Duktig morsa.

Hör mina pojkar skrika till varandra att de är dumma i huvudet. Några ”håll käften” slinker ur också. De sitter bredvid varandra framför varsin playstation och fightas i den virtuella världen. Ute skiner solen. Känner mig ungefär som världens sämsta morsa. Som bara låter dem sitta där framför skärmarna och svära åt varandra och vara uppe till alldeles för sent på nätterna eftersom att ”dygna” är det mest eftertraktade som existerar i deras barnavärld.

Men så tänker jag på Bruce Springsteen som fick vara uppe till 03.00 när han bara var 3 år. Det blev ju människa av honom också. Minst sagt. Och då känner jag mig som en medströmskärring som ens orkar bli upprörd över spelandet och uppesittandet. Så fundamentalt onödigt faktiskt. Det är ju ändå sommarlov. Låt ungarna leva lite bananas. Låt dem få spela sig slut i åtminstone en vecka. Fiska kan vi göra sen. Bygga koja också. Vi är lediga hela vägen fram till skolan börjar.

Får fajtas rätt mycket med den där ”duktig-morsa-borde”-tänket. Att inte gå in i det som alla andra tycker. Att barnen inte borde få spela våldsspel. Inte borde få glo på youtube. Inte älska Jocke och Jonna Lundell.  Inte I just want to be cool. Att skärmtiden dödar deras kreativitet. osv. osv.

För när jag tänker med min egen hjärna och orkar gå in på youtube och kolla in Jocke och Jonna och I just wan´t to be cool och alla DIY-videos som de kollar på och orkar sätta mig och testspela det där Fortnite som så många föräldrar menar är helt vidrigt för att det går ut på att döda varandra, då fattar jag att det är vi föräldrar som har moralpanik. Och jag inser att det inte är många som vet vad de snackar om. Att de bara håller med och rasar över något för att få framstå som duktiga morsor.

Jocke och Jonna Lundell är faktiskt riktigt fina förebilder för just pojkar tycker jag. Glädjen över kärlek, familj, ett litet kommande barn, djur och mycket känslor är precis vad pojkar av i dag behöver. Att min Lo vill visa mig en video där Jocke berättar om sin barndom hos vidriga fosterföräldrar föranledde ett av vårens finaste samtal med min 9-åring om varför vissa barn inte kan bo hos sina föräldrar, om att små barn måste få kärlek för att kunna bli bra människor.

Och fortnite är ju ett skitkul online spel med tecknade avatarer med jättefina outfits som – ja, jagar och ”dödar” varandra, precis som i vilken tävlingslek som helst. Som att klä ut sig i utklädningskläder och köra kull eller burken eller nån annan gammal hederlig barnlek som också går ut på att tillintetgöra varandra – men i ett tv-spel. Genast får vi stockkonservativ moralpanik och ska förbjuda och oroa oss och tro att barnen kommer att bli psykopater.

Sans och vett och frihet under ansvar. Och mycket, mycket kärlek. Det tror jag på. Och att tömma diskmaskinen varje dag, mata hundarna, ta upp sin egen tvätt och städa sitt rum.

Men svärandet och bråkandet vill jag ha slut på. Det stör idyllen. Även deras. Man ska vara schysst mot de man älskar. Inte svära åt dem!

Write a comment