Jag har instaloppis

Hej sötnosar. Ni som följer mig på instagram vet nu att jag har outat vår hemlighet. Kunde inte hålla mig, trots att jag lovat mig själv att hålla käften. Ni vet ju hur mycket det är som ska klaffa när en köper och säljer hus och innan allt går i lås går en runt i någon slags total oro och man ska ju inte ropa hej förrän man är över bäcken och alla såna där uttryck. Men nu är vi så nära och ja, jag kunde inte hålla mig. Tanken är att vi ska bli lite mer sambo och lite mindre särbo. Vi har köpt ett hus tillsammans på landet. Vi har tillträde om en månad och ingenting i livet känns egentligen större än det här just nu. Känns så konstigt att blogga om massa annat när allt jag gör nu och tänker på handlar så mycket om det här. Samtidigt är jag vidskeplig och har mycket katastroftankar nu när en av mina stora drömmar håller på att gå i uppfyllelse.

Kommer såklart att fortsätta bo i stan en hel del för att Olga ska kunna ha nära till skolan de veckor hon bor hos mig, men de mindre barnen orkar inte flänga längre. De har tröttnat på alla fram och tillbaka-resor, alla glömda Ipads och fotbollskläder, favvogosedjur och strumpor. Och vi vill ha mer av varandra. Allihop.

Nu rensar jag inför flytten. Började med min garderob i går. Varenda plagg som jag inte använt mer än två gånger det senaste halvåret ska bort. Sen får de vara hur vackra och snygga som helst. Måste göra så här för att inte bli en hoarder… Därför INSTALOPPIS!!!! @sannasloppis heter kontot och där kan ni fynda fett nu!

Skärmavbild 2016-05-08 kl. 12.19.59
 

Älskade 10-åring

I går blev vår älskade Iggy 10 år. Att Iggy skulle få födas i maj är på något sätt så givet. Han kom med solen. Eller solen med honom.

Vi tassade upp och gjorde tårta och slog in de sista paketen och tågade vi in med sång i hans rum. Självklart låtsades han sova. Att se den man älskar ligga kvar, med ena ögat öppet och sen förvånat låtsas vakna när man kommer in med tårta, sång och paket. Älskar det.

FullSizeRender-1

Dagen fortsatte med picknickkalas ute i sommaren. Hur fint är det inte nu? Jag blir helt naturtagen och gråtmild av hur allt exploderar nu. Helt emotionellt omtumlad.

I dag sov vi ut. Älskar ju det. Måste få sova minst 9 timmar minst ett par dagar i veckan. När jag inte gör det vet jag att det blir hell. Då blir det ångest och stress och pannkaka. Det är faktiskt en positiv bieffekt av utmattningsdeppet. En får bättre koll på sina behov. En skiter absolut inte i sina behov för då vet en att det blir backlash. I natt som jag 11 timmar och vaknade så där dåsigt härligt lugn. Ingen stress i blodet. Bara lugn.

När jag fått i mig ett par koppar kaffe påbörjade jag årets storrensning. Nu jävlar ska här rensas. Slängas, säljas, skänkas. Efter 10 år i den här lägenheten är det dags att verkligen gå igenom varenda pinal och se vad vi faktiskt använder och inte. Så himla skönt.

 

Djurgården i maj

Och så kom den, våren. Vilka dagar. Vilken pånyttfödelse. Just precis när björken får musöron och vitsipporna står i full blom får jag alltid stark längtan till Djurgården. Ingenstans är så vackert om våren som på Djurgården. Synd bara att ca 100 000 andra fick samma längtanssug som jag just i dag, Djurgården var truely crowdy. Vi fick inte rum på färjan. Fick stå i kö på Blå Porten i nästan 40 minuter och lika länge till toan sen när Lo måste kissa. Men maten var som alltid oklanderlig och klassisk och innergården är ju bara för underbar nu i maj. Inga getingar, inga galna fåglar som gör flygattacker. Bara sol, överpeppade människor och samma gamla känsla som alltid. Mamma tog oss alltid på vårutställningen på Liljevalchs och sen fika på Blå Porten när vi var små och stället ser precis likadant ut som då. Nostalgi och mys.

Sen fick vi för oss på att gå på muséum och efter noggrant överläggande gick vi till Biologiska Musèet. Aldrig varit där tidigare. Trots att det ser ut som en norsk stavkyrka- och jag älskar ju stavkyrkor nästan mer än själva Norge. Biologiska muséet är som ett muséum av ett gammalt muséum. Det byggdes 1893 och är i stort sett orört. Känns som att kliva in i en annan tid. Gå dit, är mitt tips. I synnerhet när Djurgården är full till bristningsgränsen av människor och du ändå vill hitta en lugn vrå. Biologiska säger jag bara. Helt tomt på folk. Och jävligt mycket tidsmaskin över sig.

IMG_8683 (3)IMG_8681IMG_8679
 

Den ljusa men samtidigt så mörka dagen

Vad konstigt det är när livet bjuder på just så mycket liv. Vitt ljus, exploderande grönska, blå blå himmel, fjärilar, barn som rullar runt i gräs, fåglar bygger bon. Och så i nästa ögonblick tar livet tillbaka. Olle Ljungström. Mina tonårs ständiga soundtrack. Hjärtat som sjöng mina sånger.

Du och Jag

”Du och jag,
cirklar runt kring målet,
du och jag,
det är ett sätt att leva på.

Jag går i dina skor,
du finns i varje port,
om allt jag har kan vi dela.

Du och jag,
cirklar runt kring målet,
du och jag,
det är ett sätt leva på.

Du och jag.
Du och jag.

Du tog mitt andetag,
drog mina rötter,
jag är den värld som du ska hela.

Du har din verklighet,
jag har mitt sätt att se,
vi har en värld som vi kan dela.

Du och jag,
cirklar runt kring målet,
du och jag,
det är ett sätt att leva på.

Du och jag.
Du och jag.”

Inte fler unga människoliv nu. Inte fler ofärdiga liv. Kan vi få vila lite nu från mörkret och döden.

olle_ljungstrom_nr7
 

Älgjakten

Hade så gärna velat visa er en bild nu, men hade helt enkelt inte sinnesnärvaron to capture it all. En stor jävla älg har bestämt sig för att beta loss kring vår skogshage. Den dök upp första gången när vi kom ut i eftermiddags och stod och borstade prinsessorna. Stor och brun och helt otippat obrydd om vår existens. Den sket i oss rätt och slätt. Den till och med sket i oss när vi skrek, bankade med pinnar på en hink och betedde oss som neandertalare. Den sket i oss ända tills en golfare råkade slå upp en golfboll i dess riktning – DÅ fick den panik och sprang till skogs.

Vi tog med oss kusarna och gick till stallet för ett välbehövligt ridpass i kvällssolen. Men tro på fan när älgis står och lurar på samma ställe när vi gick tillbaka till hagen! Jag skrek, viftade, hojtade och började känna mig såååå disrespekterad av skogens konung. Blev tuff. Gick på. Tog hästen som skydd och trodde det skulle gå bra. Men nej. Älgfanskapet frontar oss, vänder öronen mot oss som om vi vore något ätbart. Älgjäveln tar sikte och börjar gå bestämt och taktfast mot oss. Det här ville jag ha bild på, men jag lovar er det var INTE läge att dra fram luren och fibbla med instagram i det läget. Jag tog hunden under armen, hästens grimskaft i andra näven och sprang som besatt. Upp till hagen, in i hagen och älgen utanför. Tack gode gud för elstängsel. Där  fick jag stå en bra stund instängd i hagen innan älgis lät mig gå ut till min bil.

Nödslakt???

 

Luften gick ur mig

Två veckors intensivt manusarbete och inspelning av ramarna till Djävulsdansen 2 är över. Vi rodde i hamn varenda liten scen trots galenskapsregn och blåst och att allt var outslaget och såg ut som november på Gotland när vi hade tänkt oss musöron på björkarna och en tydlig känsla av vår. Det blir aldrig som man tänkt sig, men om man bara vågar släppa sin grundidé och tänka nytt så blir det nästan alltid bättre än man tänkt sig.

Som som en stock i natt. Min första sovmorgon på en månad. Drömde så härligt. Hal scenariot avslutades med att jag serverade en förrättssoppa på nässlor och champagne toppad med forellrom i små champagneglas som värsta mästerkocken. Så bisarrt med drömmar ju. Älskar REM.

Trist grej som hänt när jag kom hem: Moyo har gnagt sönder väggfast interiör. En golvlist och ett dörrhandtag. Oklart hur det gått till. Och mina söta små tomat- gurk- squach- chili- pumpa- och bön-plantor hade dött torkningsdöden. Secret garedener-drömmen känns avlägsen. Nu känner jag mig mer som secret killer of plants.

Trist grej 2 är att jag är så djefla omotiverad att ta tag i mitt hem. Städa och feja. Det känns som ett enda lång Sisofys-projekt. När en vikt en torktumlare tvätt och känner sig duktig så kommer ju för fan nästa torktumlare med tvätt direkt på. När en gjort helgfrukost så har en precis hunnit torka köket rent när ongarna börjar skrika efter lunch. På´t igen bara.

Det för tankarna till att jag banne mig behöver ett yogaretreat i sommar. Eller helst ett kombinerat yoga- och NH-retreat. That would be something. Kanske en kurs jag borde hålla själv? JAAAAA!!!!

Jag ger er bilden av min häst som tvååring och hennes bästis Lussan. I djup trygg sömn. Bilden av allt jag behöver och vill ha!

image-13.axd
 

Fortfarande på Gotland

image

Fick den här alldeles nyss av min son. Dog nästan kärleksdagen.

Dagarna går in i varandra. Vi sover, äter och jobbar. Det har regnat hela dagen och känts som när jag var i Jämtland om somrarna som barn. Instängd av vädret. När man kommit över fängelsekänslan så hittar man lugnet och tanken vilar och mitt i det började vi jobba tillsammans och uträttade stordåd tror jag. Den här serien som vi jobbar med – Djävulsdansen 2 – känns som en milstolpe på något sätt. De berättelser som ni kommer att få se i höst är så jävla viktiga och så avgörande. Så himla glad över det här projektet. Stolt! Psykisk ohälsa är vår tids vanligaste folksjukdom. Ändå skäms vi och mörkar det. Dags att ändra på det nu! Med den här serien gör vi ett försök.

 

Här ligger jag i Valleviken

Varning på stan för massiv ögoninflamation. Det gula är ej var utan en liten salva som ska få skiten att läka till i morgon då vi har inspelning. Men ändå. Jävla skit alltså. Varför får man alltid den här typen av högst synliga ej bortsminkningsbara åkommor precis när man ska spela in viktiga och tongivande scener. Scener som man inte kan ta om någon annan dag. Hatar pollensäsong + baciller.

Gotland är så vackert att det kompenserar min kropps uppgivna inställning. Blir alltid nyförälskad när jag kommer hit. Älskar den här ön. ÄLSKAR den. Nästan ännu mer nu innan säsongen drar i gång. Tomma vägar. Tysta fält. Vita stränder. Krispig kyla som drar in från ett nedkylt hav. Naturen är precis på väg att explodera. Knoppar som brister. Extra glad att vara här med Ann. I morgon ska hon visa sitt nya hus. Så pepp!!!!

Bild 2016-04-26 kl. 22.24
 

Vi tycker olika

Och det är bra. Glad över debatten som blev efter det här inlägget. Men också lite ledsen. Och faktiskt rädd. Jag försvarande en muslimsk man – Yasri Khan – och hans sätt att hälsa. Jag försvarade den religiösa människan Yasri Khan. Jag försvarade varje enskild människas rätt att avgöra vad som känns för intimt för honom eller henne. Jag förvarade religionsfriheten och människors av religiösa skäl motiverade  – i bland för oss sekulära märkliga – handlingar. Så länge de inte skadar mågen annan människa.

Det innebar att jag som vanligt när jag belyser den mer och mer normaliserade islamofobin fick en rad dödshot och massivt påslag av näthat från helvetet. Det innebar också att sjukt många människor tolkade min text som djävulen läser bibeln. Det har i kölvattnet av detta inlägg påståtts att jag är för könsseparatism i alla dess former. Att jag vill föra tillbaka kvinnor till medeltidens förtryck osv osv. Det har påståtts att jag är så jävla okunnig om vad islam och att jag borde ta och läsa koranen ordentligt så att jag fattar vilken kvinnosyn muslimer har.

För alla er som läser in så mycket underligt i ett uteblivet handslag kan jag varmt rekommendera den här texten där Yasri Khan själv förklarar hur han ser på saken. Han visar att det går alldeles utmärkt att vara muslim OCH kämpa för demokrati och rättvisa. Det går att vara muslim OCH kämpa för jämlikhet och jämställdhet.

Jag är också väldigt rädd för hur vårt samhälle har utvecklats. Nu är det helt ok och legio att högljutt kritisera islam och muslimer.  Att klumpa i hop jordens alla muslimer och hävda att de är kvinnohatare, barbarer och antidemokrater. Att utgår i från att den egna gruppen är överlägsen och ”rätt”. Det skrämmer mig. Jag känner 30-talsvibbar blåsa in. Brun sörja håller på att ta över igen…

Det var bara det lilla jag ville uppmärksamma världen på.

Och för er som tror att jag är en okunnig attention seeking whore så kan jag meddela att jag läste religionsvetenskapliga programmet på UU back in the days. Jag riktade in mig på islamologi och religionspsykologi och skrev min magisteruppsats om kvinnliga svenska islamkonvertiter. Det var dessa unga kvinnor som öppnade mina ögon och breddade min förståelse för att det finns feminism även inom islam. Man kan vara muslim och feminist. Man kan tycka att det är skönt att klä sig i slöja och slippa alla ”äckliga killars tafsanden, blickar och kommentarer” till exempel.

God natt!

 

Nej jag blir inte kränkt

för att någon inte vill skaka min hand.

Det blåser kring Miljöpartiet. Mehmet Kaplan har dinerat med en högerextrem och nu ”vägrar” MP-företrädaren Yasri Khan att ta i hand med kvinnor. Oacceptabelt skriks det till höger och vänster. Muslimer som beter sig oacceptabelt. Muslimer som vägrar anpassa sig. Muslimer som inte respekterar kvinnor. Yadayadayada.

Ministern Aida Hadzialic (S) reagerar mycket kraftigt på agerandet.

”– Jag är förbannad, det här är helt oacceptabelt. I Sverige behandlar vi män och kvinnor lika”, säger hon i en intervju med Aftonbladet.

 Den här muslimska mannen bör avgå. Han bör inte få företräda partiet. Han bör anamma våra ”svenska” seder där vi behandlar män och kvinnor på samma sätt. Bullshit bullshit bullshit.

”I sverige behandlar vi män och kvinnor lika”. Hahaha. Tillåt mig tala om för dig att det påståendet är rent hyckleri. Det må vara en strävan. Men vi behandlar INTE kvinnor och män lika i Sverige. Jag orkar inte rabbla alla tusentals exempel på att det inte är så, men vi är väl alla överens om att det påståendet inte stämmer.

1.Varför skulle en handskakning vara det mest respektfulla en man kan visa en kvinna? Varför tolkar vi två händer som möts och kramar om varandra som ett sådant otroligt tecken på respekt plötsligt?

2. Hela världen är full av olika kulturellt och religiöst motiverade sätt att hälsa på varandra. I Frankrike pussas man på kinden. Vilket jag personligen kan avslöja att jag avskyr. Vill inte att vilt främmande människor vidrör mitt ansikte med sina munnar. Tycker det känns extremt intimt. Här i Sverige har vi gått från den klassisk handskakningen till att kramas i tid och otid. Även med människor vi inte känner. Inte helt bekvämt för alla. I Sydafrika så ser handskakningen helt annorlunda ut än vår. I Thailand och Indien gör man en så kallad wai i stället för att ta varandra i hand.

3. Det handlar om en kulturellt/religiöst förankrad föreställning om vad som är respekt för det motsatta könet och en människas integritet. Att inte röra vid någon i onödan.

4. Vi har religionsfrihet i Sverige. Så länge någons religionsutövning/övertygelser/tro inte skadar andra människor så måste det vara upp till var och en som individ att tro som hen vill. Så länge alla människors lika värde respekteras så kan vi inte gå in och döma andra människors kulturella uttryck, kroppsspråk, sätt att hälsa, sätt att röra vid eller inte.

5. Ja, jag blir galen av att många i det här landet tycker att vårt sätt, det ”svenska” sättet är det NORMALA. Det bästa. Det minst kränkande. FÖR ALLA. Tänker man så är man ute på hal is. Då är man inget annat en en klassisk översittare. En kolonisatör.

6. Vår kultur är för människor från andra delar av världen verkligen en kultur som förtrycker kvinnor. Man måste kunna ta på sig andra glasögon än sina egna. Inte utgår i från att de andra är onda. Att de andra inte har förstått. Att de andra ligger utvecklingsmässigt efter. Vi måste kunna se att vi är en kultur bland många många andra. Och den ena är inte mer rätt eller fel än någon annan. Alla har vi våra skavanker. Vår ofullkomlighet. Vår orättvisa.

Det var bara det.