Randigt liv

Nästan en månad sedan jag var här.

Sorgen är randig sa någon. Och det är den. Eller sorgen är som karga öar av smärta. Som tur är finns havet där som lindring, som bomull och sockervadd mellan öarna. För när man stiger i land i sorgen så attackeras själen av tusen nålar. Tusen eldar. Tusen smockor i solarplexus. Tusen obesvarade frågor. Skuld och ånger. Tusen brännande tårar. Tusen kvävda andetag. Varför, varför, varför. Varför inte. Om jag bara hade. Och saknaden. Som river, sliter, och vill ha tillbaka det som inte går att få.

Så har jag seglat runt den senaste månaden. I försenad sorg. Någon kallade den komplicerad. Det är nog så. Den är komplicerad för mig.  Som en vilsen sjöman som är helt jävla obekväm på båt, men ändå inte alls vill stiga i land i sorgen. Kraschat in den i alla fall och tagit mig vidare ut på öppet hav, sett horisonten och sen kraschat in i den igen. Upp och ner. Bra dagar och dåliga. In och ut ur sorgefanskapet.

Sorgdagarna vill jag bara fly från. Min kropp vill fly. Packa väskan och vara i rörelse. Arbeta hårt. Bli svettig. Boka upp mig, lova bort mig, skingra känslorna. Vill vara upptagen av nya intryck. Nya idéer. Nya ansikten. Aldrig har jag längtat bort så intensivt som nu. Vill vara någon annan än hon som saknar. Något annat än skadat gods.

Men så kraschar jag in i den  – sorgen. Den tar sig förbi mina försvar. Och så tvingas jag vandra runt där i det karga, vassa, obarmhärtiga.

Första tiden efter mammas död var så full av chock avlöst av praktiskt fixande med begravning, bouppteckning, tömning av lägenhet samtidigt som jag ville finnas för barnen. Ville finnas för dem som ett ankare av något slag.

Så min riktiga, avgrundsdjupa förtvivlan kom nu, som ett försenat brev. När allt annat är vackert, fullt av liv och ljus.

 

Och så kom dagen då jag är trippelaktuell i etern!

I kväll smäller det. Jag premiärprogramleder Karlavagnen i SR P4. Åh, vad fint om ni vill lyssna i kväll och ringa in och snacka med mig!

Och så släpps ett helt fantastiskt avsnitt av Fyllepodden då vi gästas av drömpersonen, ledarutvecklaren och författaren Mia Törnblom. Hör henne berätta om sitt tidigare missbruk och hur svårt hon haft att förlåta sig själv. Mia berättar även om sitt arbete med kulturminister Alice Bah Kuhnke och svenska damlandslaget i fotboll. Vill ni veta hur det kan gå till när ett beroende tar över, lyssna på det här ärliga, öppna och fantastiskt lärorika samtalet.

Sist men inte minst ska alla ni hästälskare inte behöva gå tomlyssnade ur denna dag. I dag släpps det sjätte avsnittet av Veterinärpodden och i dag  geggar jag och Marianne Lindsjöö in oss i ett riktigt vidrigt ämne: parasiter. Maskar, larver, gnätter, ägg. Fy och tvi. Men ändå så sjukt viktigt att hålla koll på. Visste ni att maskstammarna (äckligt ord, jag vet!!!) håller på att bli resistenta mot avmaskningsmedel? Det kräver nya metoder och goda förberedelser så att vi kan förebygga och skapa parasitfria miljöer för våra hästar. In och lyssna och äcklas eller njut!

 

Nej jag hatar inte kosttillskott eller människor som tar kosttillskott

Hallå hallå hallå, nej jag hatar inte kosttillskott. Min text handlade inte om det. Har precis tryckt i mig en handfull piller med Zink, B12, och Q10 i kombo med min järntablett och spetsat med ett glas vatten med D-vitamindroppar. Seriöst har jag precis gjort det. Jag har haft massiv järnbrist och den blir bättre av den här kombon, och det har jag fått hjälp med av min mamma som läste varenda studie om näring och brist på näring.

Jag känner mig nödgad att skriva detta få det uppstod hätsk debatt på min instagram där bland annat doktorn i immunolgi – Sanna Ehdin – som skrivit bestsellern ”Den självläkande Människan” gick till hårt angrepp mot kritiken av kosttillskott generellt. Hon menade att allt som finns i Hers är bra. Och hon har ändå forskat på området väldigt mycket. Ni kan gå in och läsa hennes blogg här.

Det mitt blogginlägg handlade om var hur farligt det är att journalister utsätts för hat och hot och mobbing när de gör sitt jobb, dvs granskar produkter åt oss konsumenter. Jag eftersökte ett kritiskt tänkande hos ALLA. Vi måste lära oss att ifrågasätta de produkter och idéer som säljs till oss. Vi måste få ställa frågor kritiskt utan att försäljaren ska agera kränkt stackare. Vi måste våga ställa obekväma frågor om produkter utan att de ”köpta” ska försöka krossa oss genom härkartekniker, genom hat, genom att få opponenten att känna sig helt jävla värdelös. Ok, DET handlade mitt blogginlägg om. Jag refererade till de två journalister som skrivit kritiskt om Hers. Jag menade också att sättet att marknadsföra produkten inte var helt rumsrent. Måhända smart ur ett säljperspektiv, men inte helt etiskt korrekt. och att jag skrev att produkten jämförelsevis med andra liknande produkter var dyr.

Matgeek har gjort ett väldigt underhållande youtube-klipp där han faktiskt bemödar sig om att gå igenom varenda en av ingredienserna i Hers. Alltså man måste ju få skratta lite så här på morgonkvisten. Ta honom med en nypa salt.

http://<iframe width=”560″ height=”315″ src=”https://www.youtube.com/embed/duvukr-xPCU?rel=0″ frameborder=”0″ allowfullscreen></iframe>

 

Apropå systerskap och kosttillskott

Måste lägga mig i ytterligare en debatt som pågår kvinnor emellan. Den här gången handlar det om piller.

Multientrepenörerna Hannah Widell och Amanda Schulman har gått in med hull och hår i kosttillskottsbranchen. De saluför nu kosttilskottet Hers, ett multivitamin/mineralpiller som beskrivs som ett lyxigt kosstillskott för den aktivt medvetna kvinnans behov. Den påstås balansera hormonella obalanser samt minsta trötthet och utmattning. Systrarna marknadsför sitt kosttillskott i sina sociala medier och i sin podd. De uppmanar sin mycket trogna följarskara att dela med sig av sina erfarenheter av Hers under hashtaggarna #hersvitamins och #hers.  Så här skriver Amanda Schulman på sin instagram den 29 mars: ”Mitt Happy place just nu är när jag läser vad ni skriver om Hers och hur det har påverkat er, ni som har ätit det ett litet tag nu. Besatt är jag. Kan ni inte lägga upp bilder, skriva och tagga med #hersvitaminsså alla som är nyfiknakan hitta och läsa? Och för er som vill köpa så hittar ni den i butik på @lifesverige eller klicka hem på nätet på @betteryousverige. Länk i min bio. #reklam

Nu har en kritikstorm mot systerduon brutit ut. I bräschen gick Sara Martinsson, skribent på politism.se

Hon pinpointar  i den här texten skickligt hur systrarna Schulman/Widell har regisserat sin egen marknadsföringskampanj och på så sätt kommer undan att EU har lagar kring vad man får säga om ett kosttillskott när man saluför det. Det är förbjudet att påstå att en produkt kan förebygga, lindra eller bota sjukdomar eller andra ohälsotillstånd. Ett kosttillskott kallas just kosttillskott och inte läkemedel för att det inte är prövat i studier och ej godkänt av läkemedelsverket. Man kan alltså inte uttala sig om huruvida kosstillskott faktiskt hjälper eller inte. Hannah och Amanda kommer förbi denna i mitt tycke kloka lagstiftning genom att låta sina fans/följare sköta marknadsföringen av de extremt hälsofrämjande effekterna åt dem. Vanliga kvinnors vittnesmål om botad pms/minskad trötthet/viktnegång osv kan lagen inte komma åt.

Sara Martinnson gör i sin text ett enormt viktigt drag. Hon bemödar sig om att vända sig till pålitliga kunskapskällor för att höra efter om det är rimligt att köpa 60 piller i glossig förpackning för 399 kronor och förvänta sig någon hälsofrämjande effekt:

”Jag tar kontakt med Alicja Wolk, professor i nutritionsepidemiologi vid Karolinska Institutet, och frågar henne om jag borde ge HERS en chans.

– Den här produkten verkar inte vara kontrollerad av Läkemedelsverket och användning kan därför vara kopplad till risk. Det har hänt tidigare att icke kontrollerade kosttillskott haft allvarliga biverkningar, förklarar hon.

– Dessutom har produkten inte testats i någon studie, och påståendena har därför ingen vetenskaplig evidens. Man tar en risk om man använder okända/icke kontrollerade produkter som det finns många av på marknaden och vissa individer påstår att de kan göra ”underverk”.

Jag vänder mig också till Livsmedelsverket. Där får jag tag i nutritionisten Hanna Eneroth, som tittar närmare på HERS ingredienser.
– Man behöver inte äta det här, säger hon, efter att ha konstaterat att tillskottet är en blandning av näringsämnen, antioxidanter, bakteriekultur samt extrakt från växter och djur.

– Det finns inte stöd för att en komplettering av vanlig mat med vitaminer, mineraler eller antioxidanter skulle vara bra för hälsan för det stora flertalet och jag ser inte några fördelar med just den här kombinationen för någon riskgrupp. Alla livsmedel vi äter är en del av en helhet. Därför är det inte säkert att ett koncentrat av ett livsmedel, till exempel broccoliextrakt, ger samma effekt som broccoli, eftersom till exempel fibrerna och vattnet saknas.

På senare år har försäljningen av kosttillskott och vitaminer ökat. Samtidigt visar studier att friska personer som äter en allsidig kost i de allra flesta fall inte behöver ta tillskott. Att tillföra mer vitaminer när man inte har en konstaterad brist kan tvärtom skapa en obalans i kroppen, och vara rent av skadligt.”

Hannah Widell och Amanda Schulman saluför alltså ett preparat som inte är prövat, godkänt eller testat. Produkten kostar 399 kronor. Det är väldigt dyrt i jämförelse med andra liknande preparat. I synnerhet om de här pillren är totalt overksamma.

Jenny Strömstedt hakade på i den här debatten och skrev en som vanligt vass krönika på temat. Läs här.

Nu har debatten alltså dragit i gång i systrarnas kommentarsfält på instagram. De får mothugg och kritik. De får frågor om huruvida detta är lurendrejeri eller ej.

Och nu de blir ivrigt försvarade av sina fans. Alltså intill galenskap. De som vågar sig på att förhålla sig kritiska (Jenny Strömstedt och några till vågar sig in i kommentarsfältet för att svara på det som riktas mot dem) får motta huge amounts av hat. Alltså hat. Helt sjukt är det. Alltså vi talar om kvinnliga journalister som granskar kvinnliga entrepenörer och blir utsatta för extremt hat. In och kolla på @mandyschulmans instagramkonto i kommentarsfältet nu så får ni se hur vidrig ton det är därinne. Som sektmedlemmar som försvarar sin sektledare utan kritiskt tänkande över huvudtaget. Extremt obehagligt.

Till Hannah och Amanda samt deras fans vill jag säga följande:

Nej det är inte kvinnohat, avundsjuka eller missunnsamhet som ligger bakom kritiken mot er produkt. Det är sunt kritiskt tänkande som har väckt debatten. Kritiskt tänkande ÄR kärnan i en demokrati, det är kärnan bakom sunda beslut, kärnan bakom framgång ur alla livets aspekter, det är också kärnan i allt gott entrepenörskap.

Jag vill också säga att bara för att en inte gillar Hers så betyder inte det att en inte gillar er, eller vill krossa er. Livet är INTE svart/vitt. Jag gillar er podd. Jag gillar era kläder. Jag gillar många av era fantastiska och inspirerande idéer. Men jag ogillar att ni gör stora pengar på vin. Och nu på ett oseriöst alldeles för dyrt piller. För pengar tjänar ni. Stora pengar. Och det unnar jag er. Men inte när de tjänas in på tveksamma sätt. Och ni måste lära er att ta kritik. Ni måste lära er, samt era lyssnare/följare/fans att tänka kritiskt. Vi går ett mycket mycket farligt samhällsklimat till mötes annars.

 

Kroppsaktivsim versus Smalhets

Vet inte om ni liksom jag följer Katrin Zytomierska och Lady Dahmer på instagram och blogg? Lady Dahmer har ju senaste året varit väldigt mycket inne på kroppsaktivism. Att tjocka människor ses som second best, att tjocka kvinnor är längst ner på skalan av människor i vårt samhälle. Att tjocka personer utsätts för en form av hat dagligen som smala eller ”normalviktiga” aldrig kan förstå och uttala sig om. Som en del i könsmakstordningen vill patriarkatet hålla kvinnor i grepp genom att få oss att hata våra kroppar, späka våra kroppar, kontrollera våra kroppar. En smal kvinna har ett högre marknadsvärde. Och det pinpointar Lady Dahmer och diskuterar med den ära. Väldigt intressant och givande och belysande. Alltid bra med nya perspektiv som öppnar dörrar till ny syn eller ickesyn på kroppen.

Katrin Zytomierska å andra sidan älskar ju att vara smal och i stort sätt hela hennes flöde handlar mer eller mindre om kampen mot ”övervikt”. Hon har ju nyss klämt ut en unge och hatar sin ”feta” mammakropp. Gör sig rolig över det och så vidare. Hon driver ju ett företag som vill att kvinnor ska äta LCHF främst för att kunna bli smala. Hälsoaspekten kommer i andra hand som jag har uppfattat det. Är man smal så blir man lycklig. Typ. Om dett tycker ju Lady Dahmer mycket. Hon anklagar Katrin för att vara en oansvarig förebild som hetsar kvinnor till kroppshat.

En kamp mellan dessa kvinnor pågår nu för öppen ridå i kommentarsfälten och de tycks hetsa varandra till att spetsa sina respektive åsikter.

Och jag börjar tycka att det känns helt galet faktiskt.

Lady Dahmer lägger ut bilder på sin provocerande ”lunch” bestående av kanelgifflar och pucko varvat med bilder på sin ”tjocka” (hennes egen definition) kropp i olika positioner. Vägrar anpassa sig. Vägrar skämmas. Samtidigt som hon verkar hata sin kropp jättemycket när man läser hennes texter.

Katrin lägger upp en bild på sin postpartumkropp och skriver om hur hon vantrivs med sina extrakilon och att hon hatar att anklagas för kropps-/vikthets för att hon skriver så.

Vad jag känner inför den här ”debatten”= TRÖTT, TRÖTT, TRÖTT. Vill inte läsa ett ord till om kroppar. Om kvinnokroppar. Om hur kvinnor bör eller inte bör känna inför sina kroppar. Hur kvinnor i offentligheten borde ta ansvar eller inte vad de sänder ut. Lady Dahmer faller på eget grepp. Objektifierar sin egen kropp. Definierar den. Sätter in den i ett fack. Gör våld på sig. Anser jag.

På precis samma sätt som Katrin.

Och det gör mig trött och ledsen.

 

Påskdagen

Har varit i Nepal och spelat in En resa för livet med SOS Barnbyar. Tvekade länge om jag skulle orka göra resan. Om det skulle bli för mycket för mig, om jag bara skulle bli ett gråtvrak mitt bland människor som verkligen inte behöver möta gråtvrak. Eller om jag skulle kunna komma dit och kunna mötas i sorgen på ett bra sätt. Och så åkte jag. För att jag gick på instinkt. För att jag älskar världen och människorna. Och för att jag vet att mamma hade velat se Nepal. Så jag såg Himalaya åt henne. Och mötte så mycket kärlek. Självklart förtvivlan, kvinnohat och beräknande illvilliga empatilösa vuxna. Men barnen och de ideella krafterna och mammorna, shit vilka hjältar. Trots att Nepal är ett av världens absolut fattigaste länder så hade jag Hans Roslings tydliga röst i bakhuvudet hela tiden: Det blir bättre.

Men så kom fredagen i Nepal och Olga ringde i panik från sin skola och sa att en lastbil vanisinnesplöjt fram genom Drottninggatan och rätt in i Åhléns. Och hon och Siri hade just fikat på Drottninggatan och flera skolkompisar kanske var där just nu. Och fan vad jag inte ville sitta på ett svettigt hotellrum i Bhaktapur just då. Fan vad livet är skört och lidandet finns överallt. Skälvande timmar innan vi visste att alla mina nära var i säkerhet.  Vackert sen att se vad som hände i vår stad med all kärlek och all empati och all känsla av att inge jävel ska få komma o sabba vår trygga stad.

Påsken är här och den har varit lugn och fin hittills. Barn som jagat påskägg, gått påskkärring, frossat i godis, och vi har frossat i mat och ägg precis som det sig bör. Och så har jag hästar som vanligt. Ingen påsk utan häst.

 

Fredagmorgon med Olgis

På fredagar har Olga sovmorgon och vi har gjort det till en liten tradition att äta frulle tillsammans på nåt mysigt ställe. De senaste veckorna har det inte blivit några fredagsfrukostar eftersom våra liv stått still. Men i dag kom vi i väg till Nybergs konditori i vasastan och fick vår lilla heliga stund tillsammans. Hon är min bästis, Olgis. Världens bästa person. Finaste, känsligaste och samtidigt starkaste. Så tacksam för henne. Har varit så tungt att se henne så förtvivlat ledsen de här veckorna. Hon har haft en tung vår. Mamma och hon stod väldigt nära varandra, de hade en relation som bars av innerlig kärlek och omsorg.  Som om mamma kompenserade sina i bland bristande mamma-scills genom att vara drömmormorn. Och bara två veckor innan mamma gick bort fick vi det tunga beskedet att Faith vår älskade lilla projektponny som vi lagt ner så mycket tid och kärlek på, har en gammal kronisk skada i sitt framknä som gör att hon bara kommer att hålla för promenadridning om ens det. Tungt att vara lika ledsen själv och inte riktigt kunna vara den där hoppingivande, stabila mamman som hon hade behövt. Tungt när livet vacklar på så många plan. Tur då att hon har en pappa och bonusmamma som är så jävla fina. Och Micke som finns där. Och alla vännerna. SÅ innerligt jävla tacksam över våra vänner. Så mycket kärlek och stöd och värme som vi fått de här veckorna är fan i mig nästan overkligt. I nöden prövas vännen sägs det. Jag kan bara dra slutsatsen att urskiljningen måste ha skett under någon annan tidigare nöd, de som finns vid min sida nu är bara kärlek.

 

Vissa dagar

är det som att min kropp och min själ inte orkar vara i sorgen. Det känns som om någon slags skyddande, dövande hinna har dragits över mig. Jag kan inte se mamma framför mig. Tankarna på henne och att hon inte finns leds liksom bort av min hjärna. Otroligt märklig känsla som jag aldrig känt tidigare. Kanske känslan bakom uttrycket ”bedövad av sorg”. 

Bedövad. Så känns det. Samtidigt räcker det med så lite. En pust av hennes parfym från en jacka hon lånade när hon var här sist och det river till i hjärtat. Sen räddar hinnan mig igen. Alla klyschor stämmer. Alla klyschor får en annan innebörd nu. 

Det jag är tacksam över är att den här gången, i den här chocken, i den här krisen, det är mina verktyg. Jag har verktyg nu som jag inte hade för 5 år sedan. Och jag använder dem helt automatiskt. Jag har bett om hjälp och fått det. Jag förstår att jag måste vila. Sova. Läka. Jag förstår att jag också måste få arbeta. Skingra tankarna och känslorna och vila i arbetet. Slukas av det. Jag förstår att sorgen ser olika ut för olika människor. Jag förstår att det kommer att ta tid. Lång tid. Och jag är vän med det. 

 

Vårshopping

Ni som hängt med sen min bloggbegynnelse vet att shopping inte är min grej. Jag får beslutsångest och blir folkskygg i affärer. Dessutom ogillar jag känslan av att ha blivit rånad och ändå komma hem med ett plagg som alla andra redan här. Därför älskar jag vintage. Och internet. Att i lugn och ro få botanisera och hitta de där små pärlorna. Att vinna en budgivning och känna sig som värsta smarta gamblern. Att återbruka. Den här slit- och slängmentaliteten känns osmaklig. Här är några av mina allra bästa Tradera-fynd:

Min fina Hermesklocka:

Reiningsadel till Ninna:


Nu har jag budat på en helt fantastisk vårlook till mig själv:

Beiga Celine-solisar

Underbar vintage Celine-jacka

Leoprintad YSL-väska i modellen Muse som jag bara älskar!

Nu håller jag tummarna!!!

I samarbete med Tradera

 

Tranan över hagarna 

Jag ser mamma överallt. I går när jag red över ängarna kom hon i en trana mitt över mig. Lågt flög hon. Jag kände hur hon ville visa sig för mig.

 Tranornas ankomst var mammas älsklingstid på hela året tror jag. Hon skapade till och med en egen högtid som jag inte har hört att någon annan firar. Hon klädde ut sig till trana, en grå filt över huvud och axlar och så dansade hon in i sovrummet och lämnade små gåvor. När jag var sex år fick jag ett litet asiatiskt skrin av tranan. 

Andra dagar har mamma kommit genom rådjuren. Varje morgon sedan mamma dog så har där stått ett liter rådjur mitt i hästflocken och väntat på mig på morgnarna. Och det har aldrig stått där förr. De vågar inte komma så nära. På kvällarna går det runt huset, nära nära. Hundarna skäller som besatt men hon vågar stå kvar där under eken och titta in i vardagsrummet. 

Tänk om det är så att själen kan ta plats i ett djur för en stund. Slå följe. 

Det tröstar mig att tänka så.