Rikard

I fredags dog Rikard Wolff. Vi träffades bara några gånger, men de gånger vi möttes gjorde starkt intryck på mig. Han var öppen, ickedömande, varm, kärleksfull och full av liv. Vi var på samma bröllop i Antibes. Drack rosévin i kostym och klänning och njöt av värmen. Han gästade min, Kristoffer Triumfs och Ann Söderlunds relationspodd Hello Africa. Temat var svartsjuka och brinnande passion och Rikard var sådär naket ärlig som jag tror att få människor klarar av att vara. Stod upp för hela sig och sina drömmar. Här kan ni som vill lyssna på när Rikard gästar oss.  Och så var han med och firade vår första midsommar ut på Stora Lundby. Han satt länge den ljumma, ljusa natten och pratade med min mamma och mig om kärlek och jag minns att jag tänkte att jag önskade att han vore min pappa. Nu är de båda borta.

Det här året är skoningslöst. Det tar och tar och tar och jag vet inte hur sorgen någonsin ska kunna gå över när den bara fylls på. Vet inte vad det här ska lära mig? Att gå sönder. Att mista och gå sönder.

All kärlek till er som mist någon. All styrka till er som går i sorg just nu.

 

Mina drömmars Marocko

Nu kommer det äntligen, det stora inlägget om Marocko. För att jag älskar att resa dit och för att så många av er undrade så mycket om så mycket när jag delade min resa på instagram! 

Jag har varit i Marocko många gånger vid det här laget. Första gången jag förälskade mig i landet var 1986. Jag var 8 år. Min morfar hade precis gått bort och kvinnorna i mitt liv –  mamma, moster och mormor bestämde att vi behövde sol, värme och god mat för att läka.  Badorten Agadir som då var ny på charterhimlen blev destinationen. Och det blev en upplevelse som etsade sig fast i mig. Som en saga.  Vi fick leva en vecka i en saga. Så minns jag det. Dromedarerna. Sköldpaddorna. Katterna. Kolibrifåglarna i Mimosaträden. De lilablommande jakaranda-träden. Ormtjusarna, de dansande dervisherna. Grytorna med lamm, fikon och aprikoser. Couscos med saffran och smör. Öknen som bredde ut sig.  Getterna som klättrade i träd. Hästen som galopperade med mig längs den kilometerlånga stranden. De skrattande berberbarnen som vi spelade boll med. De små sköldpaddorna som vi smugglade hem i tändsticksaskar och var levande minnen från Marocko i nästan 10 år i mitt flickrum. Mitt mest magiska reseminne från barndomen. Bättre än vilket Disneyworld som helst.

Och I keep coming back. Det är öknen och hettan och den klara luften. Bergen som reser sig som kulisser i gryningen och havet som hägrar borta vid atlantkusten. Oftast har staden Marrakesh fungerat som ett nav för mig.  För att det helt enkelt är så okrångligt och faktiskt prisvärt att resa dit nu för tiden. Och jag blir lika hänförd varje gång jag äntrar stadsportarna och kommer in i medinan. Älskar! 

Resa Hit: Mina senaste tre Marrakeshresor har jag gjort med Norwegian. Det är mig veterligen det enda flygbolaget som flyger sträckan Stockholm – Marrakesh flera dagar i veckan utan mellanlandningar. Det går givetvis också en del charters till Marocko om man är sugen på det. Bland annat Tui , Ving, och Club Med ordnar resor dit. Men jag gillar att flyga reguljärt och boka mina egna hotell. Det är mer flexibelt, man kan åka precis de dagar som funkar att vara borta i detta eviga livspussel, samt gör att man kan bo på flera hotell under en vistelse. Få det göttigaste av allt.


Bo: I Marrakesh finns det en uppsjö av boendealternativ. Allt från sober, elegant, till och med extrem lyx, till små, mysiga, billigare så kallade Riader. Det första du ska fråga dig är om du vill bo mitt inne i medinan, den gamla stadsmursomgärdade staden, eller om du vill bo i det som kallas la palmeraie (palmlunden på franska), i Marrakesh utkanter där de stora lyxhotellen med pooler och olivlunder, apelsinträd och möjligheter ligga en vecka stilla i en solstol ligger. Kombinationen är enligt mig gyllene. Den här gången bodde vi på fanstatiska Palais Nemaskar som låg ca 20 minuters taxiresa från Djemma El Fna – det stora torget inne i medinan. En vinstlott just den här gången när de tre badtokiga och soldyrkande barnen reste med. Att inte ge dem chans till poolbad hade varit barnplågeri. Så här såg det ut när till och med jag tog ett dopp:

Så himla bra hotell. Precis som man föreställer sig en oas. En arabisk trädgård med palmer, fikonträd och olivlundar. Och världens skönaste sängar, underbart spa samt världsbäst frukost. Det enda lilla kruxet var väl att det låg lite väl långt från medinan. 15 min med taxi eller så kunde man pricka in hotellets gratis transfer som gick några gånger om dagen. 

Vi bodde i en poolvilla där alla fick rum och hade lyxen att bada i en alldeles egen uppvärmd pool som låg precis utanför altandörren…


Vill du ändå satsa på att bo i ett gammalt stadspalats – en riad alltså – så kan jag varmt rekommendera El Fenn. Drömställe som drivs av Richard Bransons syster. 

Har du råd med superlyx och vill känna historiens vingslag så är det klassiska, anrika, femstjärniga La Mamounia som gäller. Kanske mitt bästa hotell i världen. 

Att göra: På eftermiddagarna drog vi in till stan och souken och njöt av allt som gör Marocko magiskt. Hantverk, kryddor, mat, antika skatter och vackra tyger. Det var som en dröm att få visa barnen souken! 

En kameleont på huvudet bara!!! Only in Marrakesh.

Mycket mer än att strosa runt i medinan behövs inte faktiskt. Vill man ändå absolut göra mer så är det poppis att åka ut i öknen och rida dromedar och sova i tält. Och vandra i Atlasbergen eller bara besöka berberbyar där hantverket tillverkas. 

Äta: Marockansk mat är fantastisk. Mild, ofta söt och långkokad. Grönsaksröror, hummus, pitabröd, couscous och lamm som smälter i munnen… Bra restauranger finns lite överallt. Det finns också mycket bra fransk mat. Franska bakverk som jag ju bara ÄLSKAR!! Eftersom Marocko har varit ett franskt protektorat så finns de franska influenserna där överallt. Den här gången fick vi ett tips som skulle leda till mathimlen: Le Palace Marrakesh! En fransk restaurang med fantastisk meny. Alltså heurreka-bra! Bästa jag ätit i år. Och då har jag ändå betat av Fäviken… Franskt, rustikt, jazzigt och rökigt (en får fortfarande röka inne på restauranger i Marocko vilket känns så surrealistiskt).Och gott som fan. 

Alltså denna bakelse drömmer jag fortfarande drömmar om. Marängbakad vaniljkrämsfylld bomb typ. Galet gott! Och så en tiramisu på det!

Vill man äta marockanskt så har jag gått tipps om Al Fassia som lär vara magiskt. Dessutomägs och drivs den restaurangen av kvinnor! Bra ju. 

Måste i Marrakesh: En förmiddag ägnade vi åt det helt nyinvigda Yves Saint Laurent-museet och fantastiska trädgården Le Jardin Majorelle. Ett måste. Så otroligt inspirerande. YSL-haute couture, berber-konst och botanisk maxiupplevelse samt en nyväckt lust att måla allt hemma i koboltblått!!!

Vidga vyerna: Efter 4 dagar i Marrakesh packade vi väskorna och åkte genom öknen till Essaouira, hippiestaden vid havet. Vi ville se lite mer av marocko den här gången och valde alltså Essaouira. Har hört så mycket om Essaouira under åren. Att Jimi Henrix hängde där tillsammans med Leonard Cohen, att det är kulturens stad, att det är lite mindre och mjukare, en del av det mer orörda, oexploaterade Marocko. Och det är det. Som ett mini-Marrakesh nästan helt utan turister. Jättefin medina, intakta gamla stadsmurar, ännu finare hantverk än i Marrakesh faktiskt och billigare på alla sätt och vis. Vi var lite sent ute med att boka boende, så vi tog ett säkert kort och bokade två nätter på Sofitel Mogador som var fint men lite för golfigt för vår smak. En golf-resort typ som låg utanför stan. Nästa gång bor jag hellre på Villa Maroc som lär vara helt fantastiskt!  

Det man också får i Essaouira är havet. Och stränderna. Och då menar jag milslånga, mäktiga stränder. Inte så badvänliga, mer vilda och lämpade för kilometerlånga galopper på heta berber-hästar. Fick en ridtur av min älskade Olgis på födelsedagen och det var verkligen en upplevelse som jag rekommenderar. Säg dock inte att du är experienced. Då blir det för vilt, haha. Min häst blev tokig av att bara behöva skritta i bland. Den ville BARA typ skena och det kändes till och med för mig lite väl okontrollerat, haha. Men marockansk hästkultur är fantastisk så ridning här är ett måste om en älskar hästar! 

Och promenader längs stränderna. Där getter skuttar och nomader dyker upp med dromedarer. Underbart är det! 

Sist vill jag svara på frågan som jag fått återkommande: Vågar man verkligen åka till Marocko??? 

Jag vågar utan att tveka. Marocko är det lugnaste landet i regionen och marockanska myndigheter har skärpt säkerhetsläget pga rådande omständigheter i närregionerna.  De har inte haft ett terrorattentat sedan 2011 och flygplatsen känns mer säker än våra svenska. 

Här kan ni läsa mer om hur UD resonerar! 

Sist men inte minst, hur reser man schyst? Klimatkompensera, gynna lokala aktörer, handla lokalt hantverk, ät på marockanskt ägda restauranger. Undvik stora hotellkedjor ägda av storföretag. Om du ändå väljer ett sådant hotell, bemöda dig om att fråga om arbetsförhållanden och löner. Ju fler som gör det, desto mer press får de på dig. Här är en bra text från GP på temat! 

Ha en underbar resa!!! 

 

Livet på paus

Jag vet att den här bloggen har varit ett skämt på senaste. Den har i ärlighetens namn varit död. Jag har haft mina skäl. Min mamma dog i våras och mitt liv blev ett annat. Ett tomrum. Jag var sjukskriven för akut stress nästan hela sommaren. Och det kändes tillslut bara så plågsamt att försöka krysta fram inlägg bara för att när mina ord var slut. I mig fanns bara sorg men inte ens det kunde jag skriva om. Så jag bestämde mig för en paus härifrån. 

Nu är det november och sorgen kommer och går. Från dag till dag. Men oftare börjar jag känna igen mig själv. Känner kraften i mig igen. Mer och mer. Jobbar med världens roligaste serie på Nexiko. Föreläser massor och börjar komma tillbaka…

Vi är i Marocko nu över höstlovet. Har haft en fantastisk vecka. Skriver ett mustigt inlägg om allt jag kan tipsa er om samt magic pics härifrån i morgon. 

Kärlek. 

 

Nu är hon hemma igen

Nu har min lillunge Olga äntligen äntrat svensk mark igen efter sina tre äventyrsveckor i Frankrike med EF. Trodde aldrig att jag skulle klara tre veckor utan henne, men jag fick ta och bita i hop och resan blev bland det bästa Olga har upplevt säger hon.

Himla bra grej det här med språkresor. För det första känns det så tryggt. Alltså, EF har dunderkoll på ungarna. Från incheckning på Arlanda hela vägen under de här tre veckorna som språkresan varade hem till ankomsthallen på Arlanda var de med och guidade och stöttade och fanns till för att lösa allt och svara på varenda liten fråga som kunde tänkas uppstå. För det andra är ju själva idéen med att ungen inkvarteras i en franskspråkig familj så sjukt smart. Tre veckor med ett annat språk GER automatisk träning utan egentlig ansträngning. Dessutom är det ju fantastiskt att få tränas i social kompetens och se hur andra familjer har det med regler och mat och umgänge. Olga älskade verkligen sin värdmamma och är välkommen att hälsa på precis när hon vill. För det tredje så är det ju helt klart sjukt mer effektivt att lära sig franska från franskspråkiga pedagoger tre timmar per dag och sen kunna gå raka spåret ut och fortsätta praktisera sina kunskaper in real life. För det fjärde så tränas man ju inte bara i ett språk, utan också och empati, medkänsla, förståelse, initiativförmåga, mod och tolerans på en sån här resa! Fantastiskt. Ångrar inte för en sekund att jag skickade iväg min älskling som nu är mer frankofil än typ Richard Wolff.

Så fort våra pojkar är gamla nog kommer de också få åka.

Vill ni också planera in en språkresa eller ett utbytesår till era ungar. Gå in på EF här och botanisera bland alla deras grymma destinationer och upplägg.

Nu väntar gymnasiet, skola för kidsen och nytt spralligt jobb för mig. Så pepp på hösten!!!!

 

Afghanistan

I går gav jag Katerina Janouch en utmaning. Jag bad henne åka till Afghanistan och metodiskt och med hjälp av experter på plats kartlägga hur farligt landet är för de unga som blir nekade asyl i Sverige, i stället för att sitta här i Stockholm och tro, tycka och skapa missvisande texter om saken. Jag erbjöd henne att göra ett journalistiskt uppdrag tillsammans med mig. Det var en rakt igenom ärlig inbjudan. Jag hade med största intresse velat gymma på de där gymmen och boka boende via airbnb som hon påstår är en garanti och symbol för att Kabul är ofarligt.  Jag vill förstå var Katerina får sin omvärldsuppfattning från. Vill förstå hennes motiv och intentioner. Kanske hade vi kunnat mötas på vissa plan.

Upprinnelsen till min inbjudan var Katerina Janouchs blogginlägg där hon ifrågasatte hur farligt det egentligen är i Afghanistan, implicit menar hon att ensamkommande barn (hon kallar dem män eftersom hon menar att de oftast ljuger om sin ålder) därifrån med rätta nekas asyl här eftersom Afghanistan inte är på långa vägar så farligt som svenska UD vill få det till. Här är ett utdrag ur hennes blogg:

”Bilden föreställde Dinamarca sittande på trappen på Medborgarplatsen, i glatt samspråk med ensamkommande på den långdragna manifestationer där man kräver att afghanska unga män (som gärna tituleras som barn av medier som är med i en ljuglek som historikerna lär använda som analys på hur man kan bluffa en hel befolkning) ska få stanna i Sverige trots att många av dem saknar asylskäl och har fått avslag ett flertal gånger. Istället för att återvända till Afghanistan som är långtifrån så osäkert som bland annat Dinamarca vill göra gällande, demonstrerar männen och kräver ”amnesti” från utvisningarna. Så sent som i november 2016 hade Aftonbladet ett resereportage om Afghanistan. Jag är ingen expert men alla intresserade kan läsa att det finns airbnb och gym och att landet moderniseras. Enligt norska UD är bara 2 av 34 provinser osäkra att vistas i. Med tanke på hur det skjuts och sprängs i Sverige numera kanske det rentav är tryggare på landet i Afghanistan än säg i Kista?”

Det här inlägget gjorde mig upprörd. Trött på ”alternativ sanning” och åsiktsbaserad journalistik. Trött på att Katerina Janouch ger sig ut för att skapa en journalistisk produkt (Katarina Magasin) där hon beskriver verkligheten som den ”egentligen” är. Trött på att hon bara hänvisar till källor som stärker hennes redan färdiga tes och väljer att utesluta svenska migrationsverkets egen bedömning, Amnestys bedömning, Human Rights Watchs bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan.

Katerina Janouch avböjde min inbjudan. Hon gjorde sig lustig över mig och kallade mig mediakåt samt tramsig. Hon har bättre saker för sig än att åka till Afghanistan. Stefan Löfven borde åka i stället. Det säger allt om hennes ambitioner att verkligen ta reda på fakta.

 

Olgas äventyr

Tänk att min älskade lilla Olgis snart har varit på språkresa i Saint Raphael i snart tre veckor. Det är inte klokt vad länge hon har varit borta! Nästan outhärdligt länge. Men det tröstar att veta att hon verkar the time of her life på rivieran. Så bra grej det här med språkresa. Man borde själv åka i väg på nåt liknande. Otroligt utvecklande, roligt, spännande och lärorikt.

Olga bor alltså hos ett franskt par i pensionsåldern som inte kan många ord engelska. Hon delar värdfamilj med en norsk tjej, en tysk tjej och en spanjorska. Inte mycket svenska blir det. Typ bara engelska och franska. De bor 10 min från stranden och 10 min från skolan där de får franskalektioner 3 timmar varje dag. Jättebra pedagoger och lagom nivå rapporterar Olga. Ett stort plus är all god mat, och alla grymma utflykter som EF anordnar, Olga har fått beta av nästan varenda  hotspot på hela rivieran, Monaco, Grasse, Saint Tropez, Nice och Antibes. Ni som är sugna på mer information gå in på EF Sveriges hemsida här.

Avundsjuk på min egen unge är jag:-)

Fortsätt att läsa ”Olgas äventyr”

 

Att bli kär i en röst

Olika somrar har präglats av olika händelser, personer eller grejer för mig. Greklandssommaren, Mickesommaren (sommaren när jag blev kär i – ja just det – Micke, bilsommaren (när vi bilade runt i Europa), regnsommaren och hästsommaren. Den här sommaren kommer jag tveklöst att minnas som ljudboksommaren. Det mesta jag har gjort har jag gjort med ett par lurar och fantastisk läsning i öronen. Nu har jag nördat in mig på BookBeats teman. Ja ni läste rätt, BookBeat har fixat teman för oss rådvilla vilket har resulterat i att jag har lyssnat på böcker som jag kanske aldrig annars skulle ha hittat. Just nu är jag inne på temat ”Hjärtekrossad”. Och jag är kär i Bodil Malmstens röst och hennes fina fina lilla diktsamling ”Det här är hjärtat”. Bodils ord är mina favoritord. 

Ni som inte testat BookBeat, gå in här, skriv in rabattkoden sannalundell och få en helt gratis provmånad! Puss och varsågoda! 

I samarbete med BookBeat.

 

Gotland ändå

Fem dagar på kalkstensbumlingen i havet gör ändå mirakel med själen. Älskar älskar älskar dig lilla ö. I år blev det en kort visit men vi lyckades beta av allt som betyder nåt. Middag hos Johan på Furillen, dopp i kalkbrott, mys hos Ann i Valleviken, Bungenäs, tystnad och mobilskugga i fiskeboden, middag på Surfers hos Jonathan, dopp i havet och häng på hemliga stenstranden. Ända sen Iggy föddes har Gotland varit sommarviste för oss men när Stora Lundby kom in i bilden trodde jag i min enfald att Gotland inte behövdes längre… men det gör det. Ingen sommar utan Gotland som kidsen säger❤️

 

Ej avundsjuk på födande systrar i det här landet just nu

Inte mycket når fram till min hjärna i detta degigaste av degiga semesterlägen, men BB-krisen gör det. Nu får det fan vara nog. År efter år får vi höra om kvinnor som tvingas föda i bilar, i korridorer, i hissar, i diken. Barnmorskor som går på knäna på proppfulla förlossningsavdelningar. Kvinnor som inför sina förlossningar inte vet om det finns plats för dem på närmaste förlossningsavdelning. Kvinnor i fullt värkarbete som i panik får sitta i taxi till andra län för att få plats att föda. Kvinnor som inte hinner få epidural för att narkosläkaren var tvungen att prioritera ”viktigare” patienter. Kvinnor som skickas hem innan bara timmar efter att de fött på grund av platsbrist. Kvinnor som inte undersökts ordentligt efter sina förlossningar och sen går runt med dåligt läkta bristningar och ett sabbat sexliv resten av livet. 

Proppen gick för mig när jag läste ett blogginlägg av Wickan Ahlin som spreds på Facebook. Wickan har en sk riskgraviditet, vattnet har gått alldeles för tidigt, hennes tillstånd kräver ständig medicinsk övervakning och hennes bebis kommer troligtvis att födas många många veckor för tidigt. Hon har flyttats från Gävle sjukhus till Akademiska sjukhuset i Uppsala där hon trott att hon i trygghet skall kunna föda sin unge och få bästa tänkbara neonatalvård. Men nej. Icke. I semestertider finns tydligen inte tillräckligt många sjuksköterskor på neonatalen i Uppsala så Wickan har nu tvingats lägga sig i en helikopter och flyga till Finland där Sverige har hyrt in sig på vårdplatser. I Finland ligger hon på en isoleringsavdelning och får vård på främmande språk. I ett redan orostungt, utsatt och menatalt prövande läge slussas hon runt som boskap till ett annat land för att få föda sitt barn. Vad fan är det som pågår här??? Vad händer med vår förlossningsvård? 

Varför accepterar vi det här? Kanske för att vi under generationer av patriarkalt förtryck har fostrats till att barnafödande är något ”naturligt” som vi bara lite sådär i skymundan ska klara av med minsta möjliga vårdinsats. Ett nödvändigt ont. Vi har normaliserat att födande människohonor anses ”tåla” fler förflyttningar och otryggare,okända miljöer än vad som anses värdigt dräktiga kor och hästar. Vi har normaliserat att barnafödande per definition är ett enda stort lidande, både fysiskt och psykiskt, och att det bara är att ta sig igenom som livets värsta stålbad och inte blicka bakåt för belöningen är ju så fantastisk – en bebis! Jag tycker att det får vara slut på de här brutaliteterna nu. 

Den 20 augusti 13.00 hålls ARG JÄVLA RIKS-MARSCH MOT BB-KAOSET på initiativ av bästa Cissi Wallin och Emily Comeau Helsing i samarbete med Födelsevrålet; Sveriges enda brukarorganisation för födande innan, under och efter förlossningen. Marschen arrangeras runt om i flera städer och på många orter i vårt land. Sök på Facebook! 

Jag går fan längst fram i tåget. Är ni med mig? Jaaaa, såklart. 

 

Sommaren pågår

Mitten av juli och värmen är fortfarande inte här. Ni vet den där kvävande värmen som vi behöver för att palla mörkret sen. Tack och lov för Mallorca-trippen i början av juni. Får leva på den om inte högtrycket otippat drar in snart…

Har börjat komma in i en lunk där jag för första gången på mycket länge är helst avspänd. Vaknar på morgnarna och känner mig utsövd efter 8, i bland 9 timmars fin och mild sömn. M frågade i går om jag hade tagit en sömntablett för att mitt ansikte såg så avspänt ut. Det säger liksom allt om hur spänd jag har varit. Såg mig själv i spegeln och inser att min nyckelbenslinje är omformad av anspänning. Axlarna uppdragna. Halsen kortare. Jag behöver yoga. Och massage. 

Trött, trött trött. På ett bra sätt. Njuttrött. Som ett mätt lejon på savannen. Och jag inser att jag inte känt så sen mamma dog. Det är först nu som jag inte vaknar med kaninhjärta och en permanent klump i halsen. Först nu som jag inser hur hård den här sorgen varit mot min kropp. Sorgen sliter verkligen. Den sliter och drar och röjer med hela ens existens. 

Jag saknar fortfarande. Går fortfarande ner i källaren på ren instinkt då och då och sätter mig bland mammas kläder som ligger i en Ikeakasse och andas in hennes doft. Och så gråter jag och saknar och önskar att hon hade fått vara med en stund till. Men förlusten driver inte hela mig längre, det finns plats för livet nu. Mitt liv. Barnens liv. Jag kan skratta igen. Det trodde jag aldrig i mitten av mars.