Ny vecka

Måndag och två av tre pojkar är slagna av förkylning, en är gnällig av tänder (tror jag) och jag är låg.

Mammasorg. Hon fyllde 68 år i himlen i går. Vi tog bilen in till stan, gick över bron till Skeppsholmen, allt var gult, krispigt, varmt och vackert. Ja, Stockholm var vackrast i världen. Mötte brorsan och hans dotter på Moderna Muséet. Försökte fira och göra sånt mamma brukade göra med oss. Visade barnen Dali’s Wilhelm Tells gåta. Och geten med bildäcket och färgen. Berättade om Picasso. Om Andy Warhol. Garvade åt att barnen tyckte att det var precis lika tråkigt som jag tyckte när jag var liten.

Men sen kom vi hem och cement hade bosatt sig i mig. Allt kändes bara meningslöst. Tungt och trist. Skymningen i lila kändes inte ens vacker, bara som att nån hade rånat mig och snott ljuset. Och idag har jag fortfarande cement i huvudet. Tung och grå känns dagen, hur mycket naturen ens gör sig till för att försöka muntra upp mig.

Jag har sån stark längtan efter att vara i mammas rum, göra sånt jag brukade göra med henne. Vill omfamnas av hennes energier. Och inbillar mig att jag kan det nu 1,5 år efter att hon dog. Men varje gång slås jag av att det inte bara är den goda, varma saknaden och hennes närvaro som finns där. I hennes rum bor fortfarande sorgen. Den vidunderliga sorgen som river och sliter. Som drar ner och ställer frågor jag aldrig får svar på.

Jag undrar när jag har sörjt klart. Jag undrar när det som påminner om mamma bara ska få göra mig glad. För jag vill inte bli en sån som undviker allt som påminner om mamma. Vill inte bli en bladvändare. Vill inte exkludera mamma helt ur livet för att jag inte pallar sorgen.

 

Chefens menskalender

Hannah o Amanda vill lyfta menstabut och ha öppen menskalender så att de kan specialbehandla sina anställda beroende på var i cykeln de befinner sig. Typ.

Lisa Magnusson rasar över detta och tycker att det är ett genomsjukt förslag.

Jag håller med alla för en gångs skull.

Är helt för att vi måste lyfta kvinnors månatliga hormonella variationer. För sin egen skull bör man lära sig sin cykel. Önskar så att jag hade lärt mig min tidigare. Fattat vad PMS är för just mig. Vad ägglossningen gör med just mig. Vad postmens gör med mitt psyke.

Men. Och där kom det, menet, JAG vill hålla koll på min cykel. JAG vill ta hand om mitt ibland hormonella humör. Vill att hänsyn ska visas på MIN inrådan. Vill inte att nån annan jävel ska bedöma mitt mående. I synnerhet inte en chef eller överordnad. För alla kvinnor påverkas ju olika av hormoner. Och vad är egentligen normalmående? En spansk antropolog som jag glömt namnet på , vände på den gängse uppfattningen att PMS skulle vara ett avvikande helvetstillstånd. Hon menade tvärtom, när vi har PMS ser vi världen som den verkligen är. Vi upplever könsmaksordningens orättvisor, ser mäns överordning, känner de ovälkomna blickarna, de störande systemen. Utan östrogenglittriga filter. För östrogenboosten gör oss medgörliga, överseende intill dumhet och falskt positiva till allt skit en kan komma på. Det är samhällets enormt snäva kvinnoram som gör att vi bara känner oss ok i det där veckolånga fönstret precis efter mens. Sen blir vi för kåta o självständiga när ägglossningen slår till och kallas galna. Och sen kommer PMS’en o då ser vi för klart och anses bithiga o dumma i huvudet.

Helt klart intressant tanke. In PMS – you will find the truth. Kanske.

För övrigt har inte alla kvinnor mens. Gravida, ammande, p-pillerknaprande, p-stav, p-ring, hormonspiral, klimakteriet, och de utan livmoder. Och män har också varierande hormoncykler.

Lär känna dig själv bättre. Det är mitt råd. Lär dina barn att lära känna sina kroppar. Älska sina kroppar och sina hormoner.

 

Kroppsångesten, eller glädjen

Det är mycket kropp nu.

Mia Skäringers Kroppshets har visats i SVT. En fantastisk fin liten serie även om jag gärna hade sett att den fördjupade diskussionen ytterligare och inte enkom skyllde kvinnors kroppshat på kapitalismen typ. Hade velat ha lite historia, lite fler teorier om kroppshatet och färre filmade videosamtal. Men på det stora hela en jätteviktig serie för så många.

Mitt instaflöde är också numer fullt av kroppspositivism och efterföljande diskussioner om kvinnokroppen.

Kroppen engagerar. Kvinnor är trötta på att fostras till självhat.

I kölvattnet av den här kroppsdiskussionen har jag ändå känt mig lite som en outsider. Känner inte igen mig i kroppshetsen. Inte känt igen mig i kroppsäcklet. Är jag känslomässigt avstängd beträffande min kropp? Eller har jag inte känt efter ordentligt? Är det nåt fel på mig som inte har issues kring min fysik/utseende?

Och när Hillevi Wahl bad mig medverka i Kroppspodden så kände jag spontant att det blir en tyst podd för jag har faktiskt inget att säga om min kropp mer än att jag är helt och hållet bekväm med den och alltid har varit.

Men som alltid när man pratar med kloka människor så slog det mig under poddandet att jag sluppit en stor del av den här kroppsångesten av följande anledningar:

1. Av en ren slump föddes jag med en flickkropp som passade in i vår oerhört snäva kroppsnorm. Var en liten tanig flicka. Kort och supersmal under hela min barndom. Så smal att jag blev hängandes i räcket på överslafen av en våningssäng när jag skulle hoppa ner. I mina revben. Tunn och lite osynlig. Precis så som flickor ska vara. Sen blev jag tonåring och var fortfarande tunn och liten och kort. Utan tits and ass. Och det gav väl upphov till lite oro  i början av högstadiet. Vilken kille vill ha en sån här outvecklad tjej typ. Men som av en slump så gjorde ju Kate Moss entré på catwalken under 90-talet och blev fotomodellen på allas läppar och hon vägde precis som jag 45 kilo och hade inga tuttar. Å så var den oron ur världen. Sen har jag varit fortsatt ”smal”. Jag har befunnit mig i det normativa fönstret. Sluppit känna mig fel ur ett samhällsperspektiv.

2. Min morsa höll inte på med bantning. Hon höll inte på med sin kropp överhuvudtaget. Hon galentränade inte, hade inte som livsändamål att vara sexy, hot, femte fatale, eller förförisk. Ingen besatthet av att bli mansbekräftad. Hon hade inga problem med sin nakenhet. Inga problem med sitt utseende. I iallafall inte framför mig. Har aldrig någonsin kommenterat varken sin egen eller min kropp eller mitt utseende på annat sätt än positivt. Det gäller också övriga kvinnor i min släkt. Ingen som har hållit på med kroppshets, kroppshat, haft ätstörningar eller bantat hysteriskt. Tvärtom har det litegrann funnits ett förakt för förföriska fruntimmer. Problemet i min släkt har legat i huvudena. Ångest, depressioner, alkoholism, bipolaritet. Psykisk ohälsa kan givetvis yttra sig i kroppshat/kroppsbesatthet/kroppsnojor, men inte för min mamma. Hennes ångest uppehöll sig inte specifikt kring kroppen. Den var så mycket större och starkare än så.

3. Mina föräldrar var duktiga på att bryta normer rent generellt. Att leva utanför samhället. Att inte vara som alla andra.  Jag fostrades till att ha en kritisk blick. Till att inte köpa kapitalismens idéer om att vilja forma oss till en missnöjd pöbel på jakt efter lycka i konsumtion. Att tro sig bli lyckligare av en ny klänning, smalare midja, ett nytt läppstift var en idé jag föraktade redan som 15-åring.

4. Jag var en hästtjej. Hästtjejer (iallafall på den tiden) skulle inte hålla på och bry sig om sitt utseende och sina kroppar. Skit under naglarna, damm i håret, hästskit i fejset, sönderridna ridbyxor var mitt drömmode. 5. Sen blev jag grungare och indiekid. Normkritiska strömningar som var anti allt som hade med kommers att göra förutom inköp av Dr Martins, festivalarmband, öl, CD-skivor, rutiga flanellskjortor och perfekt slitna jeans.

5. Jag gick inte i gång på kroppsbekräftelse. De få gånger nån italienare visslade efter mig på stranden kände jag bara ”gubbslem”. Jag minns en fransman som gjorde kissekattljud och väste ”mon chat”när jag gick förbi och sa bara ”fuck you”. Jag gick inte igång på att bli objektifierad. Jag gick igång på förälskelse. Att objektifiera killar ikring mig (inte så sunt det heller förstås)”.

6. Jag hade inte tid att oroa mig kring min kropp. Jag var liksom mer i andras kroppar och psyken än i min egen. Min ångest, min oro, mitt medberoende har alltid riktats mot någon annan. I stället för att älta kring min egen kropp, mitt eget psyke, mitt eget liv, så har jag ältat kring mina problempersoner. Jag har haft ett andrefokus att fly in i. Jag vill verkligen inte förhöja medberoendet här, men just ur det här perspektivet så har det fyllt sitt behov som ångestreduktion.

Och nu då, när jag tagit tag i mitt medberoende. När jag har lärt mig att vara i mitt eget huvud.

Jag älskar min kropp. Jag vill vara stark. Jag vill bli gammal. Jag vill vara frisk. Bli ännu friskare. Det är mitt fokus. Och jag förstår att jag är ett undantag. Jag vet att jag är en udda fågel. Jag inser att min kroppsglädje inte är ett bevis för att de som upplever kroppshat är fel ute. Tvärtom, jag tror att jag är ett undantag som bekräftar regeln.

 

Ångestvecka

Efter valet-ångest.

Över 17% av Sveriges befolkning valde alltså att rösta på ett parti som på sidan 8 i sitt principprogram skriver såhär:

”Vår strävan är att utforma politiken efter hur vi tror att människan är och inte hur vi önskar att hon vore. Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.”

Ett stycke där SD själva förklarar sin rasism. Människor som föds på olika delar av vårt jordklot ÄR enligt SD olika bara på grund av sin hudfärg.

Detta ÄR rasism. Hur mycket SD nu försöker omdefiniera det begreppet.

Och, ja, det är ju helt jävla sjukt att 17% av svenskarna röstar på ett parti som har massa idéer som har noll förankring i vetenskap, i nutida forskning, i allt det vi moderna människor faktiskt vet om just människor. Deras ideologi utgår i stället från ”värderingar”, dvs allmänt hittepå. Humbug. Vansinnestankar som är livsfarliga för mänskligheten (ja, det vet vi, titta några årtionden bakåt i tiden bara).

Så det här är vad min vecka har präglats av. Inte så mysigt och förhoppningsfullt i mitt huvud nu alltså.

 

Inspo

Jag vet inte om jag är en kvarleva från 2000-talet eller så, meeeeen jag älskar fortfarande bloggar. Att läsa dem och – faktiskt – att skriva dem (även om det är lite torka här mellan varven, ja jag vet, men låt en kvinna njuta av sin bejby:-).

Viktig grej med bloggläs dock är att få nytändning emellanåt. Hitta nya guldkorn. Nya röster. Nya perspektiv. Därför ger jag er mina bloggfavvisar den senaste tiden:

Siri Barje – en wanna be veggie´s favorit för tillfället!

Ja men kolla in detta smarriga:

All mat hon lagar vill jag bara kasta mig över. Ni vet när man smakmässigt är helt och hållet kompatibel. Dessutom bilder på hennes fina unge, och hennes snygga stil. Missförstå mig rätt, men hela hon är mumsig. Blir galet inspirerad av hennes blogg och instagram där hon heter @olivehummer

Favoritblogg nummer två är Krickelins. Krickelins värld är så vacker. Så äkta, mild och vild. Vill ha hennes öga för samtligt estetiskt i mitt liv. Punkt. Kolla här så förstår ni

Elin Renck. För att hon också är inne på sin fjärde unge. För att hon är rolig. Har fin stil. Är smart. Får mig att se nytt. Och kort och gott är så himla bjuckig beträffande det man brukar kalla det lilla livet. Barnen. Hemmet. Pusslet. Orienteringen kring småglinen. Igenkänning. Big time.

Jonna Jinton. Men hallå. Hon gjorde det jag alltid drömt om. Lämnade det hektiska livet i Göteborg, flyttade till en stuga in the middle of nowhere – Grundtjärn – en by med typ 10 invånare. Nu lever hon på sina magiska foton, bloggande, filmande, konst. Norrsken, tjärnar, storslagen orörd natur, lingonplock, skidturer, djur. Ett enkelt, fritt liv. Ett liv utan konsumtionshets. Som en liten meditation att läsa hennes blogg.

Vill också leva ett liv som älva i Norrland:

Sen älskar jag ju mina gamla godingar förstås. De jag aldrig tröttnar på:

Lady Dahmer. För att hon är smart. Normbrytande. Modig. Orkar basera sina åsikter på kunskap. Läsa på. Hela hennes värld är lite som en genusskola. Alldeles gratis. Samtliga borde gå den! Skrattar också mycket när jag läser henne.

Sandra Beijer 

Älskar hennes ord bara. Ett liv så diametralt olikt mitt. Det jag lever nu alltså. Kanske är det därför jag läser henne slaviskt. För att jag känner igen den unga Sanna i Sandra. Hon är som jag var pre 100 barn, hästar, gård och allt. Kanske gillar jag att drömma mig tillbaka ibland:

Malin Wollin. För att jag älskar att skratta. Har jättemånga barn. Och gillar hennes braiga hjärna. Alltid gjort. Kommer alltid att göra. Och tyvärr får ni ingen bild från hennes bild för det funkar inte att sno en därifrån av någon outgrundlig anledning.

Bloggar jag saknar: Nanna Johanssons, Linna Johanssons, Linda Skugges, Emelie Thoréns, Alex Schulmans.

Vilka bloggar älskar ni? Tipsa please!!!

 

Nytt uppdrag

Jag nyper mig i armen, ryser av nån slags eufori och tackar gudarna för att jag får göra en serie program för SVT om min stora passion för hästar. Det är som en dröm alltihop. Nu har jag kommit hem från vår första reportageresa och det var för att använda ett något slitet uttryck: MAGISKT.

I bland överträffar liksom livet sig självt. Som när den här typen av jobberbjudanden kommer. När frågan ”Vill du göra ett tv-program om hästar och hästmänniskor över hela världen?” kommer.  Som när en tvekar i några minuter eftersom en är höggravid och tänker att hästar och nyfödda bejbysar och resor inte går ihop, och producenten bara ”men vi skjuter fram projektet tills bejbyn är större”.

Och nu är bejbyn större och vi har flugit till Danmark och haft makalösa dagar. Big moments. Vill inte avslöja för mycket men den här serien kommer att berätta om hästar på ett helt nytt sätt.

Hallelujah!

 

Babycation

Sommarlovet tog slut och med ens infann sig en känsla av att allt är över. Sommaren. Lättjan. Ljuset. Värmen. Nån slags sorg och dystopi.

Har alltid haft svårt för övergångar. Ångest inför att växla upp eller ner.

Ändå gror också känslan av pånyttfödelse i mig. Längtar efter att använda hjärnan igen, att köpa höstgarderob, leta svamp, rida i klar luft, laga gryta, elda, kratta löv…

Det som hjälper mycket i det här lite sorgsna tillståndet är att direkt boka på en minisemester. En helgtripp. Har gjort det några somrar nu och det funkar.

Därför tvingade jag min kille att i helgen köra mig till höstens första jobb i Danmark som drog i gång nu i veckan. Två ljuvliga dygn fick vi i södra Sverige. Det första på Falkenberg Strandbad som var helt amazing! Vilket fantastiskt hotell! Har längtat efter Skrea Strand, sanddynerna, det salta havet sen jag var liten. Ingen sommar är helt komplett utan västkusten. Massage, helt fantastiskt spa, underbar mat var precis vad vi behövde.

Sen körde vi vidare ner till Arild och Mölle och Kullens fyr, där vi fikade, vandrade i bokskog, glodde på havet och bara njöt Skauneliv. Natten spenderades på Ystad Saltsjöbad som också var helt magiskt. Som utomlands. Oklanderlig service och mat, fantastiskt spa, vackra rum med havsutsikt, vågbrussoundtrack, sköna sängar och känslan av att checka in i en annan värld.

 

Smarta val i vardagen

Jag har ju ett samarbete med Doktor 24 och jag måste säga att jag är så otroligt nöjd med det. Doktor 24 är en digital vårdtjänst som är helt unik och väldigt smart. De har nämligen en digital vårdguide som kan hjälpa till att avgöra om du behöver träffa en läkare online, få hjälp att boka ett fysiskt besök hos en vårdcentral, bli remitterad till en specialist  eller bara kort och gott kan nöja dig med egenvård. Det som gör Doktor 24 lite extra bra är som sagt att de inte vill att vi ska hålla på och använda nätbaserade läkartjänster i onödan och urholka vårdens resurser. Tvärtom, rätt hjälp till rätt person. Att deras läkare har minst 15 års erfarenhet gör inte tjänsten sämre. Klart man vill ha en erfaren läkare om bedömningen görs via videosamtal. Den digitala vårdguiden är gratis och ett digitalt läkarbesök kostar lika mycket som vanligt: 260 kronor. Barn från 1 år till 18 år betalar ingenting.

Under min graviditet upptäcktes det att jag hade hypotyreos, en underfunktion i sköldkörteln som gjorde att jag kände mig supertrött, energilös, frusen, låg och hade ont i kroppen  mer eller mindre hela tiden. Jag fick medicin och allt blev bättre. Efter förlossningen fick jag trappa ner och det tas att jag skulle slippa medicin, men när jag var i Frankrike och hade glömt burken med levaxin hemma kom tröttheten, smärtan och svimningskänslorna tillbaka. Då var det så otroligt skönt att kunna chatta med en svensk läkare, blir lite lugnad och få hjälp med en remiss till en edokrinolog – en expert på hormoner. Nu har jag varit där och mina värden ser bra ut igen. Nu ska jag sänka medicindosen till hälften och sen ta nya prover. Så himla skönt. Rätt hjälp till rätt person utan krångel. Så smart!

 

Evighetssommaren

Sitter på tåget på väg hem. Jag, Olga o Fox har varit i Forshem och hälsat på hos Ditte. Badat i en sval Vänern. Mumsat bakelser på Hällekis Säteri. Ätit fantastiskt på Forshem Gästgiveri. Fått en efterlängtad dos Ditte. Och sovit som små barn med svala vindar in genom vidöppna fönster.

Ännu en lyckad Sverigetour denna både skrämmande men ändå ljuvliga sommar som jag längtar efter ska gå över i kall klar höst.

Torkan. Värmeböljan. Regnet som aldrig kom. Bränderna. Dammet. Bromsarna och de galna geringarna. De uteblivna ridturerna. Det döda gräset, de bruna löven. Natur i kris. Svettiga lakan. Klibbig babyhud. Rädslan för vätskebrist och värmeslag. Overksamheten. Känslan av att kokas inifrån.

Men också de ljumna nätterna. Sjöarna jag med begär kastat mig i och legat kvar länge i. Picknickar i skuggan. Fika under de dignande äppelträden. Inte ett moln. Att vakna till liv framåt midnatt och bli ett nattaktivt djur. Baden i havet. Sanden mellan tårna. Naken baby. Hud mot hud.

Nu är det nog.

Längtar efter höst, ylle, blöta löv, svamp och ridturer utan broms. Men just den här kommande veckan ska jag bara stanna upp och njuta varenda sekund av min Olga som åker till Kenya på ett utbytesår. Åh vad jag redan känner hur jag kommer att sakna henne så obarmhärtigt.

 

Minisemester

Steam Hotel i Västerås. Nu äntligen fick vi till det. Och det var precis lika bra som jag har hört.

Jag älskar hotellivet. I synnerhet när man lyckats skapa den där internationella lyxiga känslan. En stor inbjudande lobby där man hör människor prata olika språk. En glammig gärna murrig bar där det alltid är cocktail hour och det känns rökigt men ändå fräscht. Hotellrum med lyxiga krispiga lakan, högt i tak, inspirerande inredning, utsikt, härligt badrum. Lägg till ett fantastiskt spa och en restaurang med riktigt bra mat på översta våningen med utsikt över nånting sällan skådat. Är personalen dessutom serviceminded och trevlig så känner jag för att checka in forever.

Allt detta har Steam lyckats med! Som att kliva in på ett lyxhotell på Manhattan. Ville aldrig checka ut. Bara vara i den där lyxkänslan där tiden står still och allt kan hända. Hotellmagin. I Västerås.