Att gå på finkrog med Sanna och Micke

Vi är i Köpenhamn. M filmar ett par dagar och jag fick hänga på. Bo på hotell. Åka till Louisiana. Strosa pittoreska gator. Shoppa några bebisplagg. Och äta god mat. Vi älskar mat. Ett av våra största intressen. Både att laga, äta och njuta av bra kokkonst.

Det är här våra problem alltid börjar. Torts att vi vid det här laget borde veta att en stjärna i Guide Michelin alltid gör oss mer eller mindre besvikna, så går vi på niten och bara måste testa igen och igen och igen. Vi är helt enkelt inte överens med Michelin om vad som är en bra restaurangupplevelse. Vi känner att Michelin värdesätter och premierar i stort sett allt som vi har lite svårt för mat- miljö- och människomässigt. De delar förvånansvärt ofta ut stjärnor till det vi kallar för Kejsarens nya kläder-mat och det vi menar är avvikande sociala miljöer.

Vi tar det från början. Vi fick lite tips och bestämde att för att testa den hippa restaurangen Geist. Ingen skugga över de som tipsar oss. De kan ju inte veta att vi har svårt för mat av karaktären ”vi har så bra råvaror att vi inte behöver tillreda den på annat sätt än att sätta den i ett så otippat sammanhang som möjligt samt göra rätterna väldigt små” eller att vi känner oss väldigt främmande i matsalar med antingen  ”tyst som i graven-stämning” eller ”vi är galna, unga, äger världen och låtsas att vår middag intas på en Ibiza-klubb- feeling”. Nästan alltid har den här typen av restauranger dessutom en obefintlig alkoholfri dryckesmeny vilket blir trist för oss eftersom vi inte dricker. Coca Cola Zero till liten råbiff med löjrom känns inte jättefestligt.

Geist var helt enkelt ett bottenskrap i vår matvärld. Vi börjar med miljön. Geist beskrivs som en avspänd, skön, casual finkrog där ”alla” är välkomna. Det betyder tydligen att restaurangen domineras av en stor bullrig bar där man först ombeds slå sig ner och inta coctails/appertifer. Musiken i bakgrunden är allt annat än diskret. Typ house av något slag dominerar ljudbilden. Vi dricker ju inte, så att sitta i bar med berusat folk och lyssna på housemusik är helt enkelt helt omagiskt för oss. Att sedan bli  placerade vid ett bord bredvid två sällskap om sex personer i den yngre ålderskategorin som på allvar måste ha haft hörselproblem alternativt druckit väldigt mycket alkohol ökade inte på trivseln om en säger så. Att höra varandra och våra egna tankar är lite en grundförutsättning för att kunna ha trevligt tycker vi. Vi kanske är udda, men vi gillar ett hederligt samtal oss emellan.

Maten var ett typexempel på det jag kallar för Kejsarens nya kläder-mat. Den kostar så mycket och presenteras så märkligt av kockar som belönats med stjärnor i den finaste guiden att de som betalar för den samtidigt som de slår sig ner vid bordet på den stjärnbeströdda restaurangen skriver under ett osynligt kontrakt. I kontraktet står det att denna mat ej får kritiseras, då framstår du som en okunnig lantis utan den goda smaken. Man håller käften och låtsas att det är gott helt enkelt för att få tillhöra den exklusiva skara Foodies – de som KAN mat. Det kan vara en förklaring till att kockar kan få fortsätta att gå vilse och misshandla mat på ett sätt som liknar motstycke.

Vi delade på fem smårätter. Två kom in efter 40 minuters väntan och de tre resterande efter ytterligare 30 minuters hunger. Först kom SPINACH LIGHTLY STEWED WIT CURLY KALE AND WALNUTS. Låter ju fancy men var inget annat än en helt ordinär liten liten sallad med spenat, kål och valnötter. Till det fascila priset 125 danska kronor. Ja, ni hör ju. Samt en RICOTTA GNOCCHI WITH BLACK TRUFFLED. Det låter ju som en rätt omöjlig att misslyckas med. Men, jo, se det kunde man. Genom att använda noll salt, samt svart tryffel helt utan smak. Degig potatisklimp med smaklös riccotta smakar nada. Serverad ljummen. Sen fick vi sitta hungriga och sippa på en alkoholfri ljummen öl som mirakulöst rafsades fram ur någon gömma (sprang och köptes på 7/11 av restaurangnisse när jag gav ordentligt ont gravidöga) i 40 minuter innan resterande tre rätter gjorde sitt intåg på bordet. SUCKLING PIG WITH POTATO MASH. Lät ju lovande, men var rakt upp och ner inget annat än en liten portion barnmat. Ett mos på potatis och långkokt liten spädgris. Blä. Och så paradnumret GRILLED MONKFISH WITH MOREL MUSHROOMS. Den totala besvikelsen. Hur man kan misslyckas med marulk är för mig en total gåta. Men det kan man liksom med gnocci. Bara att slänga in lyxfisken i en rök och låta den ligga där lääääänge med det rökigaste av rökiga träslag, hårt och skoningslöst innan den grillas till träig oigenkännlighet. Serverat med jättestora murklor kokade i sitt eget spad. Allt serverat ljummet. Alltså vidrig misshandel av två råvaror som jag håller extremt högt i matvärlden. Avslutningsvis fick vi in SCALLOPS AND CHICKEN WINGS WITH LOBSTER SAUCE. Jättekosntig blandning av tre fina råvaror. Pilgrimsmusslor som låg dallrandes på kycklingvingar med brosk och allt kvar serverades med några skvätt hummersås vid sidan av. Också denna anrättning serverades ljummen.

Det kanske var en dålig kväll på Geist. Kanske var kockarna sjuka. Eller så har vi bara blivit gamla och torra jag och min älskling. Kanske tror vi att vi har koll fast vi inte har det. Besöket hade i allafall ett stort värde för oss, vi skrattade mycket. Och länge. Hysteriskt faktiskt. Men mätta blev vi inte. Och gott var det inte. Inte ens sockervadden som serverades till kaffet (för visst måste man alltid ha en crazy slutknorr på sin stjärnkrog va!).

1 kommentar

  1. Heja och tack för underbar krog-recension!

Write a comment