Magiska dagar och nyväckt boklusta

Ligger i sängen och surfar på att mina barn har sportlov. Låtsas att det är helg. Känner mig som en lördag. Som en magisk lördag. Bredvid har jag min lilla stickning och min nya fucking amazing bok. Secret Gardener. Alltså den här boken gör att man vill hoppa av sitt liv och bli självförsörjande hippiebonde PRONTO. Eller man vill rätt och slätt bli Elin Unnes. Denna multitalanted kvinna som skriver rätt in under huden på mig. Om bivaxljus och morötter och besatthet av violer. Sträckläste boken på tre sekunder, kände ett svart hål i själen när den tog slut och började googla besatt efter mer av Elin Unnes och hittade hennes blogg. Thanks God. Hon har också en podd – Grönsakslandet – med Bella Linde som produceras av ”min” Sommar i P1-producent Estrid Bengtsdotter. Thanks God.

9789127137295

Det är något med mig och förfäderna just nu. De liksom kallar på mig. De vill inte bli glömda.

Den här vintern har jag mer än vanligt saknat min historia. Mina förfäder. Sörjt att internet – där man ju kan hitta precis allt – inte innehåller en enda liten bild på min mormors gamla gård i Edsåsen. Eller jo, det här är vad jag har att tillgå. Mormors gård som en liten prick i jämtländskt höstlandskap:  

1280px-Edsåsen

Allt annat om Högen, som gården hette, har jag och alla som någonsin varit på högen i sina sinnen. I minnena. Högen och mormor och vävstolen och stickningarna och allt som var då har liksom börjat gro i mig som ett frö.

Det kanske låter flummigt, men förstår ni vad jag menar? Att historien lever i mig mer än någonsin. Inte på något nostalgiskt ickekonstruktivt sätt utan mer som ett groende frö. Jag har tröttnat på internet. På det förgängliga. På allt NU NU NU, Framtid, Framtid, Framtid.

Jag vill berätta om det som var då. Jag vill odla. Jag vill sticka. Vill lära mig väva. Kanske en late 30-års kris. Eller bara ett nytt litet kapitel i mitt liv.

 

April i Anhörigsverige

I går kväll begav jag mig till Stockholms Stadsteaterns för att se föreställningen April i Anhörig Sverige och medverka i ett panelsamtal på scen efteråt. Pjäsen är skriven av Susanna Alakoski i dramatisering och regi av Monica Wilderoth.

”Jag minns att hungern gick över. Minns att blod var värre än ostädat. Minns att vi aldrig gjorde någonting. Minns ensamhet. Minns upptrappningen innan grälet. Tystnaden efter smällen. Jag minns att äcklig toalett var värre än äckligt köksgolv. Mammas knäckta revben var värre än pappas fittord. Polis var bättre än ambulans.”  

Shit vilken pjäs. Stor teater. En sorgesång för oss som vuxit upp med stök. Slag i magen från början till slut.  Alla ni som vuxit upp i dysfunktionella familjer: SE! Nio föreställningar kvar i mars. Herregud vilken ensemble. Vilken text. Vilken ärlighet. Sorg. Men också tacksamhet och kärlek. Efter pjäsen pratade jag, Åsa Linderborg, Alexander Salzberger, Michaela Sjögren och Unda Lönnqvist. Ett fint samtal om det sjuka i att just den här anhöriggruppen får leva i skam och stigmatisering och att det är det som gör mest ont. Att 75% av alla svenskar inte tror att beroende är en sjukdom utan ett självvalt tillstånd som en får skylla sig själv att en hamnat i – en samhällsattityd som bara måste förändras.  Som sagt se pjäsen och förstå vad det här anhörigskapet gör med människor.

april723426
 

The girl is back in space

För nio månader sedan lade jag ner min blogg på Aftonbladet. Jag behövde en paus efter fem år av dagliga inlägg. Jag var trött på mina egna formuleringar. Mina egna åsikter och mitt sätt att se och analysera världen. Ville uppleva den bara, utan att behöva berätta vad jag såg, kände, hörde varje kväll framför min dator.

Pauser är världens bästa grej tycker jag. Pauser bäddar för nytändning. Pauser skakar om och får en att inse vad en verkligen vill. Jag har saknat bloggis. Alltså big time. Jag har saknat mitt berättande. Saknat just precis det här formatet. Bloggen. Blandning av dagbok, dröm, dagstidning och glossy magasin. Galen i att läsa bloggar och galen i att blogga. Lika bra att inse det och get back to were I belong liksom.

Och så träffade jag Linda på United Influensers so ba: Jaaaaaa, kom till oss och börja blogga här! Och det kändes bara så rätt, så nytt och så fräscht.

Så varmt välkomna till min nya blogg gamla och nya läsare. Det blir mycket häst här, mycket livet, barnen, projekten, medberoende, mat och snyggbilder. Har köpt en kamera som jag håller på att lära känna nämligen. Så kul att vara tillbaka!!!

Bild 2014-10-17 kl. 12.59 #2