Min älskling och jag

Bara vi. Mot Sydeuropa, skaldjur, franskt kaffe, croissanter, sol och havsbris. Så ska vi börja 2018. Tillsammans.

Så tacksam över att han burit mig genom det här året. Genom sorgen. Har verkligen inte alltid visat det. Ganska sällan faktiskt. Tvärtom har jag oftast varit som en skadad, fräsande katt i mörkret under en möbel. En katt med en människas bittra tankar. Tyckt att han varit en idiot. På felaktiga grunder. Tyckt att han inte fattar nånting. Av frustration i saknaden. Sån är sorgen också.

Men han är kvar och vi är här. Och jag älskar honom mer än någonsin och det stämmer som dom visa sagt att det som inte dödar stärker och efter regn kommer solsken och resten av alla klyschorna på en och samma gång.

Sorgen tog mitt sköldkörtelhormon och sorgen tog min drivkraft. Mitt ilskna engagemang.

Men den tog inte min kärlek. 2017 var dödens men också kärlekens år har jag insett nu.

Write a comment