Världsbästa helgen

I helgen hade jag och Ditte NH-kurs för fem glada deltagare. Det var vårens andra kurs och jag och Ditte har mersmak. Så himla härligt att se människor växa. Så underbart att kunna ge Natural Horsemanship till de som inte har hittat det än. Och så fint att kunna ge det till alla hästar som kommer i våra kursdeltagares väg framöver.

Sanna-Lundell
 

Olgafredag

Jag och Olgas pappa separerade när Olga var fem. Nu är hon femton. I tio år har hon bott varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Jag vet att många lovprisar det här konceptet. Tycker att det är skitsmart att kunna ägna sig 110 procent åt sin unge och vara en såkallat supernärvarande förälder varannan vecka för att när barfri vecka kommer förvandlas till en festande, tränande arbetsnarkoman och göra idel vuxengrejer.

Jag är inte en av dem.

Jag förstår mig inte ens längre på ”vuxengrejer”. ”Vuxengrejer” tenderar ofta att vara ackompanjerade av alkohol och jag är rätt trött på vinblaskande. Och det finns inga områden i mitt liv som blir roligare av att barnen inte är med. Kanske för att jag varit mamma merparten av mitt vuxenliv och nästan inte kommer i håg hur det kändes att vara solo. Kanske för att mina barn är större nu.  Kanske för att jag synat myten om att vuxna och barn kommer från olika planeter. Kanske för att jag tycker att det är så sjukt att vårt samhälle är så ålderssegregerat.

Så veckorna när Olga är hos sin pappa är öken. Visst, nu finns telefoner och mail och så, men ändå. Jag vill ha alla ungarna i boet. Alltid. Förutom när de skriker att jag är dum i huvudet och slänger i dörrar alternativt tjatar hål i huvudet på mig om låter habegäret härja fritt, då är de till salu på Blocket hela bunten. 

IMG_4807
 

Yogade fram känslor

Dagen har rusat på. Som mina dagar har gjort senaste tiden. Så mycket måsten och borden. Vi flyttar alldeles snart och jag har ju på riktigt inte flyttat en meter sedan jag flyttade in i den här lägenheten för tio år sedan. Ni kan ju bara föreställa er då hur mycket jag har samlat på mig. Nu ska allt ner i kartonger och delas mellan gården Lundby och den lilla ettan på söder som jag om allt går vägen också kommer att bo i.

Dessutom ska stallet ute på Riksten packas. Vi fortsätter att driva stallet över sommaren, men våra hästar flyttar ju givetvis till gården. Och en häst har mycket grejer. Wow, vad mycket grejer. Och så vill vi ha det fint nu till helgen då vi håller kurs.

Klockan 15.00 satte jag mig dock bestämt i bilen och sket i att jag inte ens hade hunnit färdigt med halva to-do-listan. 16.00 var det nämligen yoga på Urban Om på Wallinsgatan mitt i city. Charlotta på Loppi hade bjudit in ett gäng tjejer för att testa hennes bästa favorit oas. Ett lite lugnare andningsbaserat pass lett av Urban Oms grundare Neo och Isa. Charlotta hade helt klart rätt, riktigt riktigt fin och annorlunda yoga fick vi och både Neo och Isas röster var så vackra och milda. I slutet av passet pratade Isa om gratitude och då kände jag en enorm tacksamhet till min lägenhet, min fina fina lägenhet där jag fött två av mina barn, där jag gråtit, skrattat, andats, vilat. Den har verkligen burit mig. Och jag är så tacksam över de här tio åren. Samtidigt vet jag att jag är så färdig här. Att det är dags att gå vidare. Och jag längtar så att jag håller på att sprängas. 

Bild 2016-04-17 kl. 22.43
 

Samhällets Styvbarn

I går debatterades i SVT det absolut avskyvärt sjuka i att staten inte ersätter alla de barn som utsattes för övergrepp när de av staten placerats i fosterhem eller på barnhem. Bara ett fåtal av de 250 000 i dag vuxna barnen får ut ersättning – de som anses ha utsatts för allvarligast kränkningar, Eivor som våldtogs under tio års tid i fosterhemmet få ingen ersättning – det saknades ett papper, ett kommunbeslut, som har försvunnit i arkiven. 1 miljard avsattes för att ersätta fosterbarnen som farit illa i Sverige. Ersättningsnämden tillsattes för att ta hand om ansökningarna Nu visar det sig att 50 procent av de drygt 5000 personer som ansökt har fått avslag. Och bara en halv miljard har använts för att betala ut ersättningar. Staten har alltså valt att svika de här barnen igen. Staten har valt att göra en liten klassiskt besparing på de allra svagaste och sköraste. På de redan svikna. Och nu stänger butiken igen – ersättningsnämnden arbete är avklarat och det går inte att överklaga dess beslut.  Tillåt mig spy. Tillåt mig förakta politiker lite mer.

Ni som vill engagera er i den här frågan. Gå in på organisationen Samhällets Styvbarns hemsida och läs mer. Och se för all del dokumentären Stulen Barndom av journalisten Thomas Kanger. Det var den mannens arbete och förmåga att gräva djupare och värna de som inte har någon röst som ledde fram till att hela den här härvan kom upp i ljuset.

 

Kristoffer Triumf

Vad härligt det är att hitta nya människor att bli vän med mitt i livet. I januari var jag, Ann Söderlund och Kristoffer Triumf i Sydafrika tillsammans med SOS Barnbyar. Vi hade en svinfin vecka tillsammans med Jessica och Mia och skrattade mer än på väldigt väldigt länge tillsammans.

Vi blev också helt besatta av att rädda världen (som man ju blir på sådana här resor) och har efter resan satt i gång ett litet hemligt projekt i linje med besattheten. Om 30 minuter ses vi!

4-bildsserie 2016-03-21 kl. 13.51 (kompilerad)
 

Olyckornas dag…

Helgen var fin. Lördagen ägnades åt fotbollsmatch för Iggy ute i Västerhaninge. sen lämnade jag killarna på eurovision-häng och översovning hos deras gulliga kompis Mio. Jag drog till stallet o hängde med min bästis Guldis. Sjukt jobbig tid nu för oss ned fångbenägna hästar. Ninna hade gång för tre år sedan, och jag har konstant fångest den här tiden på året när det nyvakna gräset innehåller extremt mycket socker. Har visserligen flyttat  henne till en skogshage där det i princip inte växer något gräs så hon har inte haft minsta lilla symptom på fångkänning i år. Puh. Men nu har hon svårt att hålla vikten i stället. Blir alltid så vid fällning och pälssättning. Hon faller ur. Måste tokfodra med hö och lusern för att hon inte ska tappa allt hull. Lillskrutt. Hata fång. 

image

På lördagkvällen blev vi alltså barnlediga och drog till Häringe Slott och åt svingod middag. Längesen jag fick ha min baby för mig själv. Älskar att Häringe Slott älskar hundar! Moyo fick ligga under bordet när vi käkade och blev till och med serverad en portion anka och ris. Så franskt och härligt.

image

Men så kom olyckornas dag, söndag. Efter supermysigt födelsedagskalas för Bobo o Dante hemma hos Ann o Mattis skulle vi ta bilen och tuffa hemåt när vi plötsligt blir påkörda av en bil som körde ut från en parkeringsplats. Nu är min älskade Volvos högra framsida mos och en bärgare fick köra henne till doktorn. Fan vad man inte har tid med sånt här. Försäkringsbolag och bärgare och skadeanmälan och skit. Springa genom regnet med två småchockade pojkar till Odenplan där nästa olycka möter oss. Precis när tåget rullar in på perongen ser vi hur en kraftigt påverkad man ställer sig alldeles för nära och liksom fastnar med foten i det åkande tåget och dras med. Skrik o panik och ambulans och blod och en perrong full av väktare, poliser och sjukvårdare. Det var ett svart olycksmoln över vasastan mellan 16-17 i dag alltså. Inte kul. Till slut kom vi hem i allafall och har försökt hålla oss lugna för att bryta olyckscirkeln…

image
 

Carpade musten ur dagen

imageimage

Ni vet när livet rusar på i jobb, träningar, matcher och massa måsten. Tvätt, mat, städ, rutiner rutiner rutiner. Fan vad man känner sig instängd då. Och lite lurad. En hinner ju aldrig njuta av allt som bara är på toppen av sin existens ute i spenaten nu. Det är då man behöver skolka från allt. Bara ta sig själv i kragen och tvinga sig själv ut ur ekorrhjulet. Om än bara för en eftermiddag.

I går gjorde jag slag i saken. Iggy kom ut från tandis exakt 13.20 och vi hade pga inga hål (så stolt över pluttis) anledning att fira. Så vi sket i alla måsten och klättrade upp på Fåfängan där vi njöt av våren, häggen som blommar, vårt älskade Södermalm, varandra och livet. Vägen hem tog längs den lilla stigen som går mitt bland alla fina små kulturhus och vi pratade om alla som bott i de där stugorna. Om hur fattigt det var i Sverige för bara 100 år sedan. Älskade den fina eftermiddagen. Att i lugn o ro få hänga med sin 10-åring. Lo you Iggy

image
image
 

Lars Lerin

Nu ligger ett rykande färskt avsnitt av Fyllepodden uppe! Denna gång gästas Anitha av ingen mindre än mannen, myten, legenden Lars Lerin. Svinspännande avsnitt. Om beroende, tillfrisknande, att bli småbarnspappa, konsten och livet. Riktigt fin människa, ärlig, närvarande och rak. Så avis på Anitha som fick till detta själv när jag var tvungen att dra till Gotland och spela in lite TV.

Ladda ner på ITunes

Unknown
 

Gråt när hjärtat är fullt

För några dagar sedan överhörde jag en diskussion på tunnelbanan. Två tjejer diskuterade huruvida det var bra eller dåligt att gråta framför sina barn. Framförallt den ena tjejen var helt för att knipa igen och inte ”utsätta” barnen för sin oro, sorg eller andra känslor som kunde tänkas ligga bakom tårarna.

Den andra sa någonting i stil med att det kanske kunde bli lite konstiga signaler då, som om mammor aldrig var ledsna. Som om mammor var känslodöda.

Men det trodde inte den första mamman alls. Hon tyckte att mammor skulle visa trygghet och stabilitet. Tårarna fick man spara till natten när de små sov. Att det var bäst för små barn.

End of conversation.

Har tänkt en hel del på det där samtalet. Att jag verkligen undrar hur folk är funtade i sin slutledningsförmåga. Jag kan nog inte tänka mig något mer otryggt och instabilt än en person som inte är trygg i sin gråt. Som inte är vän med sin gråt.

Att inte gråta inför sina barn är ju för fan nästan ett övergrepp. Ett stilla tecken om att detta är vad som förväntas av dig lilla barn när du blir stor. Då gråter man inte. Då dras man inte med av sorg och skit. Då står man stoiskt och stadigt och kniper igen.

Att vara ledsen, uppgiven och sorgsen är en helt naturlig och stor del av livet. Om vi törs omfamna det och visa upp de här känslorna och att de är normala och inte aparta, oönskade och konstiga så besparar vi våra barn framtida psykisk ohälsa. Och skam. Tror jag i alla fall. Vad tror ni?

 

I skolbänken

I dag satte jag mig i skolbänken. Tre dagar framöver går jag en CRAFT- kurs hos beteendevetaren och anhörigterapeuten Carina Bång. CRAFT står för Community Reinforcement Approach and Family Training och är en vetenskapligt baserat program för att hjälpa människor som lever nära någon med beroendeproblematik. Genom CRAFT kan anhöriga få ett bättre liv.

CRAFT har visat sig vara särskilt effektivt för föräldrar till en person med missbruk- och beroendeproblem. En grupp som det pratas väldigt tyst om. En grupp som ofta lever i stor skam, skuld och isolation. Beroende är fortfarande omgärdat av så många falska myter och moralism och just när sjukdomen drabbar ens barn står många helt utan stöd, hjälp och verktyg. De som fått hjälp genom CRAFT berättar att det givit ett tryggare förhållningssätt och flera strategier att använda sig av i relationen till sitt barn med missbruksproblematik. Många beroende uppger dessutom att familjen är en viktig drivkraft till att göra förändring. För de anhöriga har deltagandet i CRAFT inneburit minskad ångest, ilska och depression och en större förmåga att sätta gränser och bejaka sina egna behov

Socialstyrelsens Nationella Riktlinjer (2015) rekommenderar CRAFT för anhöriga. Carina Bång är Sveriges första CRAFT-terapeut, kodare och supervisor med möjlighet att certifiera andra inom CRAFT. Carina har direkt handledning av Robert J. Meyers, grundaren till CRAFT och är medlem i hans team Robert J, Meyers, Ph.D. & Associates.

Sjukt peppad på de här dagarna. Älskar skolan. MVH Nörden.

prt_565x407_1383002333