Ny vecka

Måndag och två av tre pojkar är slagna av förkylning, en är gnällig av tänder (tror jag) och jag är låg.

Mammasorg. Hon fyllde 68 år i himlen i går. Vi tog bilen in till stan, gick över bron till Skeppsholmen, allt var gult, krispigt, varmt och vackert. Ja, Stockholm var vackrast i världen. Mötte brorsan och hans dotter på Moderna Muséet. Försökte fira och göra sånt mamma brukade göra med oss. Visade barnen Dali’s Wilhelm Tells gåta. Och geten med bildäcket och färgen. Berättade om Picasso. Om Andy Warhol. Garvade åt att barnen tyckte att det var precis lika tråkigt som jag tyckte när jag var liten.

Men sen kom vi hem och cement hade bosatt sig i mig. Allt kändes bara meningslöst. Tungt och trist. Skymningen i lila kändes inte ens vacker, bara som att nån hade rånat mig och snott ljuset. Och idag har jag fortfarande cement i huvudet. Tung och grå känns dagen, hur mycket naturen ens gör sig till för att försöka muntra upp mig.

Jag har sån stark längtan efter att vara i mammas rum, göra sånt jag brukade göra med henne. Vill omfamnas av hennes energier. Och inbillar mig att jag kan det nu 1,5 år efter att hon dog. Men varje gång slås jag av att det inte bara är den goda, varma saknaden och hennes närvaro som finns där. I hennes rum bor fortfarande sorgen. Den vidunderliga sorgen som river och sliter. Som drar ner och ställer frågor jag aldrig får svar på.

Jag undrar när jag har sörjt klart. Jag undrar när det som påminner om mamma bara ska få göra mig glad. För jag vill inte bli en sån som undviker allt som påminner om mamma. Vill inte bli en bladvändare. Vill inte exkludera mamma helt ur livet för att jag inte pallar sorgen.

Write a comment