibs.com

YSL från 70-talet!!!! Vill ha dig!!!

Skärmavbild 2016-04-08 kl. 23.06.22
 

Feel the rain on your skin, no one else can feel it for you

Morgon på Stockholms Central. 6 timmars sömn trots lite snarkningar från sängen ovanför. Lika mycket som jag älskar nattåg kan jag också hata det. Klaustrofobiskt inklämd bland främmande människor som tydligt visar irritation när en läser en tidning i stället för att sovaTror hela tilltaget går emot våra instinkter kraftigt.

Nu sitter jag och dricker kaffe och äter macka och ska hem och ta en dusch innan nästa jobb väntar. Lite senare i dag hoppar jag på tåget till Norrköping där seminarium om medberoende väntar.

De spelar Natasha Beddingfields fina gamla dänga här i bakgrunden som jag alltid har älskat och jag kan konstatera att den är en riktig medberoende-boostande liten sång. Feel the rain on your skin, no one else can feel it for you. Puss

 

Norrland ILY

På nattåg från Ö-vik efter en fin föreläsning på Folkan. Vackra vackra Norrland. Vemodiga Norrland. Min själs rotsystem. Hej då för den här gången.

I går efter föreläsningen i Sundsvall hände något oerhört surrealistiskt. I publiken ser jag ett ansikte som jag så väl känner igen men inte kan placera i mitt minnes kartotek. Efter föreläsningen kommer hon fram och plötsligt slungas jag tillbaka till ett solvarmt Key West. Jag är fem år gammal och hon är min barnvakt. Monica, så himla himla fint att få träffa dig igen❤️.

image
 

A night in Sundsvall

i en säng på ett hotellrum ligger jag halvt utslagen med min stickning, en dajm och en påse dödskallar (godis alltså). Har föreläst i en gigantisk aula för supermånga människor. Så många att jag nästan fick svindel. Alltid värst minuterna alldeles innan, tror kanske att jag aldrig vänjer mig vid dem. Vill bara distrahera mig själv och sen typ kastas ut på scen av en katapult.

Sen står man där och inser efter en minut att man kan sin grej så bra att nervositeten kan gå och hänga sig. Den kommer inte fram och förbi mitt massiva kunskapsövertag och min iver att dela med mig. När en kvart passerat känner jag mig som fucking Tom Cruise i Magnolia. Tips alltså för er som ska upp där på scenen: förberedelserna är allt. Ju bättre förberedd du är desto lättare kommer du runt nerverna. 2. Brinn för det du vill berätta. 3. Ha på dig powerplagg. Så här såg jag ut i dag:

imageimageimageimage
 

När det duggar på konstgräset

Min pojkar är fotbollstokar. Av egen maskin har de gått all in för fotbollen vilket jag naturligtvis supportar. Passion i alla dess former (nästan) bör supportas. Drivkraft, längtan och drömmar bör stöttas. Inga konstigheter. Konstigheterna börjar dock när man plötsligt befinner sig mer på konstgräs än på vanligt gräs. Och när det regnar småspik och är 4 grader 19.00 en måndag i april och man håller på att frysa häcken av sig.

Det är då jag går in i drömmen om att bli pensionär. Då ska jag sitta på en liten solig balkong i ett varmt land med radion på som spelar vackra melodier, ett litet glas rosé på ett marmorbord bredvid där jag också pysslar med hantverk. En dream catcher till exempel.  Som den här, fast med riktiga korp, tran- och falkfjädar.

PicMonkey Collagefav1