Att vara med i Daniel Redgerts podd och plötsligt bli Botox-expert med hela svenska folket!

Jag var ju med i Daniel Redgerts poddcast Tankar med…härom veckan. Ja, här kan ni lyssna om ni vill!

Jag outade i denna poddcast att jag ”älskade botox” och nu svämmar min inkorg över av frågor gällande var jag gör min billiga botox.

Måste förtydliga mig. Jag älskar naturligtvis inte botox. Det var en kraftig överdrift att säga så. Men jag har mer eller mindre regelbundet injicerat en pyttedos i min bekymmerrynka sedan tre år tbax. Och jag gillar att den där bekymrade looken slätas ut. Det gör jag. Och jag gör inte min billiga botox på något speciellt ställe. Jag gör den på olika ställen som har bra erbjudanden. Och eftersom jag vill ha så lite – bara i den där lilla rynkan – så blir det inte så dyrt. Men för alla er botox-funderare så har jag gått till en riktigt riktigt duktig tjej som jag återkommer till eftersom hon är snäll och använder minsta möjliga babynål och kan konsten att trösta en hopplöst spruträtt kvinna. Danielle har också varit bäst på att korrigera en liten ojämnhet jag har i ansiktet. Inte billigast, men riktigt proffsig och kunnig: Danielle Fa på Laser och Estetik!

Och ja, jag har fått mycket kritik för detta botox-outande också. Jag är en förebild och har en dotter och borde veta bättre och så vidare. Jag borde omfamna hela mig och hela min look. Jag borde visa mig själv egenkärlek och ge mig själv en kram och sluta slå på mig själv och så vidare. Jag borde läsa på och förstå att jag utsätter mina barn för risken att bli empatistörda eftersom botoxade ansikten inte visar känslor. Osv.

Och jag slås återigen av människor oförmåga att tänka i två led. Att förutsätta att människor som botoxar, bantar och tränar hatar sig själv är en alltför enkel slutsats. Att påstå att vi tvingas till detta genom patriarkatet är också en för enkel oanalyserad tanke. Jag älskar mig själv. Tycker att jag är vacker. Är rätt nöjd på det hela taget. Är inte särskilt fåfäng. Är inte överdrivet intresserad av så kallad skönhet och smink och utseende och mode. Mår inte dåligt när jag inte gjort botox (som nu, när rynkan e tbax eftersom jag gjorde botox senast i juni förra året). Men jag testar lite allt möjligt som känns bra. Tatueringar, piercing, olika frisyrer, manikyr och kläder jag blir förälskad samt idéer om hur jag skulle vilja forma min kropp eller ej i har passerat genom åren. Jag är 38 år och tar inte särskilt allvarligt på något längre. Blir mer och mer tillåtande och mindre och mindre dömande. Förstår Lady Dahmers kroppsaktivism helt och fullt och omfamnar den liksom jag likväl blir inspirerad av Michaela Fröstads überhurtiga löprundor på instagram. Älskar att frossa croissanter och pannkakor och godis för att nästa dag använda mat som medicin. En människa är inte ett enkelt spår. Inte en enkel väg. Ju äldre och visare och mer erfarna vi blir desto färre åsikter om rätt och fel har en…Eller jag har det i allafall. Mindre och mindre dömande, mer och mer tolerant för olikheterna…

 

Courchevel je t’aime

Alltså i dag har vi haft en sån sjuk drömdag att jag nästan måste nypa mig i armen för att förstå att den var på riktigt. Vaknade till en klarblå himmel, strålande sol, -5, vindstilla. Inga liftköer (helt sjukt, men helt sant), 60 cm nattdumpad snö och en superpedantisk pistmaskinist. Alltså vi pratar ren perfektion. Skidåkarens fucking högsta dröm. 

Courchevel ligger ju i världens största liftområde Les trois vallés. Flera hundra nedfarter, 600 km preppad pist och över 100 liftar. I dag hann vi med en bråkdel:-). Riktigt riktigt fina backar. Riktigt episk åkning. Så fin snö att jag nästan blir tårögd av att tänka på den! Och vyerna. Såg hela Mont Blanc och grät lite över det också. 

Det här är mitt första besök i franska alperna. Har varit i Österrike tidigare. Rent spontant känner jag att det här mer är jag! Snällare, smörigare backar, ostron och champagne till lunch, en riktig njutarmentalitet överlag. Mindre supergalna funktionsklädda hurtbullar mer fashion, njut och estradöråkning. Såklart en hel del nyrikt, minkpälsklätt intill dumhet som bara är här för att jaga status, men de åker ju knappt skidor. Stannar i byn och shoppar loss på Chanel och Dior. Älsk på den här dagen helt enkelt!!! 

 

God morgon Courchevel

Vi är i snöhimlen. Högt över träden, med spetsiga gräddbakelser runt om oss. I franska alperna. Vi har drömt om det här och pratat om det varje år sedan vi träffades. Vi måste åka till alperna. Vi måste få åka skidor i solen. Vi måste få äta ostron mitt i backen. 

Och nu är vi här! I världens största skidsystem och det är magiskt. Vi bor på Aman Le Melezin som bäst kan beskrivas som sober überlyx och vi har faktiskt bestämt oss för att ligga i sängen precis hela dagen och äta croissanter och dricka kaffe och slösurfa och titta ut där snön bokstavligen vräker ner. Ingen sikt i backarna så det enda vi ämnar göra är att pallra oss ner till spa’t och simma lite lugnt. 

 

Tack 2016 jag älskade dig trots att så mycket skit hände

Världen kändes skakig 2016. Terror. Rädsla. Främlingsfientlighet. Trump som president. En medialt landskap präglat av propaganda. Det första året i mitt liv som jag på allvar har börjat tänka på att det faktiskt skulle kunna gå helt åt helvete här i Sverige. Att det kan bli krig här också. Att våra värderingar är så formbara och relativa. Att det som var fullständigt otänkbart för 10 år sedan nu i dag är fullt godtagbara tankar. Att vi är så jävla självgoda och naiva som tror oss stå utanför och ovanför allt som sker…

Men mitt eget liv, min lilla privata bubbla var mer harmoniskt och kärleksfullt än någonsin tidigare. Så jag älskade 2016.

I stort sett hela mitt liv har präglats väldigt mycket av att leva nära den aktiva beroendesjukdomen. 2016 gjorde jag inte det. 2016 var ett liv fritt från medberoende. På riktigt.

Julen och nyåret har varit…fantastiskt. Som i en smörig, lycklig novell. Och jag har kunnat delta i lyckan. Famnats av den liksom. Mat, mat, mat. Brasor. Tända ljus. Glada barn. Spel. Filmer. Mysbralla. Tofflor. Uteritter i solen. Osv. Nu har jag ytterligare några dagar av lugn framför mig. Så himla himla skönt.

 

Några dagar innan det nya året…

Julen är över…Den välsignade. Faktiskt. Haft min kanske bästa jul ever. Otroligt fint har vi haft det. Var lite orolig innan, då mina jular under en stor del av mitt liv ofta varit mer eller mindre kaotiska.

Min dröm om jul vilar mycket på min tidiga barndoms jular. Och hur jag än vrider och vänder på det så är det liksom dit jag drömmer om att återvända…

När jag var liten, fram till att mamma och pappa skilde sig när jag var 9 år så firade vi alltid hos min farmor och farfar. De var som en trygg hamn. Inget groll fick plats i deras hus. Man kom till deras lilla 50-tals minivilla klockan 13.30, satte sig till dukat julbord, åt av farmors utsökta köttbullar, korvar, sillar och jansson tills man sprack, förflyttade sig till det lilla lilla vardagsrummet där Kalle Anka slogs på 15.00 och sen gick Stickan, mina kusiners farfar, ut för att köpa tidningen och ta en cigarill och typiskt nog så kom Tomten precis när Stickan var borta. En klassisk familjejul utan strul. Starka traditioner. En farmor och en farfar som tog på sig jobbet att rodda julen för oss andra som fick komma till dukat bord och fint städat hus. Ingen blev för full. Ingen tjafsade. Jag minns dessa julars soundtrack

Sen blev det skilsmässa. Och farfar blev sjuk. Och jularna blev bara ett fladdrigt fragment av brustna traditioner. Försök att skapa nya. Försök att fixa julen själv liksom. Vilket passar sig mindre bra rent praktiskt och orkesmässigt när man har små små barn. Svårt att göra Jansson då, svårt att vara värdinna. Svårt att hugga gran och pynta och projektleda då.

Så det har blivit lite hipp som happ och kaos och en ständig saknad efter farmor och farfar. Efter det självklara. Efter att någon annan bar julen på sina axlar. Så himla mycket värt det i dessa tider då det är så ultramodernt att bara bryta med allt och bestämma själv. Gå på vilja. Avfärda för att man inte få bestämma själv typ…

Kris och kaos kommer ofta upp på julbordet. Kanske för att vi har så svårt att gömma oss i annat just på julafton. Inget jobb att fly in i. Inga måsten – förutom att ha trevligt med sin familj…Och hur ska man kunna ha trevligt om en har en massa olösta konflikter och skit. Stressen gör sitt till också.

Konstigt att något som borde vara så enkelt kan bli så satans svårt.

Den här julen var det just enkelt. Att älska är enkelt. Att umgås med dem man älskar är enkelt.

 

Små pyromaner i hemmet…

Hittade en tom tändsticksask i lördags. Alla tändstickorna var uppbrända och låg lite här och var i huset…

Min första impuls var att bli helt opedagogiskt galen på kidsen, men jag lyckades bita i hop och klev i stället in på deras rum med någon slags mer myndig och djupt oroad stämma och meddelade att ”nu barn, nu är det dags för brandövning”.

Sagt och gjort så satt de två små pyromanligisterna som två tända ljus vid matbordet några minuter senare och vi hade ett allvarligt men ändå fint samtal om vad som skulle hända om det började brinna här hemma. De fick berätta hur de brukade göra i skolan och att de inte alls blev rädda för brandlarmet när det gick i gång och att de redan hade fått öva på att krypa minsann! Sen gick vi runt i hela huset och kikade på de utrymningsvägar som finns och så fick de visa sin eminenta krypskills.


Sen fick de hjälpa till att bestämma en återsamlingsplats: flaggstången! ”Den är liksom lätt att komma i håg”.

Vi tränade att ringa 112 och så pratade vi om att de INTE ska springa runt för att hitta sina IPhones, gosedjur, hundar eller annat om brandlarmet går.

Som ett avslutande sista moment fick de lägga sig i sina sängar och låtsas sova och så drog jag på larmet! Båda två kröp fint nerför trappan och ut genom dörren enligt utrymningsplanen som jag visat och så sprang de till flaggstången, räknade familjemedlemmar och slog 112.

På det stora hela var det en riktigt lyckad brandövning men en stor fråga återstod: ”Vad gör vi om hundarna inte kommer ut, mamma? Ska de bara få brinna upp?”.

Och då försökte jag förklara att hundarna som har världens känsligaste nosar och instinkter säkert skulle klara sig och springa ut själva…

Efter brandövning fick de varsitt diplom dom jag skrev ut här.

Här är Sector Alarms checklista om du också vill brandöva hemma:

  • Gör en utrymningsplan
  • Bestäm en plats att samlas på (återsamlingsplats)
  • Lär de yngsta barnen att ljudet inte är farligt
  • Kryp ut om det är mycket rök
  • Brandöva med ljud
  • Ring 112 och berätta att det brinner

Nu hoppas jag på att slippa fler pyromanfasoner hemma!

I samarbete med Sector Alarm

 

Kvinnorna i mitt liv

Hösten kom och gick och innehöll på tok för lite häng med mina bästisar. För nån vecka sen fick jag sånt längtanssug efter dem att jag ställde om en glöggfest till en kvinnofest på landet. Hästar, evighetslånga samtal,  långkokt lammlägg, julgodis, glögg maxat med en sleep over… bästa helgen på länge. Vänskap ska vårdas för utan vännerna tappar man lätt kompassen. Puss. 

 

Kent

Sista spelningen och jag kan bara inte begripa att vi färdats så fort genom tiden. Minns när jag såg dem på Lollipop, på Roskilde, på Hultsfred och det känns som igår. Så märkligt. 

Tror den här spelningen kan bli helt episk. 

 

Varför brandövar man på jobbet men inte hemma?

När jag var ung så var jag förfärligt orädd och levde i tron om att jag var odödlig. Hade inte en tanke på att ha ett fungerande brandlarm, att läsa säkerhetsbroschyrer i flygplan, att lära mig hjärt- och lungräddning eller rida med hjälm. Hörde jag ett brandlarm någonstans så levde jag i godan tro om att det bara var någon brandövning, som i skolan. Jag vet inte om den där känslan hör ungdomen till eller om det bara var jag som var sådär totalt oförsiktig gällande precis allt för att jag liksom var rätt så förskonad från plötsliga katastrofer och olyckor.
Men så föddes lilla Olga och allt förändrades. Plötsligt inser man att den här djupt djupt älskade minimänniskans hela existens faktiskt står och faller med ens egen överlevnad totalt. Dessutom är bara tanken på att ens unge på något sätt skulle skada sig att likna vid tortyr. Inte läge att trilla av en pålle i vild galopp och bryta ryggen. Inte läge att bo på tionde våningen på nåt lopphotell i de trängsta av New Delhis gränder där elledningarna dinglar som julpynt utanför fönstret och brandbilar inte kan komma fram. Inte läge att inte veta var närmsta vårdcentral ligger.
Min orädda livsstil fick sig en makeover kan man säga! Plötslig blev jag mån om brandsläckare, om brandvarnare och brandfiltar. Jag började dubbelkolla min trassliga elektronik och fick rensa bort hälften på grund av kraftigt brandfarliga grejer. Ringde och skällde ut min hyresvärd för att jag inte hade en fungerande brandvarnare och ingen brandstege. Vetskapen att jag faktiskt kunde minimera riskerna runt mig och barnen kändes på något sätt extremt tröstande.
Just tanken på att det ska börja brinna är för mig fortfarande kanske den största mardrömmen. Att inte riktigt veta hur man ska göra – för helt ärligt så var det senast i femteklass som jag var hos brandförsvaret och fick lära mig lite brand-vett- och etikett. Att i panik vakna upp i rök och inte hitta sina barn. Stora Lundby är ju en väldigt gammal gård, med anor från 1500-talet. Och gården har tydligen brunnit flera gånger.  Det gör en extra nojjig att tänka på. Gaaah, orkar inte ens gå in i det scenariot. Börjar typ svettas.
Därför är jag så otroligt glad över att Sector Alarm tar ett helhetsgrepp och nu erbjuder oss alla – inte bara större arbetsgivare, myndigheter, föreningar och organisationer – en brandövning i hemmet för hela familjen!
Sector Alarm vill hjälpa oss att få kunskap och rusta oss om nu branden skulle vara framme. Visste ni att det brinner i 17 svenska hem dagligen! Hemmet är alltså den vanligaste platsen för brand i hela samhället. Ändå är det nästan ingen som har en plan eller rutin för om ens laddare till smartphonen plötsligt skulle blir överhettad och fatta eld. Det är ju jättekonstigt. Och en väldigt onödig risk. Sector Alarms brandövning ska dessutom vara rolig och kunskapsspäckad så att det blir mer spännande och roligt för barnen än orosskapande! Har själv bokat in en tid efter nyår. Gör det du också!
- Vitmossa är fint men elden älskar den Igor!
– Vitmossa är fint men elden älskar den Igor!
I samarbete med Sector Alarm.
 

Kalas 

Befinner mig i en psykedelisk värld! Närmare bestämt på Bounce. Över 100 sammankopplade studsmattor med inslag av parkour, dodgeball, basket och mycket mer.  Det nya ”innestället” för kids här i Stockholm. Ett paradis enligt Iggy och Lo!

Och en vintertrött mor kan inte annat än att hålla med. Att köpa sig fri från bullbak, tårtfix, ballongblås, rollen som lektant, projektledare och städerska är mitt bästa bästa trix och tips. Att helt enkelt köpa sig fri från saker man inte orkar. Och ja man kan förfäras över att ungarna vill ha så galet maxade kalas som tömmer plånboken osv. Men ärligt talat så kostar tid också. 

På Bounce fick kalaskidsen en egen kalasvärd som hette Jim. Så jävla bra kille! Lekfull, rolig och omhändertagande så att alla kände sig trygga. I en timme fick de testa Bounce hela utbud, sen serverades hamburgare och pommes som maxades med glasstårta och ett en skönsjungande Jim! 

Och jag satt och långfikade och snackade med Peter och Therese och njöt av livet❤️