Det orangea kuvertet

Alltså jag tillhör tyvärr sorten som får smått panik varje år när jag öppnar det där oreanga kuvertet från pensionsmyndigheten. Jag är så SÄMST på allt som har med fonder och placeringar att göra och så fort jag får för mig att sätta mig in i allt sånt här och försöka bättra på mina chanser till att leva livets glada dagar efter 65 så drabbas jag av känslan av att vi ändå blir lurade i slutändan allihop. Av bankerna, av fondkommissionärerna, av kapitalismen och så ger jag upp projektet ”bli vän med pensionen” återigen.

Nu har jag dock återfått hoppet om att kunna sitta under en palm någonstans på ålderns höst och slippa leva på kattmat. Kollektiva Fonder är företaget som liksom jag har tröttnat på känslan av att bli lurad och på känslan av att sånt här är krångligt och svårt. Går man med i Kollektiva Fonder så hjälps man rätt och slätt åt. De användare som älskar och är bra på pengar, investeringar och siffror får helt enkelt hjälpa oss som INTE är så haj på sånt. Vi åker snålskjuts och tar rygg på de allra smartaste och klokaste med bäst koll! Smart va! Man tipsar varandra och kan helt utan krångel göra kloka och bra investeringar med sina pensionspengar. Åh vad jag gillar schyssta och enkla tjänster som underlättar livet och minskar ångesten hos en sifferblind människa!

Om du går in på Hur ligger jag till så kan du själv få ett hum om hur du ligger till med dina pensionsplaceringar och jämföra dig med de användare som lyckats bäst. Vill du så går du med i tjänsten och kan sen börja placera dina pengar på samma sätt som de bäst lyckade placerarna!

image

I samarbete med Kollektiva.

 

Dansa med Djävlar


På måndag smäller det! Då går jag och min älskling Ann Söderlund upp på Maximteaterns scen och ger er två helaftnar av pepp, kärlek, kunskap och handfasta tips på hur man kan få livet att gå från mörker till ljus när man lever nära någon som är beroende. I dag jobbade vi igenom hela föreläsningen och lade till de sista detaljerna. Vi hade också möte med professor Fred Nyberg som gästar oss och berättar allt om beroende sjukdomen. Fan vad bra det känns! Alltså riktigt bra:-). Ni som inte köpt biljetter och vill komma: det finns lite biljetter kvar! Gå in på maximteatern.com och boka din plats! Vi har också ett erbjudande till er studenter som vill komma men kanske inte har så mycket cash. Maila ann.soderlund@gmail.com så får ni veta mer! Hoppas vi ses på måndag eller tisdag❤️❤️❤️


image
image
 

Speakar och föreläsning

I dag läste jag in alla speaker-texter till Djävulsdansen 2. Så himla fint att ha det gjort, och svinkul att det nu klippta materialet ser så fantastiskt bra ut! Tack Ann-Linn och Thomas för att ni gör ett fantastiskt jobb.

Vid lunch drog jag till Vasastan för att föreläsa på Systembolagets seminarium om alkoholens skadeverkningar. Jag pratade förstås om vilka konsekvenser de anhöriga lever med och hur tungt det är.

image
 

Världsbästa helgen

I helgen hade jag och Ditte NH-kurs för fem glada deltagare. Det var vårens andra kurs och jag och Ditte har mersmak. Så himla härligt att se människor växa. Så underbart att kunna ge Natural Horsemanship till de som inte har hittat det än. Och så fint att kunna ge det till alla hästar som kommer i våra kursdeltagares väg framöver.

Sanna-Lundell
 

Olgafredag

Jag och Olgas pappa separerade när Olga var fem. Nu är hon femton. I tio år har hon bott varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Jag vet att många lovprisar det här konceptet. Tycker att det är skitsmart att kunna ägna sig 110 procent åt sin unge och vara en såkallat supernärvarande förälder varannan vecka för att när barfri vecka kommer förvandlas till en festande, tränande arbetsnarkoman och göra idel vuxengrejer.

Jag är inte en av dem.

Jag förstår mig inte ens längre på ”vuxengrejer”. ”Vuxengrejer” tenderar ofta att vara ackompanjerade av alkohol och jag är rätt trött på vinblaskande. Och det finns inga områden i mitt liv som blir roligare av att barnen inte är med. Kanske för att jag varit mamma merparten av mitt vuxenliv och nästan inte kommer i håg hur det kändes att vara solo. Kanske för att mina barn är större nu.  Kanske för att jag synat myten om att vuxna och barn kommer från olika planeter. Kanske för att jag tycker att det är så sjukt att vårt samhälle är så ålderssegregerat.

Så veckorna när Olga är hos sin pappa är öken. Visst, nu finns telefoner och mail och så, men ändå. Jag vill ha alla ungarna i boet. Alltid. Förutom när de skriker att jag är dum i huvudet och slänger i dörrar alternativt tjatar hål i huvudet på mig om låter habegäret härja fritt, då är de till salu på Blocket hela bunten. 

IMG_4807
 

Yogade fram känslor

Dagen har rusat på. Som mina dagar har gjort senaste tiden. Så mycket måsten och borden. Vi flyttar alldeles snart och jag har ju på riktigt inte flyttat en meter sedan jag flyttade in i den här lägenheten för tio år sedan. Ni kan ju bara föreställa er då hur mycket jag har samlat på mig. Nu ska allt ner i kartonger och delas mellan gården Lundby och den lilla ettan på söder som jag om allt går vägen också kommer att bo i.

Dessutom ska stallet ute på Riksten packas. Vi fortsätter att driva stallet över sommaren, men våra hästar flyttar ju givetvis till gården. Och en häst har mycket grejer. Wow, vad mycket grejer. Och så vill vi ha det fint nu till helgen då vi håller kurs.

Klockan 15.00 satte jag mig dock bestämt i bilen och sket i att jag inte ens hade hunnit färdigt med halva to-do-listan. 16.00 var det nämligen yoga på Urban Om på Wallinsgatan mitt i city. Charlotta på Loppi hade bjudit in ett gäng tjejer för att testa hennes bästa favorit oas. Ett lite lugnare andningsbaserat pass lett av Urban Oms grundare Neo och Isa. Charlotta hade helt klart rätt, riktigt riktigt fin och annorlunda yoga fick vi och både Neo och Isas röster var så vackra och milda. I slutet av passet pratade Isa om gratitude och då kände jag en enorm tacksamhet till min lägenhet, min fina fina lägenhet där jag fött två av mina barn, där jag gråtit, skrattat, andats, vilat. Den har verkligen burit mig. Och jag är så tacksam över de här tio åren. Samtidigt vet jag att jag är så färdig här. Att det är dags att gå vidare. Och jag längtar så att jag håller på att sprängas. 

Bild 2016-04-17 kl. 22.43
 

Samhällets Styvbarn

I går debatterades i SVT det absolut avskyvärt sjuka i att staten inte ersätter alla de barn som utsattes för övergrepp när de av staten placerats i fosterhem eller på barnhem. Bara ett fåtal av de 250 000 i dag vuxna barnen får ut ersättning – de som anses ha utsatts för allvarligast kränkningar, Eivor som våldtogs under tio års tid i fosterhemmet få ingen ersättning – det saknades ett papper, ett kommunbeslut, som har försvunnit i arkiven. 1 miljard avsattes för att ersätta fosterbarnen som farit illa i Sverige. Ersättningsnämden tillsattes för att ta hand om ansökningarna Nu visar det sig att 50 procent av de drygt 5000 personer som ansökt har fått avslag. Och bara en halv miljard har använts för att betala ut ersättningar. Staten har alltså valt att svika de här barnen igen. Staten har valt att göra en liten klassiskt besparing på de allra svagaste och sköraste. På de redan svikna. Och nu stänger butiken igen – ersättningsnämnden arbete är avklarat och det går inte att överklaga dess beslut.  Tillåt mig spy. Tillåt mig förakta politiker lite mer.

Ni som vill engagera er i den här frågan. Gå in på organisationen Samhällets Styvbarns hemsida och läs mer. Och se för all del dokumentären Stulen Barndom av journalisten Thomas Kanger. Det var den mannens arbete och förmåga att gräva djupare och värna de som inte har någon röst som ledde fram till att hela den här härvan kom upp i ljuset.

 

Kristoffer Triumf

Vad härligt det är att hitta nya människor att bli vän med mitt i livet. I januari var jag, Ann Söderlund och Kristoffer Triumf i Sydafrika tillsammans med SOS Barnbyar. Vi hade en svinfin vecka tillsammans med Jessica och Mia och skrattade mer än på väldigt väldigt länge tillsammans.

Vi blev också helt besatta av att rädda världen (som man ju blir på sådana här resor) och har efter resan satt i gång ett litet hemligt projekt i linje med besattheten. Om 30 minuter ses vi!

4-bildsserie 2016-03-21 kl. 13.51 (kompilerad)
 

Olyckornas dag…

Helgen var fin. Lördagen ägnades åt fotbollsmatch för Iggy ute i Västerhaninge. sen lämnade jag killarna på eurovision-häng och översovning hos deras gulliga kompis Mio. Jag drog till stallet o hängde med min bästis Guldis. Sjukt jobbig tid nu för oss ned fångbenägna hästar. Ninna hade gång för tre år sedan, och jag har konstant fångest den här tiden på året när det nyvakna gräset innehåller extremt mycket socker. Har visserligen flyttat  henne till en skogshage där det i princip inte växer något gräs så hon har inte haft minsta lilla symptom på fångkänning i år. Puh. Men nu har hon svårt att hålla vikten i stället. Blir alltid så vid fällning och pälssättning. Hon faller ur. Måste tokfodra med hö och lusern för att hon inte ska tappa allt hull. Lillskrutt. Hata fång. 

image

På lördagkvällen blev vi alltså barnlediga och drog till Häringe Slott och åt svingod middag. Längesen jag fick ha min baby för mig själv. Älskar att Häringe Slott älskar hundar! Moyo fick ligga under bordet när vi käkade och blev till och med serverad en portion anka och ris. Så franskt och härligt.

image

Men så kom olyckornas dag, söndag. Efter supermysigt födelsedagskalas för Bobo o Dante hemma hos Ann o Mattis skulle vi ta bilen och tuffa hemåt när vi plötsligt blir påkörda av en bil som körde ut från en parkeringsplats. Nu är min älskade Volvos högra framsida mos och en bärgare fick köra henne till doktorn. Fan vad man inte har tid med sånt här. Försäkringsbolag och bärgare och skadeanmälan och skit. Springa genom regnet med två småchockade pojkar till Odenplan där nästa olycka möter oss. Precis när tåget rullar in på perongen ser vi hur en kraftigt påverkad man ställer sig alldeles för nära och liksom fastnar med foten i det åkande tåget och dras med. Skrik o panik och ambulans och blod och en perrong full av väktare, poliser och sjukvårdare. Det var ett svart olycksmoln över vasastan mellan 16-17 i dag alltså. Inte kul. Till slut kom vi hem i allafall och har försökt hålla oss lugna för att bryta olyckscirkeln…

image
 

Carpade musten ur dagen

imageimage

Ni vet när livet rusar på i jobb, träningar, matcher och massa måsten. Tvätt, mat, städ, rutiner rutiner rutiner. Fan vad man känner sig instängd då. Och lite lurad. En hinner ju aldrig njuta av allt som bara är på toppen av sin existens ute i spenaten nu. Det är då man behöver skolka från allt. Bara ta sig själv i kragen och tvinga sig själv ut ur ekorrhjulet. Om än bara för en eftermiddag.

I går gjorde jag slag i saken. Iggy kom ut från tandis exakt 13.20 och vi hade pga inga hål (så stolt över pluttis) anledning att fira. Så vi sket i alla måsten och klättrade upp på Fåfängan där vi njöt av våren, häggen som blommar, vårt älskade Södermalm, varandra och livet. Vägen hem tog längs den lilla stigen som går mitt bland alla fina små kulturhus och vi pratade om alla som bott i de där stugorna. Om hur fattigt det var i Sverige för bara 100 år sedan. Älskade den fina eftermiddagen. Att i lugn o ro få hänga med sin 10-åring. Lo you Iggy

image
image