Ej avundsjuk på födande systrar i det här landet just nu

Inte mycket når fram till min hjärna i detta degigaste av degiga semesterlägen, men BB-krisen gör det. Nu får det fan vara nog. År efter år får vi höra om kvinnor som tvingas föda i bilar, i korridorer, i hissar, i diken. Barnmorskor som går på knäna på proppfulla förlossningsavdelningar. Kvinnor som inför sina förlossningar inte vet om det finns plats för dem på närmaste förlossningsavdelning. Kvinnor i fullt värkarbete som i panik får sitta i taxi till andra län för att få plats att föda. Kvinnor som inte hinner få epidural för att narkosläkaren var tvungen att prioritera ”viktigare” patienter. Kvinnor som skickas hem innan bara timmar efter att de fött på grund av platsbrist. Kvinnor som inte undersökts ordentligt efter sina förlossningar och sen går runt med dåligt läkta bristningar och ett sabbat sexliv resten av livet. 

Proppen gick för mig när jag läste ett blogginlägg av Wickan Ahlin som spreds på Facebook. Wickan har en sk riskgraviditet, vattnet har gått alldeles för tidigt, hennes tillstånd kräver ständig medicinsk övervakning och hennes bebis kommer troligtvis att födas många många veckor för tidigt. Hon har flyttats från Gävle sjukhus till Akademiska sjukhuset i Uppsala där hon trott att hon i trygghet skall kunna föda sin unge och få bästa tänkbara neonatalvård. Men nej. Icke. I semestertider finns tydligen inte tillräckligt många sjuksköterskor på neonatalen i Uppsala så Wickan har nu tvingats lägga sig i en helikopter och flyga till Finland där Sverige har hyrt in sig på vårdplatser. I Finland ligger hon på en isoleringsavdelning och får vård på främmande språk. I ett redan orostungt, utsatt och menatalt prövande läge slussas hon runt som boskap till ett annat land för att få föda sitt barn. Vad fan är det som pågår här??? Vad händer med vår förlossningsvård? 

Varför accepterar vi det här? Kanske för att vi under generationer av patriarkalt förtryck har fostrats till att barnafödande är något ”naturligt” som vi bara lite sådär i skymundan ska klara av med minsta möjliga vårdinsats. Ett nödvändigt ont. Vi har normaliserat att födande människohonor anses ”tåla” fler förflyttningar och otryggare,okända miljöer än vad som anses värdigt dräktiga kor och hästar. Vi har normaliserat att barnafödande per definition är ett enda stort lidande, både fysiskt och psykiskt, och att det bara är att ta sig igenom som livets värsta stålbad och inte blicka bakåt för belöningen är ju så fantastisk – en bebis! Jag tycker att det får vara slut på de här brutaliteterna nu. 

Den 20 augusti 13.00 hålls ARG JÄVLA RIKS-MARSCH MOT BB-KAOSET på initiativ av bästa Cissi Wallin och Emily Comeau Helsing i samarbete med Födelsevrålet; Sveriges enda brukarorganisation för födande innan, under och efter förlossningen. Marschen arrangeras runt om i flera städer och på många orter i vårt land. Sök på Facebook! 

Jag går fan längst fram i tåget. Är ni med mig? Jaaaa, såklart. 

Write a comment