Horseaddict

IMG_1682

Mitt liv ser ut så här. Med lite avbrott för journalistarbetet och barnen. Men annars: Sleep, eat, ride, repeat.

Jag började rida när jag var fem år. Mina föräldrar var livrädda för hästar så mitt sug kom inte därifrån. Jag tror att allt är Astrid Lindgrens fel. I alla hennes sagor har hästar en central betydelse. Alla hennes hjältar har fantastiska och fria relationer till hästar. Pippi och Lilla Gubben, Emil och Lukas, Mio och Miramis, Ronjas Rackarn, Vildtoringen och Lia, Skorpan och Jonatans Grim och Fjalar. Barn som flyger fram i vild galopp över ängar och fält. Rider bort från fienden.

Jag har alltid velat rida just så. I frihet. Alltid velat ha den typen av kontakt och relation med mina hästar. Och det tog många år att hitta den känslan i ridningen. Den engelska ridningen som ju härrör ur det militära handlar alldeles för mycket om kontroll och och prestation för mig. Jag vill leka med mina hästar. Jag vill att de får använda sin lilla hjärna. Och det var först när jag hittade NH och frihetsdressyren som jag hittade helt hem i mitt hästeri. Därifrån har jag kommit att älska dressyr, dvs gymnastik/yoga för hästarna och mig och rider det lika mycket som jag tränar tjejerna från marken.

Långfredagen till ära väntar nu alltså ytterligare en eftermiddag i stallet. Ska påbörja stolpning av en hage. 10 stolp om dagen under en vecka är mitt mål. Försöker se det som ett gympass. Givetvis ska jag rida också.

 

Längtar till långfredag! 

Alltså jag orkar ej med hur peppad jag är! Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna blir tv-serie regisserad av Tova Magnusson. Jag är Kerstin Thorvalls kanske största fan. Älskar hennes prosa och är bara såååå jävla glad att hon får den uppmärksamhet, den respekt och kärlek som hon förtjänade. Det hon skrev är så viktigt. Premiär på fredag alltså och jag sitter naturligtvis bänkad! 

  

 

Morgonbestyr

Lämnade kidsen på skolan. tog en vovvepromenad i snöyran och gick runt till söders samtliga mobiltelefonreparatörer i hopp om att hitta någon som var öppen. Nix. Det fick bli en frukost på Pom och Flora och långläsning av papper-DN. Inte varje dag det sker nu för tiden. Alltså ni som kommer till Stockholm på någon liten weekend eller dylikt bara måste ta en frukost på Pom och Flora. Stället är magiskt.

Jag har ett kriterium för vad jag tycker att det är värt att betala för att äta på lokal och inte i hemmet. Jag måste bli serverad mat som jag inte hade kunnat göra själv i mitt eget kök. Eftersom jag är ganska grym på mat – om en får skryta lite –  samt bor i ett veritabelt Mecka gällande matbutiker och bagerier och alltså kan handla hem grymma råvaror dagligen, så sker dessa ögonblick förhållandevis sällan. Jag spröjsar således och känner mig bedragen.

Så ICKE på Pom och Flora. Kan inte ens beskriva anrättningarna, men chiabowls med rostade nötter och tahinisirap är tex en klar favorit. Samt avocadosmörgåsarna med duccha och ägg. Gå bara dit. Dagens tips!

janni-deler-pomofloraDSC_2547
 

Pink

Inte bara mitt favvopopband som liten. Även färgen jag är besatt av på plagg. MÅSTE köpa en vårkappa/kappa i färgen pink. Tre snygga:

1: Från Zara

2444656620_1_1_1

2. Från Acne

1AA156-134_A_274_1

3. Från Filippa K

1-17-22663-S16_collection1
 

Och havet ligger lungt

Lördag och hemligheter. Vi har alltså en hemlighet som hela den här dagen i stort sett kommer att ägnas åt. Jag är så lycklig. Så lycklig att jag går runt och har tvångstankar om att något fasansfullt kommer att inträffa. För inte kan man väl få vara så här lycklig… Inte kan väl ens drömmar gå i uppfyllelse på det här exakta sättet…Något är skevt när det är så här bra. Så är livet för oss som är födda i kaos o stök. KATASTROF-pilot. 

Försöker KBT’a mig själv med att jag har rätt att njuta och att jag kan vara trygg i lyckan. Snart snart kan jag dela den här hemlisen med er. Det blir mer verkligt då. Och kanske lite lugnare… 

 

En bättre fredag…

Startade morgonen med en vovvepromenad. Moyo är stor nu. Moyo är stark. På 4 månader har han blivit monstruös. Samtidigt en bebispojke med sälansikte som helst vill sitta i knät. Hur som helst är han så stor och stark att jag flög som en vante och sträckte nacken när han fick impulsen att jaga två kråkor som satt och kalasade på gamla pommes mitt i gatan.

Lämnade doggarna och drog ner på stan för att spela in Fyllepodden. I dag gästades vi av skådespelaren och kreatören Alexander Salzberger. Såg honom första gången för ett par år sedan när det gjordes en K Special om hans monolog Kicktorsken. En föreställning om en stökig uppväxt, om alkoholism, om våld, om att känna sig bortvald, om identitet, sökande och kraften att hitta sin väg. Sjukt fin film och sjukt fin föreställning som alldeles nyligen hade nypremiär på Stockholms Stadsteater. Kan avslöja att det blev en riktigt bra podd som kommer att sändas om ca 2 veckor.

Firade denna topprestation med att unna mig bakelselunch på Vetekatten. En chokladbudapest med hallongrädde. My God va mysigt det är på Vetekatten. Älskar kondiskänslan.

Hem hämta ensamtränade vovvar och ut till stallet. Alltså våren! Hallå vad jag älskar att du är här! Tranor. Sol. Svanar. Knoppar och rovfåglar i par. Mockade 4 boxar, packade åtta hönät, fyllde två dunkar vatten och ägnade en timme åt att avlägsna Ninnas ”lermask”. Vid sådana här tillfällen vore det skönt att inte omfamna den naturliga hästhållningen fullt ut. Ett täcke hade varit praktiskt. Belöningen kom ändå sen: en skymmningsritt längs det gamla flygfältet.

Nu nybadad, nyhårinpackad i soffa framför brasa mätt på tacos och choklad.

Fin fucking fredag.

  

 

Flowers for Elaine

Elaine Eksvärd. Veckans hjälte. I dagarna släpptes hennes bok Medan han lever. En berättelse om att bli utsatt för sexuella övergrepp som barn. Så jävla modig och viktig berättelse. Viktig debatt också i kölvattnet av den här boken. Elaines pappa blev aldrig dömd för de övergrepp han begick mot henne, därför väljer en del media att inte skriva om hennes bok. Av hänsyn till de pressetiska reglerna, av hänsyn till tesen att en ej dömd man bör betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad i domstol.

Jag är dubbel i frågan. Historien är ju dessvärre full av exempel på oskyldigt dömda. Filmen Jakten med Mats Mikkelsen i huvudrollen är en sådan historia. Här har ni  en berättelse om Åke som pakdes ut som pedofil och fick sitt liv förstört.

Men sen har vi också vetskapen om att alldeles för många pedofiler går runt utan att bli dömda. Brist på bevisning. Ord står mot ord. Anhöriga vägrar ställa upp som vittnen. Anhöriga väljer att blunda. Barn, våra allra mest utsatta juveler, blir ej trodda. För jävligt.

I Elaines fall så borde väl pappan eller hans anhöriga sedan länge ha gjort sina röster höra om Elaine for med osanning. Han har haft lång tid på sig att offentligt neka. SÅ har inte skett. Skulle tro att förlaget också låtit honom läsa boken. Och han tycks inte ha kommit med någon stämningsansökan ännu.

Keep up the good work Elaine. Du är min hjälte.

Screenshot_2015-03-26-19-49-362
 

Smooth days in Gothenburg

Jag och småkillarna hakade på Ann och hennes småkillar till Göteborg. En liten minweekend. 2 nätter på hotell, besök på coolaste Universeum, bad i Clarion Post´s utepool, finmiddag och fulpizza. Galen lek 24/7 och lite slagsmål på det. Killar med högt varvtal om en säger så.

Så himla lyckad liten resa måste jag säga. Sportlov måste inte alltid firas i skidbacke ätandes apelsin och en ruta marabou choklad. Sportlov behöver inte vara en sådan total ansträngning. Sportlov gör sig mycket bra i städer som förknippas med sommarlov och nöjesfält. De är nämligen tämligen tomma på sportlov. Folktomt är = härligt för en Stockholmare känslig för stress (ja vet, synnerligen risig kombo).

Göteborg ÄR Sveriges mysigaste stad tycker jag. Här har ni en bra guide till allt mys som Tant Johanna har skrivit.

 

Magiska dagar och nyväckt boklusta

Ligger i sängen och surfar på att mina barn har sportlov. Låtsas att det är helg. Känner mig som en lördag. Som en magisk lördag. Bredvid har jag min lilla stickning och min nya fucking amazing bok. Secret Gardener. Alltså den här boken gör att man vill hoppa av sitt liv och bli självförsörjande hippiebonde PRONTO. Eller man vill rätt och slätt bli Elin Unnes. Denna multitalanted kvinna som skriver rätt in under huden på mig. Om bivaxljus och morötter och besatthet av violer. Sträckläste boken på tre sekunder, kände ett svart hål i själen när den tog slut och började googla besatt efter mer av Elin Unnes och hittade hennes blogg. Thanks God. Hon har också en podd – Grönsakslandet – med Bella Linde som produceras av ”min” Sommar i P1-producent Estrid Bengtsdotter. Thanks God.

9789127137295

Det är något med mig och förfäderna just nu. De liksom kallar på mig. De vill inte bli glömda.

Den här vintern har jag mer än vanligt saknat min historia. Mina förfäder. Sörjt att internet – där man ju kan hitta precis allt – inte innehåller en enda liten bild på min mormors gamla gård i Edsåsen. Eller jo, det här är vad jag har att tillgå. Mormors gård som en liten prick i jämtländskt höstlandskap:  

1280px-Edsåsen

Allt annat om Högen, som gården hette, har jag och alla som någonsin varit på högen i sina sinnen. I minnena. Högen och mormor och vävstolen och stickningarna och allt som var då har liksom börjat gro i mig som ett frö.

Det kanske låter flummigt, men förstår ni vad jag menar? Att historien lever i mig mer än någonsin. Inte på något nostalgiskt ickekonstruktivt sätt utan mer som ett groende frö. Jag har tröttnat på internet. På det förgängliga. På allt NU NU NU, Framtid, Framtid, Framtid.

Jag vill berätta om det som var då. Jag vill odla. Jag vill sticka. Vill lära mig väva. Kanske en late 30-års kris. Eller bara ett nytt litet kapitel i mitt liv.

 

April i Anhörigsverige

I går kväll begav jag mig till Stockholms Stadsteaterns för att se föreställningen April i Anhörig Sverige och medverka i ett panelsamtal på scen efteråt. Pjäsen är skriven av Susanna Alakoski i dramatisering och regi av Monica Wilderoth.

”Jag minns att hungern gick över. Minns att blod var värre än ostädat. Minns att vi aldrig gjorde någonting. Minns ensamhet. Minns upptrappningen innan grälet. Tystnaden efter smällen. Jag minns att äcklig toalett var värre än äckligt köksgolv. Mammas knäckta revben var värre än pappas fittord. Polis var bättre än ambulans.”  

Shit vilken pjäs. Stor teater. En sorgesång för oss som vuxit upp med stök. Slag i magen från början till slut.  Alla ni som vuxit upp i dysfunktionella familjer: SE! Nio föreställningar kvar i mars. Herregud vilken ensemble. Vilken text. Vilken ärlighet. Sorg. Men också tacksamhet och kärlek. Efter pjäsen pratade jag, Åsa Linderborg, Alexander Salzberger, Michaela Sjögren och Unda Lönnqvist. Ett fint samtal om det sjuka i att just den här anhöriggruppen får leva i skam och stigmatisering och att det är det som gör mest ont. Att 75% av alla svenskar inte tror att beroende är en sjukdom utan ett självvalt tillstånd som en får skylla sig själv att en hamnat i – en samhällsattityd som bara måste förändras.  Som sagt se pjäsen och förstå vad det här anhörigskapet gör med människor.

april723426