Att ha världens minsta näsa och vara lite förkyld

Lillungen är förkyld. Snorar och nyser med de minsta näsborrarna. Sköljer med koksalt men när han ligger ner bli han snabbt täppt igen.

En vecka har gått sen han kom till oss och hittills har han nog sovit 80 procent av sitt liv. Resterande 20 procent har han legat klistrad vid bröstet. Sugpropp. Men för varje dag som går har han fler vakna stunder när han studerar oss med den där kloka kloka blicken. Direkt från universums mittpunkt. Från Gud.

Känslorna är som prins Daniel så fint uttryckte det ”all over the place”. Så innerligt tacksam att jag får vara med om en bebis igen. Samtidigt så nostalgisk över att mina stora barn är så stora och att det känns som att tiden har gått alldeles för fort. Har jag verkligen njutit allt jag kan av dem? Eller har jag jobbat för mycket? Stressat runt? Missat deras barndom? Tiden alltså. Tänker mycket på mamma också förstås. Allt som är vackert, stort, magiskt och viktigt ackompanjeras av ett mollackord sen hon dog. Och över det kan jag bli så förtvivlat förbannad. Att hon inte är med.

Sett färdigt dokumentärerna om Anna Wahlgren nu. Fantastiska förstås. Vilken människa. Vilken egensinnig, intelligent, stark, ovanlig och bestämd person. Osvensk skulle man kunna säga. Komplex. Men reaktionerna efter dokumentärerna förstår jag mig inte på. Att folk i det här landet har såna jävla problem med att tänka i två led. Att det liksom alltid måste bildas två och bara två läger. Ett för – och då måsten man älska ALLT med Anna Wahlgren, metoderna hon förespråkar, alla hennes livsval och alla hennes åsikter. Och med det kommer också ifrågasättandet av Felicia Feldt, Annas dotter som ju skrev en bok om sin allt annat än harmoniska uppväxt. Pro-Annalägret vill mena att Annas dotter troligtvis har överdrivit sin mammas tillkortakommanden och hennes vittnesmål ses som ett elakt straff. I dokumentärerna får vi höra flera väninnor försvara sin kompis och förklara att Annas barn var synnerligen vältaliga, harmoniska och fina. Som om att det vore ett bevis på att föräldraskapet är oklanderligt. Då har man lite noll koll på dysfunktionella familjer tänker jag. Själva grundförutsättningen för den dysfunktionella familjen är att hålla fasad, att skapa lojalitet inåt och att inte visa hur man verkligen känner.

Och så har vi emot-lägret där hela Anna Wahlgrens värv ska krossas. Hon är en sjuk, störd, galen kvinna som aldrig borde ha blivit mamma. Hennes metoder är lika med barnmisshandel. Hennes Barnaboken skulle aldrig fått givits ut. Stackars stackars barn som fått växa upp med en häxa. Typ.

Var är nyanserna? Var är kapaciteten att ta in att en människa är en ocean. Varför inte låta en kvinna vara komplex. Låta en människa vara både ond OCH god. Låta en förälder vara både bra och dålig. Det fina med Wahlgren är ju just det – att hon är en storslagen människa med stora brister men också extraordinära talanger. Med stor omsorg och kärlek men också egna behov, egna demoner och sorger. Om allt detta har hon aldrig hymlat. De finaste texterna i barnaboken är just de där små vackra bekännelserna, de där sidorna där Anna lägger fram hjärtat på ett fat och berättar att alla misslyckas i bland, alla gör fel, alla har brister och att det är ok. Vi gör alla så gott vi kan. Och det är gott nog. Jag älskar Barnaboken men jag avskyr Annas sömnmetoder.

Felicia Feldts bok Felicia Försvann älskade jag också. En modig, ärlig och otroligt viktig berättelse för oss som vuxit upp med knasmorsor. Med de oroliga. De trasiga. För det är inte alltid lätt att ha en sån mor. Förtvivlat jävla jättevidrigt i bland. Man kan älska och hata samtidigt. Tycka att somligt var fantastiskt och annat oförlåtligt. En människa är inte så simpel att hon kan reduceras till att vara bara det ena eller det andra.

Write a comment