Att gå på finkrog med Sanna och Micke

Vi är i Köpenhamn. M filmar ett par dagar och jag fick hänga på. Bo på hotell. Åka till Louisiana. Strosa pittoreska gator. Shoppa några bebisplagg. Och äta god mat. Vi älskar mat. Ett av våra största intressen. Både att laga, äta och njuta av bra kokkonst.

Det är här våra problem alltid börjar. Torts att vi vid det här laget borde veta att en stjärna i Guide Michelin alltid gör oss mer eller mindre besvikna, så går vi på niten och bara måste testa igen och igen och igen. Vi är helt enkelt inte överens med Michelin om vad som är en bra restaurangupplevelse. Vi känner att Michelin värdesätter och premierar i stort sett allt som vi har lite svårt för mat- miljö- och människomässigt. De delar förvånansvärt ofta ut stjärnor till det vi kallar för Kejsarens nya kläder-mat och det vi menar är avvikande sociala miljöer.

Vi tar det från början. Vi fick lite tips och bestämde att för att testa den hippa restaurangen Geist. Ingen skugga över de som tipsar oss. De kan ju inte veta att vi har svårt för mat av karaktären ”vi har så bra råvaror att vi inte behöver tillreda den på annat sätt än att sätta den i ett så otippat sammanhang som möjligt samt göra rätterna väldigt små” eller att vi känner oss väldigt främmande i matsalar med antingen  ”tyst som i graven-stämning” eller ”vi är galna, unga, äger världen och låtsas att vår middag intas på en Ibiza-klubb- feeling”. Nästan alltid har den här typen av restauranger dessutom en obefintlig alkoholfri dryckesmeny vilket blir trist för oss eftersom vi inte dricker. Coca Cola Zero till liten råbiff med löjrom känns inte jättefestligt.

Geist var helt enkelt ett bottenskrap i vår matvärld. Vi börjar med miljön. Geist beskrivs som en avspänd, skön, casual finkrog där ”alla” är välkomna. Det betyder tydligen att restaurangen domineras av en stor bullrig bar där man först ombeds slå sig ner och inta coctails/appertifer. Musiken i bakgrunden är allt annat än diskret. Typ house av något slag dominerar ljudbilden. Vi dricker ju inte, så att sitta i bar med berusat folk och lyssna på housemusik är helt enkelt helt omagiskt för oss. Att sedan bli  placerade vid ett bord bredvid två sällskap om sex personer i den yngre ålderskategorin som på allvar måste ha haft hörselproblem alternativt druckit väldigt mycket alkohol ökade inte på trivseln om en säger så. Att höra varandra och våra egna tankar är lite en grundförutsättning för att kunna ha trevligt tycker vi. Vi kanske är udda, men vi gillar ett hederligt samtal oss emellan.

Maten var ett typexempel på det jag kallar för Kejsarens nya kläder-mat. Den kostar så mycket och presenteras så märkligt av kockar som belönats med stjärnor i den finaste guiden att de som betalar för den samtidigt som de slår sig ner vid bordet på den stjärnbeströdda restaurangen skriver under ett osynligt kontrakt. I kontraktet står det att denna mat ej får kritiseras, då framstår du som en okunnig lantis utan den goda smaken. Man håller käften och låtsas att det är gott helt enkelt för att få tillhöra den exklusiva skara Foodies – de som KAN mat. Det kan vara en förklaring till att kockar kan få fortsätta att gå vilse och misshandla mat på ett sätt som liknar motstycke.

Vi delade på fem smårätter. Två kom in efter 40 minuters väntan och de tre resterande efter ytterligare 30 minuters hunger. Först kom SPINACH LIGHTLY STEWED WIT CURLY KALE AND WALNUTS. Låter ju fancy men var inget annat än en helt ordinär liten liten sallad med spenat, kål och valnötter. Till det fascila priset 125 danska kronor. Ja, ni hör ju. Samt en RICOTTA GNOCCHI WITH BLACK TRUFFLED. Det låter ju som en rätt omöjlig att misslyckas med. Men, jo, se det kunde man. Genom att använda noll salt, samt svart tryffel helt utan smak. Degig potatisklimp med smaklös riccotta smakar nada. Serverad ljummen. Sen fick vi sitta hungriga och sippa på en alkoholfri ljummen öl som mirakulöst rafsades fram ur någon gömma (sprang och köptes på 7/11 av restaurangnisse när jag gav ordentligt ont gravidöga) i 40 minuter innan resterande tre rätter gjorde sitt intåg på bordet. SUCKLING PIG WITH POTATO MASH. Lät ju lovande, men var rakt upp och ner inget annat än en liten portion barnmat. Ett mos på potatis och långkokt liten spädgris. Blä. Och så paradnumret GRILLED MONKFISH WITH MOREL MUSHROOMS. Den totala besvikelsen. Hur man kan misslyckas med marulk är för mig en total gåta. Men det kan man liksom med gnocci. Bara att slänga in lyxfisken i en rök och låta den ligga där lääääänge med det rökigaste av rökiga träslag, hårt och skoningslöst innan den grillas till träig oigenkännlighet. Serverat med jättestora murklor kokade i sitt eget spad. Allt serverat ljummet. Alltså vidrig misshandel av två råvaror som jag håller extremt högt i matvärlden. Avslutningsvis fick vi in SCALLOPS AND CHICKEN WINGS WITH LOBSTER SAUCE. Jättekosntig blandning av tre fina råvaror. Pilgrimsmusslor som låg dallrandes på kycklingvingar med brosk och allt kvar serverades med några skvätt hummersås vid sidan av. Också denna anrättning serverades ljummen.

Det kanske var en dålig kväll på Geist. Kanske var kockarna sjuka. Eller så har vi bara blivit gamla och torra jag och min älskling. Kanske tror vi att vi har koll fast vi inte har det. Besöket hade i allafall ett stort värde för oss, vi skrattade mycket. Och länge. Hysteriskt faktiskt. Men mätta blev vi inte. Och gott var det inte. Inte ens sockervadden som serverades till kaffet (för visst måste man alltid ha en crazy slutknorr på sin stjärnkrog va!).

 

Innan vintern kommer

I går hade Stefan Jarls nya film Innan vintern kommer premiär på Skandia i Stockholm. Häst, pojke, de vackraste av vackraste sommarvyer. En liten familj som lever i kärlek. Och så träder den ultimata ondskan in. Män i krig.

Filmen slog mig rätt i magen. Sällan har jag blivit så drabbad i en biosalong som i går. Grät och mådde illa och kände hopplösheten över mänsklighetens beskaffning och mörkret som vi inte får blunda för.

Så otroligt realistiskt skildrat hur en kigssituation skulle kunna se ut om den uppstod i Sverige.

SE den här films säger jag bara. Gärna med era barn. Den manar till så mycket empati och medkännande för alla de som lever det trasiga, sårade livet.

 

Helg, hästar, Making of a murderer och så lite badminton

Helg. Älska helg alltså. Ännu mer nu när vi bor på landet. Glädjen när man inser att vi inte behöver lämna gården på hela helgen…oslagbar är den…

Dagarna ägnades åt sovmorgnar, långfrukostar, äppelpaj, test av min nya foodprocessor (gjorde valnötspesto och pajdeg), stickning av bebisfilt och sträcktittning av Making a murderer. Alltså helt känslomässigt slut efter den upplevelsen. Helt förstörd. Sällan sett en dokumentärserie som gjort mig så förbannad som den här. Vet att jag är sen på bollen och så, men hur kan man någonsin bli sams med USA´s rättsystem efter den här tittningen? Ville bara skrika när sista delen tog slut.

Mellan soffan och matbordet trängde jag in lite stallarbete och säkring av vårt trästaket som ett par hästar plötsligt blivit besatta av att gnaga på. Red en sväng men känner mig frustrerad av att inte kunna göra det fullt ut…

I söndags blev vi lite rastlösa och drog till rackethallen för badminton – den enda bollsport där jag dominerar mina barn. Haha. Älskar fan badminton.

 

Och så stannade tiden igen…

I onsdags dog min farmor. Hon var 97 år och den sista länken till mitt ursprung och till min barndomsvärld. Jag hade hoppats att 2018 inte skulle ta så mycket i från mig, för att jag har känt att jag inte klarar av en enda förlust till. Klarar inte av fler tårar, mer saknad, klarar inte av att det river inuti och att känslan av att amputeras intar mig igen. Att tänka på att de vi älskar bara försvinner. Klarar inte av.

Men det gör jag. Klarar av. För vi bestämmer ju inte när vi ska dö. Bestämmer ytterst lite över vad som händer oss även om vi vill tro annat. Och vi klarar så mycket mer än vi tror. Och det är ju också något annat när en människa fått 97 på det stora hela fina, makalösa år på jorden. Det är något annat när en mycket gammal människa får ta farväl av livet och människorna nära i lugn och ro. För vi fick säga hejdå till farmor. Och det betydde allt. Jag fick hålla hennes lilla hand i min som ser nästan likadan ut som hennes en sista gång och höra henne fråga om barnen, känna hennes delaktighet i mitt trots att hon var fullt upptagen att förhålla sig till det slutgiltiga där i sängen på sjukhuset. Fick ge henne vatten och sätta lypsyl på hennes läppar, klappa hennes vita vackra hår och pussa hennes panna. Det där farvälet gjorde övergången så mycket skonsammare för mig och också för henne vill jag tro.

Och hon lämnade mig i ro. Djupt förvissad om att hon var färdig. Hon sa det rakt ut. Jag vill inte det här längre. Kan jag inte bara få vila nu, var det sista hon sa innan jag lämnade hennes rum. Fem dagar senare dog hon. I frid tror jag. Och jag klarar det hittills. Men jag är återigen intagen av minnen och saknad och frågor om mitt ursprung. Min familj. Varför det blev som det blev med allt. Och det är både vackert men också utmattande och sorgligt.

 

Maten jag älskar

Mat. Livets guld va.

Idén om att mat inte bara är gott utan också kan vara medicin fick jag med mig via modersmjölken från mamma. Hon var en mästare på näring och vad våra kroppar behöver. Sedan hypotyreosens inträde i mitt liv så tänker jag extra mycket på vad mamma sa och att hon var så jävla före med allt. Och så önskar jag att hon hade funnits här och matat mig med kokosolja och gurkmeja och acai och zinktabletter som hon brukade. Nu får jag mata mig själv. Och det gör jag med hjälp av en rad riktigt bra bloggare på temat.

Här är några tips:

www.matsommedicin.se

I den här bloggen skriver Therese, 39 år om hur hon botade sin reumatiska sjukdom med mat. Hon har en filkand i biomedicin och en fil. mag i diagnostisk mytologi och vet vad hon snackar om. Bra recept och supeintressant läsning.

www.ladenberg.se

Ellinor är utbildad inom Näringsmedicin och Neuroledarskap med inriktning på funktions-medicin och hjärnan. Hon har också stenkoll och skriver skitmycket intressant.

www.foodpharmacy.se

En klassiker i sammanhanget. Lina och Mia startade bloggen för att liksom reda i vad som var nyttigt och varför. De har tagit hjälp av gurun professor Stig Bengmark som kan allt om antiinflammatorisk kost. Recept och supersnygg inspo.

Så här startar jag mina morgnar. När jag är duktig vill säga. Och får hjälp av favvofiket Pom o Flora. Fruktsallad med kokosgrädde. Glutenfritt bröd med olivolja, avokado, ägg och gröna blad och så en grön smoothie med ingefära, spenat, citron, gurka och mango på det. Och lite kaffe. Det unnar jag mig. Allt gott på samma gång:-)

 

Appropå flygets vara eller ickevara

Den nya hippa statusmarkören för hipsters/medvetna övre medelklass kulturfolks är helt klart att deklarera att man minsann har slutat flyga. Debatten pågår för fullt i etablerad media och jag ser tendenserna lite överallt. Man får peakar när man flyger till Marrakesh och delar sin resa på instagram nu förti’n. Man borde helt enkelt veta bättre och avstå från att uppmuntra folk till att flyga och fara. ”Du som är en sån vettig person, hur kan du bara ligga där och gona dig under en palm som om det ej funnes någon morgondag, va, va, va????” I grunden är det här ju en sund debatt. Det fattar jag också. Klimathotet är verkligt, stort, och kommer att slå ut både mänskligheten och djurriket om vi inte börjar agera.

Men, jag kan inte med klassföraktet som kommer i debattens kölvatten. Att de högsta rösterna som dumförklarar flygturisterna kommer från rika OCH (detta är ironiskt) redan beresta 40-plussare à la operadivan Malena Ernman som i sin profession haft den stora förmånen att få se hela jorden många gånger om – innan hon plötsligt utnämnde flyget till miljöbov numero uno och nu mer går i bräschen för de fina – de som uppoffrar sig för att rädda vårt klot. De fula, svennebananisarna, ska skämmas! Nu när flyget är billigt och således tillgängligt för svennebanan så ska det smutskastas och man ska sitta där med dåligt samvete för att man vill ta del av det som de bättre bemedlade gjort i 25 år. Åka till Thailand. Köpa sommarhus i Spanien. Flyga på weekendresor med sin partner. Ush och fy. Skam och ve. Svennebanan ska pumpas med dålig feeling och i vanlig ordning stämplas med underklassstämpel vars innebörd är okunskap och idioti samt få höra att det är dem som förstör vårt jordklot.

Och det är ju förstås inte sant alls.

Lösningen kan inte ligga på individnivå. Den måste avkrävas stora globala företag och stater. Den måste ske via lagstiftning, skatter och straffavgifter för de som vägrar hoppa på tåget. Subventioner och bidrag till de som jobbar proaktivt för mindre utsläpp. Allt annat är bara posering.

 

28 veckor

Bebisen är 28 veckor och tiden har hittills rusat. Kanske för att jag sover så mycket. Kanske för att jag när jag inte har sovit har jobbat med tre drömprojekt som får huvudet att sjunga lyckosymfonier. Kanske för att mitt liv är fullt av barn som vill ha Tacos, kolla på Idol, Talang, Farmen, köpa olika tillbehör till olika spel i tid och otid, spela fotboll hela helgerna och träna på vardagarna, som plötsligt skriker och drar i varandra, som vill ha sagor och mys och ännu mer Tacos. Och så har vi ju hästarna som behöver nya skor, fodringar, mockade boxar, putsade sadlar, borstning, motion och kommunikation. Och så Whoopie och Moyo, hundarna som vill gå milslånga promenader och träna blodspår och leka som idioter med tennisbollar. Och så min älskling som jag vill göra allt och lite till med resten av tiden. Så mycket och många att fylla tiden med så att jag inte hinner sticka den där babyfilten som jag hade tänkt. Eller bli proffs på profylax. Eller ligga och bara känna in honom. Ska bli bättre på det. Prioritera som det så fint heter.

Om två timmar ska jag till barnmorskan och kolla mina värden och mäta magen och lyssna på hjärtat. Hoppas hypotyreosen är hållen i schack. Har som sagt researshat gärnet på den här hormonella störningen och det som slår mig är att så många går runt utan diagnos i så många år. Att många blir felaktigt diagnostiserade som utmattaningsdeprimerade utan att en ordentlig utredning av sköldkörtelns funktion görs. Det är liksom typiskt för sjukdomar som främst drabbar kvinnor. Att de inte tas på samma allvar trots att de kan leda till en massa minst sagt osofta bieffekter. För tidig död i hjärt och kärlsjukdom bland annat. Jag har som sagt identifierat stressen som min största bov för hälsan. Och mammas död var en brutal käftsmäll mot min kropp. Plus att jag vill så mycket. Har alltid varit sådan. Vill, vill, vill. Älskar det här livet och vill helst resa jorden runt, vara vaken 24/11 för att njuta av allt som naturen, djuren och människorna bjuder, vill skapa, älska, känna, njuta, äta, se och uppleva. Hela tiden. Och det säger ju sig själv att det blir svårt att återhämta sig när den där inre lusten till rörelse hela tiden pockar på. Men nu för tiden vet jag hur det känns att krascha, och dit vill jag ju aldrig någonsin igen. Så balans. återhämtning. Vila och mat som helar. Meditation. Återigen: prioriteringar. Det är vad jag tror på för att läka och bli hel igen.

Har ni tänkt på att det är sol till halvfyra på eftermiddagarna nu. Vårkänslor fick jag i går när jag kom på det.

Haha, gick loss i ny app som ska göra ens bilder snygga. Vad hände med mitt ögonbryn liksom!!!.

 

Galornas gala

Ellegalan är på nåt sätt festernas fest, galornas gala. Jag tror ju att jag egentligen inte är någon riktig partyprinsessa. Föredrar som ni ju vet en dag i skogen på hästryggen, hemmamys i mjukisar och hemmamiddagar med kompisar. Men när jag väl drar på mig partyblåsan, fixar i ordning mig till oigenkännlighet och kommer i väg så är det ju bara så himla himla härligt.

I går kände jag mig som Bianca Jagger, Grace Jones, Jane Birkin och Birgit Bardot på samma gång. Och det var mycket makeup-tjejen Cornelias och min smyckesdesignkompis Helena Skollings förtjänst. Gala i all ära, men preppandet inför galan är precis lika myz. Hade bestämt mig för att ha en klänning som jag köpte på Ann-Sofie Back för tre år sedan. Gillar inte att de flesta gravidanpassade kläder antingen är säckliknande eller känns mormoninspererade. Ville hellre visa magen i nåt tight och så kom jag på att jag hade den snygga BACK-klänningen som jag bara använt en gång i garderoben. På fötterna ville jag ha nåt coolt men bekvämt så det fick bli mina sidenkilklackar från Sonia Rykiel. Vi möttes upp hos Helena på söder, åt bakelser, drack bubbel och så hjälpte de mig att bli mitt snyggaste jag.

Alltså, aldrig känner jag mig så vacker som när Helena smyckar mig. Hennes showroom är som en godisaffär fylld med fairtradediamanter, ekoguld, råa ädelstenar och de vackraste av vackra hantverk. Gifter jag mig nångång så blir det utan tvekan hon som får göra min vigselring!

Sen blev det bråttom och jag fick kasta mig in i en taxi och möta upp Ann som var så megasnygg i en klassisk Greta-klänning och så här blev resultatet på rösa mattan:

http://unitedbloggers.no/uploads/sites/352/2018/01/img_0384.mov

Vilken kväll det blev! Kände mig hög på livet, blev så inspirerad av alla overkligt snygga människor, fick träffa och bubbla med favoritpersoner som Moa, Carolina, Lisen, Vanessa (tack för instamoments-lektion samt snyggfiltertips:-), Kakan, Brita, Kristoffer, Cecilia samt långhänga med BFF Ann, se Icona Pop IRL OCH sist men inte minst parkera mig vid ett mingelbord och vräka i mig från en helt overklig fruktbuffé och doppa allt i chokladfontän. Som om Michael Bindefeldt hade läst denna gravida kvinnas cravingsdrömmar!!!!

Sen när folk började bli fulla så tog jag min tuggummirosa fuskpäls från Hope, bytte klacken mot Uggs och promenerade genom gamla stan i den krispiga vinternatten, hämtade min bil uppe på söder och körde ut till Sorunda för att kunna vakna med barn och hästar och snö.

 

Hemma från palmer och franska bakverk

Vi såg medelhav, palmer, snötäcka bergstoppar men ingen sol. Vi fönstershoppade Miu Miu, Fendi och Chanel men höll plånboken stängd pga bebis i magen och alla kläder känns som gjorda för småväxta. Åt oss till matkoma frukost, lunch o middag men det gick snabbt över så att vi kunde fylla på igen. Drack café crème och åt petit chouer och gick på matmarknad och drömde drömmar om att kunna bo så här någon gång. Skrattade och pratade och skrattade och pratade. Och så åkte vi hem igen.

Hemma väntade vardagshelg. 20 dag knut och granen åkte ut. Lika fint som att få den på plats och sätta 150 kulörta kulor i den, lika härligt är det ju att kasta ut den! Åkte en vända in till stan och träffade min brorsa, svägerska och brorsdotter på kulturhuset. Insåg där att jag blivit en tvättäkta lantis när vi var tvungna att köa 50 min med nummerlapp för att komma in på Rum för barn – som ju alltså inte är något annat än ett bibliotek för småbarn. Det är ju helt sjukt att folk gör detta helg efter helg kände jag. Förutom sällskapet ville jag bara byta ut hela miljön mot en skog i Sorunda. Vill byta ut i stort sett varenda miljö mot skog i Sorunda nu för tiden. Lantis sa jag ju.

Söndagen vigdes helt åt hästarna as usual. Söndagar är min och Olgas hästdag. Inget får störa denna heliga hästdag. Vi red till vår nya granne Sanna som är domare i hoppning och som Olga har tagit lektioner för nu några gånger. Så himla smidigt och bra. Sen red vi hem och trots att jag försökte mocka mig varm så bet kylan in i märgen och det enda som hjälpte var en bastu och långbakat marockanskt högrev och Farmen. Besatt av Farmen den här säsongen. Helt jävla galna människor den här säsongen. Det ÄR omöjligt att slita sig. Tycker faktiskt samtliga i familjen. Kirsi med kluven tunga. Alltså, skulle bli så rädd om jag mötte henne på en mörk väg nånstans ute i nowhere…

Så redo för måndag nu!

 

Min älskling och jag

Bara vi. Mot Sydeuropa, skaldjur, franskt kaffe, croissanter, sol och havsbris. Så ska vi börja 2018. Tillsammans.

Så tacksam över att han burit mig genom det här året. Genom sorgen. Har verkligen inte alltid visat det. Ganska sällan faktiskt. Tvärtom har jag oftast varit som en skadad, fräsande katt i mörkret under en möbel. En katt med en människas bittra tankar. Tyckt att han varit en idiot. På felaktiga grunder. Tyckt att han inte fattar nånting. Av frustration i saknaden. Sån är sorgen också.

Men han är kvar och vi är här. Och jag älskar honom mer än någonsin och det stämmer som dom visa sagt att det som inte dödar stärker och efter regn kommer solsken och resten av alla klyschorna på en och samma gång.

Sorgen tog mitt sköldkörtelhormon och sorgen tog min drivkraft. Mitt ilskna engagemang.

Men den tog inte min kärlek. 2017 var dödens men också kärlekens år har jag insett nu.