Randigt liv

Nästan en månad sedan jag var här.

Sorgen är randig sa någon. Och det är den. Eller sorgen är som karga öar av smärta. Som tur är finns havet där som lindring, som bomull och sockervadd mellan öarna. För när man stiger i land i sorgen så attackeras själen av tusen nålar. Tusen eldar. Tusen smockor i solarplexus. Tusen obesvarade frågor. Skuld och ånger. Tusen brännande tårar. Tusen kvävda andetag. Varför, varför, varför. Varför inte. Om jag bara hade. Och saknaden. Som river, sliter, och vill ha tillbaka det som inte går att få.

Så har jag seglat runt den senaste månaden. I försenad sorg. Någon kallade den komplicerad. Det är nog så. Den är komplicerad för mig.  Som en vilsen sjöman som är helt jävla obekväm på båt, men ändå inte alls vill stiga i land i sorgen. Kraschat in den i alla fall och tagit mig vidare ut på öppet hav, sett horisonten och sen kraschat in i den igen. Upp och ner. Bra dagar och dåliga. In och ut ur sorgefanskapet.

Sorgdagarna vill jag bara fly från. Min kropp vill fly. Packa väskan och vara i rörelse. Arbeta hårt. Bli svettig. Boka upp mig, lova bort mig, skingra känslorna. Vill vara upptagen av nya intryck. Nya idéer. Nya ansikten. Aldrig har jag längtat bort så intensivt som nu. Vill vara någon annan än hon som saknar. Något annat än skadat gods.

Men så kraschar jag in i den  – sorgen. Den tar sig förbi mina försvar. Och så tvingas jag vandra runt där i det karga, vassa, obarmhärtiga.

Första tiden efter mammas död var så full av chock avlöst av praktiskt fixande med begravning, bouppteckning, tömning av lägenhet samtidigt som jag ville finnas för barnen. Ville finnas för dem som ett ankare av något slag.

Så min riktiga, avgrundsdjupa förtvivlan kom nu, som ett försenat brev. När allt annat är vackert, fullt av liv och ljus.

Write a comment