Babyshower, toppkropp och tårar

Min kropp har äntligen vant sig vid den här graviditeten och det känns bara helt fel att förlossningen kan dra i gång när som helst. Nu skulle jag kunna vara gravid i nio månader till. Jag mår så bra plötsligt. Förmodligen för att jag lyssnat på kroppen och mest vilar mig genom dagarna.

I torsdags blev jag ”kidnappad” av min vänner och bjuden på den mest fantastiska babyshower. När jag väntade mina andra tre så fanns inte ens babyshower. Det om något är ett mått på att jag börjar bli gammal. Babyshower ÄR här för att stanna för det är världens bästa grej. Man behöver vänner och glädje för att pigga upp en graviditet. Vänner är världens bästa medicin mot det mesta. Först åt vi lunch på fotografiska där bästa Margita Ingwall är presschef. Har ni inte testa fotografiskas restaurang så måste ni bara göra det. Helt fantastiskt gott är det. Efter maten fick vi privat visning av deras pågående utställningar Haute och Ellen von Unwerth. Fantastiskt.

Sen väntade taxi och hemlig avfärd till Sturebadets filial på Marina Towers. Här finns ett riktigt turkiskt Hamam med ångbastu, marmorpodium och hela ritualen. UNDERBART. Vi drack smoothies och pratade om allt som behövde catchas upp. Josefin har träffat en indisk man i Goa. Margita är vrålkär i sin Tareq och jag och Ann har barn i alla åldrar all over the place. Och vi är fortfarande lika snygga allihop trots 40+ och åldras baklänges. Haha.

När vi nästan skrubbat bort oss själva var det dags för ännu en aktivitet: Köttfrossa på Restaurang Vassa Eggen där ytterligare underbara människor dök upp samt jätteballonger och en fucking Bugaboo Fox till min baby!!!!!

Så extremt rörd och tacksam över alla er: Ann, Margita, Josefin, Annika, Helena, Anitha, Jossan, Sofia, Olga o Ditte.

Extremt lättrörd just nu. Och jag gillar det. På Facebook såg jag vår gamla ponny Grynet som erövrar världen med en ny liten ryttare och började tokgrina. Läste Elsa Billgrens förlossningsberättelse i går: skyfall av tårar. Såg tre blåsippor på en promenad och tårarna var där igen. Lo gjorde årets första fotbollsmål på cup: buhubuhu. Allt är vackert. Allt är rörande.

 

Hela tjocka släkten

Jag har ju alltid varit intresserad av historia. Vilka är vi och var kommer vi i från? För varje år som går desto mer intresserad blir jag av min egen släkts historia. Kanske har det att göra med att mamma dog förra året och att min moster som var släktens stora historieberättare inte heller finns längre. Jag saknar sagorna om de jämtländska kvinnorna som bakade tunnbröd, tjärnade eget smör och tog kossorna till Fäbodvallen om somrarna. Saknar mitt ursprung. Att släktforska har känts så svårt och dammigt på något vis. Sitta och leta i kyrkoböcker på bibliotek liksom…

Men så kom Ancestry in i mitt liv. En helt fantastisk sajt som tagit släktforskningen in i framtiden. Med ett enkelt DNA-test, det låter kanske läbbigt men det handlar om något så enkelt som att spotta lite i ett rör bara, så öppnar sig en helt ny historisk värld för en! Till exempel fick jag veta att en stor del av min släkt ursprungligen kommer från Norge. Jag som älskar Norge och har känt någon slags dragning dit! Och så fick jag kontakt med en släkting vars farföräldrar utvandrade till USA. Behöver jag ens säga att jag är besatt?? Helt otroligt roligt är det.

Ancestry har samlat kyrkböckerna digitalt så att man kan bläddra i dem hemifrån sin egen dator. De matchar släktingar genom DNA (vet nu med 100 % säkerhet att pappa är min pappa haha, det visade sig nämligen att han hade gjort testet före mig 🙂 Och deras tekniska lösningar gör att man blixtsnabbt kan se på en karta hur ens förfäder kan ha förflyttat sig flera århundranden tillbaka. Vill man så kan man även bygga ett gratis släktträd och då kan man få tips som hjälper till att hitta ny information om ens släktingar.

Jag rekommenderar er verkligen starkt att göra ett DNA-test på ancestrydna.se

 

#metoo och journalistiken. Äpplen och päron. Men det orkar ingen förstå.

#metoo. Kanske den mest önskade revolutionen någonsin. För mig personligen. Och för många i världen. Som jag kämpat för den ända sedan jag läste Simone de Bevoirs Det andra könet som 16-åring. Som jag drömt om förändring och uppvaknande hos övriga medborgare som hånat mig och mina övertygelser. Som jag hoppats på att få se gemensamma krafter flytta fram världens kvinnors positioner åtminstone bara någon centimeter. Och så kom äntligen, revolutionen. Och jag har njutit av den. Jag har sett kvinnor växa och blomstra. Hört kvinnor vittna om mörkret och jag tror att vi som en gemensam kropp kan börja läka av det…

De allra viktigaste med #metoo har för mig varit att helt vanliga kvinnor runt om i världen vågat öppna sin hjärtan, vågat se och berätta vad de varit med om. Att en stor gemensam kvinnokraft har erkänt de patriarkala strukturerna. De återkommande övergreppen som normaliserats och använts i alla tider för att hålla kvinnor i chack. Fortsatt göra oss till ägodelar. Till det andra könet. Fortsatt göra oss till de som ska jobba lite hårdare för lite mindre.

Men. Och där kom det, menet. Som journalist (eller före detta för att vara noggrann , jag har de senaste åren varit krönikör och debattör i större utsträckning) har jag haft något så djävulskt ont i magen hela hösten 2017 och våren 2018. Alla vi som är utbildade journalister vet att de pressetiska reglerna är journalistens viktigaste redskap. Och vår strävan efter att skildra ett förlopp sanningsenligt. DET är vår viktigaste uppgift. Inte att driva teser, teorier, politiska budskap eller revolutioner. Eller att driva sensation och snask av längtan att bli läst och klickad. Journalistens enda uppgift är strävan efter att skildra verkligheten och sanningen. Det är det här yrkets absoluta grundbult.

Journalistiken kallas den tredje stadsmakten och är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Journalisten ska granska makten och i bästa fall avslöja oegentligheter och skapa rättvisa. När vi bryter med de överenskommelserna så upphör vi att utöva vårt yrke på ett trovärdigt och kvalitetssäkrat sätt OCH vi riskerar faktiskt människoliv. Vi måste granska källor. Vi måste inhämta information från BÅDA sidor.

Att vara revolutionär och samhällsomvandlare ÄR INTE att vara journalist. Vi ska inte blanda i hop äpplen och päron här.

Att utsättas för ett drev, för oskyldiga anklagelser som en inte getts möjlighet att bemöta på ett schysst sätt, att allmänt hängas ut inför folket är att bli utsatt för en enorm skam som de flesta människor inte ens kan relatera till eller i sin vildaste fantasi föreställa sig. Det är ett straff som flitigt användes under medeltiden och ända in på 1600- och 1700-talet och var långt mer effektivt än fängelse. Att sitta horpall i kyrkan till allmän beskådan efter att du fött ett oäkta barn ledde ofta till självmord. Att tvingas ränna gatlopp för att du stulit en bit bröd likaså. Hellre dö än utstå offentlig skam. Dessa skamstraff försvann på Gustav den III´s tid och vi ska för allas vår skull se till att de ALDRIG kommer tillbaka. De är medeltida helt enkelt. Jag vet lite om det här då dreven har drabbat mig och mina barn några gånger i livet…

Vi har ett väl utbyggt rättssystem i Sverige och lever i ett av världens mest rättssäkra länder. Vårt belastningsregister är inte offentligt för vem som helst och har du blivit dömd och suttit av ett straff så har vi gemensamt bestämt att man måste kunna gå vidare i livet utan att dina forna brott ska tryckas upp i ditt ansikte gång på gång. Vi anses inte vara för evigt dömda om vi begår ett brott. Vi anser att människor kan förändras, att människor kan rehabiliteras och ges nya chanser.  Sen kan man ju tycka att vårt rättsystem har brister. Att det inte kommer åt sexuella övergrepp tillräckligt. Att våldtäktsmän går friade ut ur rättegångar i för hög utsträckning. Men det är en kamp som måste drivas politiskt.

Under #metoo sket vissa journalister i den oerhört viktiga definitionen av sitt yrke. De valde att välja sida och inte lyssna till bägge parter. De valde att bli propagandister och de valde att frångå de pressetiska reglerna. Fem män och en kvinna som INTE var dömda, som INTE hade några egentliga maktpostitioner (i allafall inte tillräckligt omfattande för att anses som skäl till att publicera deras namn) och som INTE borde ha hängts ut med namn och bild fick smaka på just offentlig uthängning, offentlig skam, offentligt gatlopp. De har alla blivit av med sina försörjningsmöjligheter, sina anställningar. De har tvingats bli offentliga symboler för sexuella övergrepp, förtryck, maktfullkomlighet och allmän skitstil trots att vi faktiskt INTE VET VAD SOM EGENTLIGEN HAR HÄNT EFTERSOM INGEN ÄR DÖMD OCH VI BARA FICK HÖRA DEN ENA SIDANS BERÄTTELSE. Sex personer fick bära hundhuvudet och stå i skamvrån, trots att vi vet att det här är ett strukturellt problem och att det finns tusentals och åter tusentals män (och en och annan kvinna) som har betett sig värre och sitter på större makt än de som hängdes ut och valdes att offras.

Många resonerar som att de här sex och deras familjer får skylla sig själva. Att kvinnor har fått lida så genom tiderna, så det här är peanuts i jämförelse. Logiken öga för öga tand för tand har flitigt används. Det skrämmer mig. Vill inte leva i en sån värld.

Dessutom har de som faktiskt sitter på makten – politikerna i Stockholms stad, cheferna på TV4, cheferna på SVT och Sveriges Radio och cheferna på Aftonbladet klarat sig helskinnade, fullt avlönade och med sina anställningar och sin heder i behåll under hela den här tiden. Trots att de för länge länge sen borde ha tagit tag i sina medarbetare och kassakor. Trots att de borde fått avgå för att de negligerat sina medarbetares vittnesmål om en oacceptabel arbetsmiljö år efter år. Det får mig att vilja spy.

Jag tycker att de stora namnkunniga journalister och ansvariga utgivare som frångått de pressetiska reglerna under hösten 2017 och våren 2018, de som tydligt valt sida, struntat i att granska sina källor ordentligt och valt att publicera namn och bild på ickedömda borde granskas ordentligt och i flera fall avgå. Byta yrken. För har man upphört att utöva sitt yrke och följa de pressetiska reglerna så borde man rätteligen inte få vara kvar på sin högavlönade post.

Var bara tvungen att få ut mig det här. Det har tryckt i mig länge.

 

En av de där dagarna…

Har en ischiasnerv i kläm och skiten blir bara värre av rörelse. Går som en mycket gammal gumma och skulle behöva en rullator. Och nu regnar det också. Allt det vackra vita regnar bort. Kan knappt äta och knappt andas för att bejbyn ligger och sparkar uppåt (bra grej ändå för framtiden) och min magsäck och mina lungor har ytterst lite space.

Men allt kan inte förklaras med havandeskapet. För hela veckan har präglats av kroppsminnen. Min hjärna vill inte känna nu. Den har stängt av känslorna. Men min kropp skriker efter mamma. Den drar i hop sig i skräck och chock, precis som den gjorde den 9:e mars 2017. När vi fick veta att hon var borta. I min kropp hoppar hjärtat lite hur som helst och yrsel kommer och går och plötsligt vill jag gråta utan att jag känner. Och ilskan drar in och jag ältar ältar ältar hur hon togs i från oss alldeles för tidigt och att livet är ett orättvist jävla skithål. Och det spelar ingen roll att jag kan tänka rationellt och logiskt i de stunderna. Eller att M säger att jag inte ska tänka så. Att det var ett misstag alltihop. En olycka. Men det skiter ilskan i. Den hatar slumpen, den hatar olyckorna, den hatar det okontrollerbara.

Dödsveckan. Må den dra över snart. Må jag slungas upp i ljuset igen. I min relativa harmoni. I min glädje över bejby och alla andra jag älskar och har kvar.

I väntan på ljus tröstas jag av dessa.

 

Den sjukaste stugan

Vi ligger för ankar. Eller vi och vi. Jag är – peppar peppar – den enda som inte ligger i en feberhög drabbad av influensan from hell. Det hett efterlängtade sportlovet blev inget annat än ett långt VAB. Alltså de små pojkarna har feber av karaktären hallisar, spruckna blodkärl i ögonen och total lealöshet. Har på riktigt varit orolig över deras små liv. Nu är vi på den sjunde dagen och man ser små glimtar av liv i ögonen på dem så hoppet äro åter, men vi vilar på för vi orkar inte med följdsjukdomar a la halsfluss eller lunginflammation eller nåt annat djävligt.

I övrigt har kylan lett till att stallvattnet har frusit, vilket innebär att vi får kånka vatten i dunkar i parti och minut. Därtill är allt hösilage i hela Stockholmstrakten slut och jag har i panik suttit och ringt runt till Sveriges höbönder för att få tag i hösilage och lyckades till slut få tag i mat till älsklingarna nere i Lidköping. Tack Gittan:-)))) Hårt jobb med hästar mitt i vintern. Själva ligger de mest o chillar o tar lyxlivet för givet liksom.

 

Galen i de här små sötnosarna

Det är sällan jag går i gång på grejer. Alltså får direkt habegär. Oftast gör min hjärna snabbekvationen ”det är ju för fan en halv häst” när jag kollar prislappen och så försvinner suget snabbt. Men när jag var i Köpenhamn så gick jag förbi Gucci på Ströget blev jag kär… och det verkar inte spela nån roll att de kostar i allafall en tredjedels häst, jag är fortsatt kär..

Jag är förlorad. Måste ha säger hjärtat.

Det skriker ju vår om de här väskorna. Och glädje. I stället för skötväska tänkte jag…

 

Att gå på finkrog med Sanna och Micke

Vi är i Köpenhamn. M filmar ett par dagar och jag fick hänga på. Bo på hotell. Åka till Louisiana. Strosa pittoreska gator. Shoppa några bebisplagg. Och äta god mat. Vi älskar mat. Ett av våra största intressen. Både att laga, äta och njuta av bra kokkonst.

Det är här våra problem alltid börjar. Torts att vi vid det här laget borde veta att en stjärna i Guide Michelin alltid gör oss mer eller mindre besvikna, så går vi på niten och bara måste testa igen och igen och igen. Vi är helt enkelt inte överens med Michelin om vad som är en bra restaurangupplevelse. Vi känner att Michelin värdesätter och premierar i stort sett allt som vi har lite svårt för mat- miljö- och människomässigt. De delar förvånansvärt ofta ut stjärnor till det vi kallar för Kejsarens nya kläder-mat och det vi menar är avvikande sociala miljöer.

Vi tar det från början. Vi fick lite tips och bestämde att för att testa den hippa restaurangen Geist. Ingen skugga över de som tipsar oss. De kan ju inte veta att vi har svårt för mat av karaktären ”vi har så bra råvaror att vi inte behöver tillreda den på annat sätt än att sätta den i ett så otippat sammanhang som möjligt samt göra rätterna väldigt små” eller att vi känner oss väldigt främmande i matsalar med antingen  ”tyst som i graven-stämning” eller ”vi är galna, unga, äger världen och låtsas att vår middag intas på en Ibiza-klubb- feeling”. Nästan alltid har den här typen av restauranger dessutom en obefintlig alkoholfri dryckesmeny vilket blir trist för oss eftersom vi inte dricker. Coca Cola Zero till liten råbiff med löjrom känns inte jättefestligt.

Geist var helt enkelt ett bottenskrap i vår matvärld. Vi börjar med miljön. Geist beskrivs som en avspänd, skön, casual finkrog där ”alla” är välkomna. Det betyder tydligen att restaurangen domineras av en stor bullrig bar där man först ombeds slå sig ner och inta coctails/appertifer. Musiken i bakgrunden är allt annat än diskret. Typ house av något slag dominerar ljudbilden. Vi dricker ju inte, så att sitta i bar med berusat folk och lyssna på housemusik är helt enkelt helt omagiskt för oss. Att sedan bli  placerade vid ett bord bredvid två sällskap om sex personer i den yngre ålderskategorin som på allvar måste ha haft hörselproblem alternativt druckit väldigt mycket alkohol ökade inte på trivseln om en säger så. Att höra varandra och våra egna tankar är lite en grundförutsättning för att kunna ha trevligt tycker vi. Vi kanske är udda, men vi gillar ett hederligt samtal oss emellan.

Maten var ett typexempel på det jag kallar för Kejsarens nya kläder-mat. Den kostar så mycket och presenteras så märkligt av kockar som belönats med stjärnor i den finaste guiden att de som betalar för den samtidigt som de slår sig ner vid bordet på den stjärnbeströdda restaurangen skriver under ett osynligt kontrakt. I kontraktet står det att denna mat ej får kritiseras, då framstår du som en okunnig lantis utan den goda smaken. Man håller käften och låtsas att det är gott helt enkelt för att få tillhöra den exklusiva skara Foodies – de som KAN mat. Det kan vara en förklaring till att kockar kan få fortsätta att gå vilse och misshandla mat på ett sätt som liknar motstycke.

Vi delade på fem smårätter. Två kom in efter 40 minuters väntan och de tre resterande efter ytterligare 30 minuters hunger. Först kom SPINACH LIGHTLY STEWED WIT CURLY KALE AND WALNUTS. Låter ju fancy men var inget annat än en helt ordinär liten liten sallad med spenat, kål och valnötter. Till det fascila priset 125 danska kronor. Ja, ni hör ju. Samt en RICOTTA GNOCCHI WITH BLACK TRUFFLED. Det låter ju som en rätt omöjlig att misslyckas med. Men, jo, se det kunde man. Genom att använda noll salt, samt svart tryffel helt utan smak. Degig potatisklimp med smaklös riccotta smakar nada. Serverad ljummen. Sen fick vi sitta hungriga och sippa på en alkoholfri ljummen öl som mirakulöst rafsades fram ur någon gömma (sprang och köptes på 7/11 av restaurangnisse när jag gav ordentligt ont gravidöga) i 40 minuter innan resterande tre rätter gjorde sitt intåg på bordet. SUCKLING PIG WITH POTATO MASH. Lät ju lovande, men var rakt upp och ner inget annat än en liten portion barnmat. Ett mos på potatis och långkokt liten spädgris. Blä. Och så paradnumret GRILLED MONKFISH WITH MOREL MUSHROOMS. Den totala besvikelsen. Hur man kan misslyckas med marulk är för mig en total gåta. Men det kan man liksom med gnocci. Bara att slänga in lyxfisken i en rök och låta den ligga där lääääänge med det rökigaste av rökiga träslag, hårt och skoningslöst innan den grillas till träig oigenkännlighet. Serverat med jättestora murklor kokade i sitt eget spad. Allt serverat ljummet. Alltså vidrig misshandel av två råvaror som jag håller extremt högt i matvärlden. Avslutningsvis fick vi in SCALLOPS AND CHICKEN WINGS WITH LOBSTER SAUCE. Jättekosntig blandning av tre fina råvaror. Pilgrimsmusslor som låg dallrandes på kycklingvingar med brosk och allt kvar serverades med några skvätt hummersås vid sidan av. Också denna anrättning serverades ljummen.

Det kanske var en dålig kväll på Geist. Kanske var kockarna sjuka. Eller så har vi bara blivit gamla och torra jag och min älskling. Kanske tror vi att vi har koll fast vi inte har det. Besöket hade i allafall ett stort värde för oss, vi skrattade mycket. Och länge. Hysteriskt faktiskt. Men mätta blev vi inte. Och gott var det inte. Inte ens sockervadden som serverades till kaffet (för visst måste man alltid ha en crazy slutknorr på sin stjärnkrog va!).

 

Innan vintern kommer

I går hade Stefan Jarls nya film Innan vintern kommer premiär på Skandia i Stockholm. Häst, pojke, de vackraste av vackraste sommarvyer. En liten familj som lever i kärlek. Och så träder den ultimata ondskan in. Män i krig.

Filmen slog mig rätt i magen. Sällan har jag blivit så drabbad i en biosalong som i går. Grät och mådde illa och kände hopplösheten över mänsklighetens beskaffning och mörkret som vi inte får blunda för.

Så otroligt realistiskt skildrat hur en kigssituation skulle kunna se ut om den uppstod i Sverige.

SE den här films säger jag bara. Gärna med era barn. Den manar till så mycket empati och medkännande för alla de som lever det trasiga, sårade livet.

 

Helg, hästar, Making of a murderer och så lite badminton

Helg. Älska helg alltså. Ännu mer nu när vi bor på landet. Glädjen när man inser att vi inte behöver lämna gården på hela helgen…oslagbar är den…

Dagarna ägnades åt sovmorgnar, långfrukostar, äppelpaj, test av min nya foodprocessor (gjorde valnötspesto och pajdeg), stickning av bebisfilt och sträcktittning av Making a murderer. Alltså helt känslomässigt slut efter den upplevelsen. Helt förstörd. Sällan sett en dokumentärserie som gjort mig så förbannad som den här. Vet att jag är sen på bollen och så, men hur kan man någonsin bli sams med USA´s rättsystem efter den här tittningen? Ville bara skrika när sista delen tog slut.

Mellan soffan och matbordet trängde jag in lite stallarbete och säkring av vårt trästaket som ett par hästar plötsligt blivit besatta av att gnaga på. Red en sväng men känner mig frustrerad av att inte kunna göra det fullt ut…

I söndags blev vi lite rastlösa och drog till rackethallen för badminton – den enda bollsport där jag dominerar mina barn. Haha. Älskar fan badminton.

 

Och så stannade tiden igen…

I onsdags dog min farmor. Hon var 97 år och den sista länken till mitt ursprung och till min barndomsvärld. Jag hade hoppats att 2018 inte skulle ta så mycket i från mig, för att jag har känt att jag inte klarar av en enda förlust till. Klarar inte av fler tårar, mer saknad, klarar inte av att det river inuti och att känslan av att amputeras intar mig igen. Att tänka på att de vi älskar bara försvinner. Klarar inte av.

Men det gör jag. Klarar av. För vi bestämmer ju inte när vi ska dö. Bestämmer ytterst lite över vad som händer oss även om vi vill tro annat. Och vi klarar så mycket mer än vi tror. Och det är ju också något annat när en människa fått 97 på det stora hela fina, makalösa år på jorden. Det är något annat när en mycket gammal människa får ta farväl av livet och människorna nära i lugn och ro. För vi fick säga hejdå till farmor. Och det betydde allt. Jag fick hålla hennes lilla hand i min som ser nästan likadan ut som hennes en sista gång och höra henne fråga om barnen, känna hennes delaktighet i mitt trots att hon var fullt upptagen att förhålla sig till det slutgiltiga där i sängen på sjukhuset. Fick ge henne vatten och sätta lypsyl på hennes läppar, klappa hennes vita vackra hår och pussa hennes panna. Det där farvälet gjorde övergången så mycket skonsammare för mig och också för henne vill jag tro.

Och hon lämnade mig i ro. Djupt förvissad om att hon var färdig. Hon sa det rakt ut. Jag vill inte det här längre. Kan jag inte bara få vila nu, var det sista hon sa innan jag lämnade hennes rum. Fem dagar senare dog hon. I frid tror jag. Och jag klarar det hittills. Men jag är återigen intagen av minnen och saknad och frågor om mitt ursprung. Min familj. Varför det blev som det blev med allt. Och det är både vackert men också utmattande och sorgligt.