Och så stannade tiden igen…

I onsdags dog min farmor. Hon var 97 år och den sista länken till mitt ursprung och till min barndomsvärld. Jag hade hoppats att 2018 inte skulle ta så mycket i från mig, för att jag har känt att jag inte klarar av en enda förlust till. Klarar inte av fler tårar, mer saknad, klarar inte av att det river inuti och att känslan av att amputeras intar mig igen. Att tänka på att de vi älskar bara försvinner. Klarar inte av.

Men det gör jag. Klarar av. För vi bestämmer ju inte när vi ska dö. Bestämmer ytterst lite över vad som händer oss även om vi vill tro annat. Och vi klarar så mycket mer än vi tror. Och det är ju också något annat när en människa fått 97 på det stora hela fina, makalösa år på jorden. Det är något annat när en mycket gammal människa får ta farväl av livet och människorna nära i lugn och ro. För vi fick säga hejdå till farmor. Och det betydde allt. Jag fick hålla hennes lilla hand i min som ser nästan likadan ut som hennes en sista gång och höra henne fråga om barnen, känna hennes delaktighet i mitt trots att hon var fullt upptagen att förhålla sig till det slutgiltiga där i sängen på sjukhuset. Fick ge henne vatten och sätta lypsyl på hennes läppar, klappa hennes vita vackra hår och pussa hennes panna. Det där farvälet gjorde övergången så mycket skonsammare för mig och också för henne vill jag tro.

Och hon lämnade mig i ro. Djupt förvissad om att hon var färdig. Hon sa det rakt ut. Jag vill inte det här längre. Kan jag inte bara få vila nu, var det sista hon sa innan jag lämnade hennes rum. Fem dagar senare dog hon. I frid tror jag. Och jag klarar det hittills. Men jag är återigen intagen av minnen och saknad och frågor om mitt ursprung. Min familj. Varför det blev som det blev med allt. Och det är både vackert men också utmattande och sorgligt.

Write a comment